För barn och elever med dövblindhet ser förutsättningarna och formen för kommunikation annorlunda ut, det beror också på om dövblindheten är medfödd eller förvärvad. Omgivningen behöver därför anpassa sättet att kommunicera så att det passar personen och situationen.
Elever med dövblindhet kan göra sig förstådda på olika sätt. Det kan vara genom tal, tecken och kroppsliga signaler eller uttryck. Pedagoger och andra i omgivningen som möter eleverna behöver lära sig att tolka, förstå och bekräfta elevens kommunikation. Pedagogen kan uppmuntra samspel och kommunikation genom att förmedla att hen lyssnar och förstår eleven. Det kan pedagogen göra genom att bekräfta till eleven att det som sägs är intressant.
Tillsammans med eleverna sker kommunikation genom taktilt språk. Det taktila språket kan bland annat bestå av
Ett barn med medfödd dövblindhet kan ha rester av syn- och hörsel- kvar. Trots detta räcker det oftast inte för att kunna tolka och förstå omvärlden. Då blir det nödvändigt att förlita sig på känsel, lukt och smak. Få personer med medfödd dövblindhet utvecklar ett fullständigt tal eller teckenspråk.
Kontakten med andra människor byggs upp av känslomässiga relationer, gester och teckenspråk. Förutsättningen för att samspel och kommunikation ska komma igång är att man är fysiskt nära, så nära att kropparna är i kontakt med varandra.
Kroppslig kontakt kan ske i olika situationer, exempelvis sittande eller liggande.
Det handlar om att anpassa sig utifrån personens kropp, rörelser och positionering. Kontakten är betydelsefull för att skapa intresse och motivation tillsammans med eleven. Detta är ett viktigt första steg för att skapa taktilt samspel och taktil kommunikation.
Kommunikationen utvecklas främst genom känsel, smak och lukt. Det är en grundläggande form av kommunikation, baserat på kroppsliga uttryck som eleven bland annat skapar ur sina egna erfarenheter.
Det behövs ett nära stöd av människor i omgivningen som lär sig på vilket sätt eleven uttrycker sin mening. Pedagogen måste följa och använda samma uttryck som eleven och samtidigt erbjuda taktila tecken och symboler för att stötta eleven att lära sig att använda konventionella tecken och teckenspråk.
Ge förutsättningar för kommunikation genom att:
I arbetet med att utveckla kommunikation hos eleverna är film och filmanalys ett viktigt redskap. Med fokus på omgivningens förhållningsätt och på hur eleven med medfödd dövblindhet uttrycker sig, analyserar vi film tillsammans.
Filmen beskriver nyttan med att filma för att upptäcka barnets eller elevens ibland knappt märkbara kroppsliga uttryck och se dem som ett bidrag i kommunikationen. Filmen är undertextad. Speltid 7.30 minuter.
Filmen beskriver nyttan med att filma för att upptäcka barnets eller elevens ibland knappt märkbara kroppsliga uttryck och se dem som ett bidrag i kommunikationen. Filmen är undertextad. Speltid 7.30 minuter.
Filmen beskriver nyttan med att filma för att upptäcka barnets eller elevens ibland knappt märkbara kroppsliga uttryck och se dem som ett bidrag i kommunikationen. Filmen är undertextad. Speltid 7.30 minuter.
Dokumentet Video som redskap innehåller en sammanställning av några olika videoanalysmodeller.
Vid medfödd dövblindhet har eleven begränsade möjligheter att spontant utveckla kommunikation och relationer med andra människor. Eleverna har inte heller samma möjlighet att delta och få kontakt på avstånd som de som ser och hör. Kommunikationen måste i stället ske nära via känseln.
Ett sätt att öka delaktigheten och bidra till samhörigheten är att använda flerpartskommunikation med eleven. Det innebär att flera personer kommunicerar tillsammans.
Filmen visar hur det genom flerpartskommunikation går att både locka till nyfikenhet på omvärlden och göra den kommunikativt tillgänglig för ett barn med medfödd dövblindhet. Det sker genom att stödja kommunikationen och berättandet hos eleven via känsel, gester och teckenspråk som görs kännbart med taktilt teckenspråk.
Filmen visar hur det genom flerpartskommunikation går att både locka till nyfikenhet på omvärlden och göra den kommunikativt tillgänglig för ett barn med medfödd dövblindhet. Det sker genom att stödja kommunikationen och berättandet hos eleven via känsel, gester och teckenspråk som görs kännbart med taktilt teckenspråk.
Filmen visar hur det genom flerpartskommunikation går att både locka till nyfikenhet på omvärlden och göra den kommunikativt tillgänglig för ett barn med medfödd dövblindhet. Det sker genom att stödja kommunikationen och berättandet hos eleven via känsel, gester och teckenspråk som görs kännbart med taktilt teckenspråk.
Elever med förvärvad dövblindhet har ofta erfarenheter från när de såg eller hörde och använde tal eller teckenspråk. De som talar kan ofta fortsätta att göra det. Likadant är det för dem som har teckenspråk som sitt första språk.
När syn-och hörselförmågan försämras behöver sättet att kommunicera ändras för att eleven ska kunna vara delaktig i samtalet. Utvecklingen av kommunikation och språk måste stöttas med visuellt och taktilt teckenspråk.
Utifrån elevens individuella förutsättningar går det att använda ytterligare stöd i kommunikationen. Exempelvis kan alternativ och kompletterande kommunikation, AKK, användas. Det kan innebära tecken som alternativ och kompletterande kommunikation, TAKK, eller tal. Det kan också handla om taktila symboler och socialhaptiska signaler, det vill säga kroppsliga signaler som används för att ge stöd.
De flesta personer med förvärvad dövblindhet lär sig att själva kommunicera med visuellt eller taktilt teckenspråk eller på annat sätt:
De flesta använder sig av olika digitala hjälpmedel för att kompensera för syn- och hörselnedsättningen.
Möjligheterna att uppfatta och förstå omgivningen kompliceras när man har mist sin syn eller hörsel och behöver därför tydliggöras taktilt.
Att mista eller få nedsatt syn och hörsel påverkar möjligheten att använda tidigare kommunikationsform. Elever som har talspråk eller teckenspråk och har kvar viss funktion av syn eller hörsel kan ha användning av sina tidigare språk. Det förutsätter en god ljus- och ljudmiljö. I situationer med sämre ljus- och ljudmiljö kan eleven behöva taktilt stöd för att uppfatta vad som sägs.
Socialhaptiska signaler är kroppsliga signaler som används för att ge stöd till personer med dövblindhet. De görs på de delar av kroppen som känns neutrala, som till exempel rygg eller överarm, ofta när händerna är upptagna av annat.
Signalerna kan till exempel beskriva situationen, hur många som är där, hur de är placerade och rummets storlek. Signalerna kan också berätta om det sociala samspelet mellan olika personer och deras känslomässiga reaktioner på det som sker i rummet.
Socialhaptiska signaler är inte en fullgod kommunikation utan en kompletterande form av signaler som är bunden till situation, sammanhang och orientering.
Publicerat 2024-01-15