Det menar forskaren Pia Skott som just nu är i samarbete med Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, kring en studie om elevhälsoarbete ur ett huvudmannaperspektiv. Samtidigt bedriver Pia även forskning om hälsofrämjande skolutveckling och hälsofrämjande bedömning. 

– Jag har forskat i över tjugo år, under många av dessa har jag forskat om ledning, styrning och ledarskap. Det är under de senaste fem åren, och i samarbete med SPSM, som det har blivit mer utifrån att leda elevhälsoarbete. Arbetet känns mycket meningsfullt, jag känner att min forskning tillsammans med andras arbete gör praktisk nytta, vilket är en stark drivkraft. 

Rektors förändringsresa

Samarbetet med SPSM startade genom att Pia tillsammans med tre andra forskare skuggade den elevhälsokurs som SPSM ger till rektorer och elevhälsopersonal. Därefter följde Pia tillsammans med Ingrid Hylander upp de skolor som utmärkte sig som särskilt framgångsrika i sitt elevhälsoarbete i en andra studie. Det de märkte då var främst att den stora skillnaden handlar om rektors förändringsresa. När rektor betraktar och förstår elevhälsoarbete som en del av kärnverksamheten istället för som en stödverksamhet till undervisningen, då börjar en positiva saker att hända. 

– Om rektor gör en synvända och inte ser elevhälsoarbetet som något som man tar till när det har gått fel, utan istället ser att ”vi elevhälsar” hela tiden i ett görande och ett lagarbete, då blir det ett helt annat perspektiv. 

För att nå dit behöver rektor ta ett fast grepp, leda arbetet och hålla fokus på elevhälsoarbetet och koppla det till alla aktiviteter på skolan. När rektor genom eget och distribuerat ledarskap utvecklar elevhälsoteamet och när elevhälsopersonalen kopplas ihop med den pedagogiska personalen i det dagliga arbetet då börjar det hända någonting med verksamheten. Ett framgångsrikt elevhälsoarbete är ett synkroniserat lagarbete – ett multiprofessionellt arbete – som är någonting utöver att vara olika grupper av enskilda professioner. 

– Istället för att enskilda medarbetare blir överbelastade av att ständigt springa på bollar och släcka bränder behövs strukturer för vem som ska göra vad, och när. Det spelar ingen roll hur duktiga individuella positioner vi har i skolan, för att kunna göra ett lagarbete måste dessa positioner bindas samman. Och här behöver alla personalgrupper finnas med på tåget: skolledning, lärare, elevassistenter, vaktmästare, måltidspersonal, fritidspersonal och så vidare. På så sätt blir det möjligt att utveckla ett främjande och förebyggande arbete och att kunna erbjuda mer. 

Allt görande måste hänga ihop

Det handlar om att få alla aktiviteter, oavsett vad de handlar om, sammankopplade till att främja elevers hälsa och lärande. I det ingår kunskapsuppdraget men också värdeuppdraget, trygghetsarbetet och jämställdhetsarbetet. I en sådan sammankoppling behöver även förvaltningsnivån och andra sektorer finnas med. 

– Det finns bra och välformulerade styrdokument på plats, men vi behöver fundera över hur processerna ska se ut för att levandegörande dem. Det är komplext, allt görande måste hänga ihop. Var och en kan inte förändra världen lokalt utan här behöver huvudmannanivån också vara sammankopplad. Även andra sektorer behöver finnas med i denna samverkan såsom exempelvis BUP, habilitering och socialtjänst. Om alla vet vad som ska göras i denna komplexitet så hänger kedjorna ihop. 

När det kommer till styrdokumenten så varnar Pia för att hon idag ser att de tolkas på ett sätt som gör att skolan riskerar att bli en plats som skapar psykisk ohälsa. Många unga vittnar om en hög skolstress, de går inte skolan för att lära, de går där för att få ett resultat via betyg vilket påverkar den psykiska hälsan. 

– Jag ser det som angeläget att börja fundera över om skolan, med de allra bästa ambitioner som förgrund, har blivit för upptagen av resultat och prestationer. För många elever upplevs skolan främst handla om att ständigt prestera, bedömas och betygsättas – inte om lärande och att få kunskaper. 

Huvudmannens roll i fokus i nästa steg

Det behövs mer samordning mellan olika systemnivåer för att förstå hur görandet av styrdokumentens intentioner ska kunna iscensättas på ett likvärdigt och hälsofrämjande sätt för alla elever. Och i Pias nästa skrift om elevhälsoarbete står kunskaper om huvudmannens roll i fokus. 

– Vi behöver mer kunskap om hur vi binder ihop hela kedjan från huvudmannens roll ända ned till elevens situation i klassrummet. Här behöver alla aktörer som finns på olika arenor samarbeta. Där ser jag exempelvis att SPSM som myndighet är en viktig aktör som systematiskt samlar och lyfter fram skolors erfarenheter på ett sätt som jag som forskare inte kan göra på egen hand.