Specialpedagogiska skolmyndigheten har i samarbete med forskare tagit fram tre skrifter som beskriver olika forskningsperspektiv inom adhd. En av dessa skrifter är Noam Ringers "Adhd med egna ord – barn och unga beskriver sina erfarenheter av att vara elev med adhd".
Vilket nytta har du i din forskning av din tid som verksam psykolog?
– Den erfarenheten har varit avgörande för att jag började forska över huvudtaget och är anledningen till att jag har valt barn och ungas perspektiv som utgångspunkt. Jag har alltid jobbat med barn med svårigheter på grund av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat som skolpsykolog och inom barn- och ungdomspsykiatrin. Beteendeterapi har varit mitt arbetsområde men min upplevelse var att det forskningen visade inte fick så stor effekt i praktiken. Eleverna gjorde inte som jag rekommenderade.
– Jag insåg att vi var väldigt fokuserade på våra tester, våra frågor, föräldrarna fick ta stor plats, vi gav handledning till personal i skolan och så vidare, men vi pratade väldigt lite med eleverna. Vi missade delvis den viktigaste pusselbiten. Jag såg att man inom den somatiska vården kommit långt i att inkludera individens tankar och upplevelser, också när det gällde barn, medan min egna erfarenheter och forskning inom psykiatrin inte gjorde det på samma sätt. Jag konstaterade att det kunde vara en anledning till att vår behandling inte var lika effektiv.
Även i den här skriften lyfter du barns och ungas perspektiv. Tycker du fortfarande att det finns för lite underlag med det perspektivet?
– Det finns en del kvalitativa studier, fler och fler inkluderar elevernas perspektiv. Men det jag saknar är forskning som visar mer specifikt hur barn och elever uppfattar orsakerna till det som händer i kroppen, och vilka konsekvenser det får. Jag saknar forskning som fångar elevernas egna hanteringsstrategier, hur de själva hanterar utmaningarna som de har under dagen. Det handlar om att ta till vara på kunskapen som redan finns hos eleven, återanvända den och anpassa. ”Här har du upplevt att du har gjort detta, hur kan vi göra på ett liknande sätt för att lösa en annan situation?”. Generell kunskap från experter är bra men den kunskapen som vi kan få när vi får elevens egna perspektiv, elevernas egna erfarenheter och tankar, är mycket användbar och betydelsefull.
Finns det något perspektiv som barn och elever ofta lyfter, som vuxna missar?
– Ja, en sak är att barn med adhd ofta ser sina utmaningar med diagnosen på ett annat sätt än till exempel föräldrar och lärare. Lärare och föräldrar ser ofta att barnet har fler utmaningar och att de negativa konsekvenserna av diagnosen är större. Jag tror att en förklaring till det är att vi vuxna missar när barnen faktiskt hanterar sina utmaningar. När de har klarat av flera sidors jobb, trots att det var svårt, så har de upplevt ansträngningen och känner att de ändå klarade det. Vi vuxna är sämre på att se ansträngningen och att barnen därför lyckas. Lärare och föräldrar har lättare att se diagnosen adhd när det blir problem. Vi vuxna behöver vara mer uppmärksamma och se barnets eller elevens hanteringsstrategier. Uppmärksamma att barnet är nöjt med att hen kunde lyssna i tio minuter, uppmuntra det och fråga vad som bidrog till det.
I din skrift har du djupintervjuat fjorton elever mellan 8 och 17 år med diagnosen adhd, vilket fokus har du haft i intervjuerna?
– Texten saknar avsiktligt teoretiska perspektiv för att ge ett så tydligt fokus som möjligt på elevernas egna perspektiv. Jag har fokuserat på konkreta och specifika händelser i vardagen. Jag har ställt frågor som ”berätta om den här specifika situationen, vad hände, varför blir det så, vad gör du då?”. Vi har pratat om orsak och konsekvens, om de själva upplevde att de hade kontroll och hur de själva hanterade situationen.
Vad innebär det att det saknas ett teoretiskt perspektiv?
– Det var viktigt för mig att undersöka just hur eleverna själva tänker och uppfattar situationer. Min analys utgick från vad eleverna sa, individens uppfattning, i stället för att utgå från en redan färdig teori och analysera vad eleverna sa utifrån den teorin. Det var den subjektiva uppfattningen som var intressant för mig, utan att jag skulle bedöma, jämföra eller tänka i relation till diagnosen.
Vad i din skrift vill du särskilt lyfta?
– Att det finns variationer i hur barn och elever uppfattar sin diagnos och hur de utifrån det hanterar den. I analysen av intervjuerna blev tre huvudområden tydliga: hur barn och elever upplever adhd i kroppen, hur de förstår orsakerna till svårigheterna och hur de hanterar svårigheterna. Jag kunde se att det fanns olika kategorier av uppfattningar. En grupp uppfattar till exempel orsakerna till känslorna i kroppen som yttre påverkan, omständigheter i omgivningen, till exempel att det är stökigt i klassrummet eller att läraren är tråkig. De här eleverna verkar göra fler förändringar i sin miljö, till exempel gå till ett annat rum. Elever som i stället uppfattar att den egna hjärnan eller kroppen inte har förmåga, jobbar hårt för att kontrollera sig själva.
– Uppfattningen om orsaken till svårigheter verkar alltså vara kopplad till hur barn och elever agerar. Om vi vill stödja eleven och vidga elevernas hanteringsstrategier, behöver vi förstå det. Uppfattningen och hanteringen går ihop med varandra, eleverna har en logik som förklarar varför de gör som de gör.
Varför ska personer som kommer i kontakt med barn med diagnosen adhd läsa din skrift?
– Jag hoppas att min skrift inspirerar till att inkludera barnets och elevens perspektiv, det är en väldigt viktig pusselbit. Om vi vill lösa en utmaning eller en situation i klassrummet så är en viktig del att jobba tillsammans med eleven och att ställa frågor. Jag hoppas att de olika kategorierna av uppfattningar kan vara till hjälp, en slags guide, i vad som är relevant att titta på och synliggöra, utifrån elevens perspektiv.
Vilken nytta blir det för barn och elever om personal i skolan har kunskap om barnens egna erfarenheter?
– Då medverkar skolan till att göra eleven starkare. Då ger vi eleven bättre förmåga att hantera utmaningar i livet. Det gäller förstås inte bara barn och elever med adhd, utan alla barn. Jag vill att skolan ska fokusera på förmågor och färdigheter och på så sätt skapa förutsättningar för att hantera utmaningar. Det blir en lärande process. Eleven blir mer medveten och förhoppningsvis får det eleven att växa, lära sig av erfarenheter. Min förhoppning är att vi på så sätt stärker eleven och ger hen verktyg att lösa utmaningar för resten av livet.
Noam Ringer är filosofie doktor i pedagogik och legitimerad psykolog. I sin forskning har hon intresserat sig för hur barns perspektiv i skolan och vården kan inkluderas med hjälp av ett systematiskt arbetssätt. Sedan 2020 är hon verksam som universitetslektor på Specialpedagogiska institutionen vid Stockholms universitet.
Publicerat 2023-11-28