Isidora arbetade tidigare på en mottagning för vuxna med autismdiagnos. Många av hennes patienter var unga vuxna på väg att skapa sig ett självständigt liv och en plats i samhället.

– Det var där mitt intresse och inspiration blev grundlagt. Jag blev varse om hur svårt det kan vara att leva med autism, en osynlig funktionsnedsättning, som ofta har en förmåga att skapa ojämlikhet och problem i vardagen, trots att många av individerna är oerhört begåvade på många sätt. Många av samtalen berörde skola, betyg och hur skolgången hade varit.

Följde stor grupp elever

Med tiden fick Isidora möjlighet att forska inom området och genomför idag sin doktorandutbildning på Karolinska institutet. Hennes forskning bygger på data från Stockholm Youth Cohort (SYC) som är en registerbaserad total undersökning som innefattar alla barn och ungdomar i Stockholms län som var mellan noll och sjutton år under åren 2001 till 2011.

– Mitt intryck var att elever med autism har det betydligt svårare i skolan än andra elever och jag vill undersöka om det stämde genom stora data. Kort beskrivet ville jag undersöka vilket utfall det blir för gruppen av elever som har autism utan intellektuell funktionsnedsättning i grundskolan. SYC samlar stora mängder data kopplat till personnummer från olika register såsom exempelvis slutbetyg och inskrivning på habilitering eller sluten vård. Men allt är redovisat på gruppnivå, helt anonymiserat. Våra data visar alltså inte uppgifter om lokala nyanser såsom exempelvis specifik skola, tillgång till stöd, klasstorlek eller socioekonomiskt område. Däremot har vi tillgång till gedigna och robusta data som är talande för elevgruppen.

Sammantaget identifierade de mer än 360000 elever som var gamla nog att bli klara med grundskolan. De följde två grupper: de som hade fått diagnosen autism utan intellektuell funktionsnedsättning registrerad och de som inte hade fått denna diagnos. Drygt 6000 elever fanns i gruppen med diagnos och av dessa visade sig cirka 42 procent också ha adhd.

– Elever med autism utan intellektuell funktionsnedsättning förväntas prestera på samma sätt som andra elever i grundskolan. Men hur går det för dem, blir de behöriga till att söka gymnasiet? Det var det jag ville ta reda på. Jag ville också undersöka om faktorer som kön, föräldrars utbildningsnivå, socioekonomiska faktorer och samsjuklighet med fokus på adhd påverkar uppfyllandet av kraven för gymnasial utbildning.

Färre elever med autism klarade godkäntkraven

Under den tioårsperiod som SYC innefattar förändrades betygssystemet. Dessutom har olika skolinriktningar olika kriterier. Därför valde forskarna att göra en form av abstraktion genom att endast titta på minimikrav som är gemensamma oavsett betygssystem och inriktning, nämligen kravet för godkänt i ämnena matematik, svenska och engelska.

Resultaten är tydliga, betydligt färre elever med autism utan intellektuell funktionsnedsättning visade sig klara de kraven än eleverna som inte har autism. Endast 57 procent av eleverna med autism klarade kriterierna vid 16 års ålder och 66 procent vid förlängd skolgång. Motsvarande siffror för elever som inte har autism är 86 procent och 89 procent. När det kommer till kön så visade flickor med autism ett sämre resultat än pojkar. En annan försvårande faktor är samsjuklighet med adhd.

– Det är ett nedslående resultat där vi ser att betydligt färre elever med autism klarar kriterierna för att kunna söka sig vidare till gymnasiet, både vid 16 och vid 20 års ålder. Men även om resultaten är nedslående så är de viktiga att belysa. Inte minst i relation till andra slags studier. Autism är en spektrumdiagnos och det finns stora skillnader mellan olika individer. Många gånger skyms också stora begåvningar bortom identifierade svårigheter. Jag har sett att kunskapen om autism har förstärkts i skolan under de år som dessa data utgör och att skolan gör oerhört mycket. Men vi behöver göra ännu mer för att fler av dessa elever ska få möjligheten att lyckas.

Bekräftar tidigare forskning och praktik

Trots att studien är på gruppnivå och inte ger några resultat som pekar på vilka insatser som behövs på individnivå så går den i linje och bekräftar mycket av det som redan är uppmärksammat inom både tidigare forskning och praktik.

– Ska jag våga mig på ett samlat resonemang så skulle jag säga att vi behöver lära oss mer genom att samla kunskap och erfarenheter från både elever såväl som vårdnadshavare och lärare. Ett inkluderande skolsystem bör också agera lyhört på vad familjer och lärare uppmärksammar för behov hos en elev. Kommer stödet in sent riskerar eleven att inte hinna ikapp. Var också särskilt uppmärksamma på flickor och elever som dessutom har adhd.