Teckenspråk
Mer kreativitet behövs i matematikundervisningen
Inkludering handlar om många fler faktorer än en fysisk placering. Och ämnet matematik behöver bli mindre läroboksfokuserat och undervisningen mer kreativ, det menar Helena Roos som forskar inom området särskilda utbildningsbehov i matematik.
2013, ungefär när snacket om inkludering började ta fart och det pratades mycket om att alla skulle vara i samma klassrum, påbörjade Helena sin licentiatavhandling.
– Jag hade kontakt med en specialpedagog som funderade mycket på hur inkludering skulle fungera ur ett specialpedagogiskt perspektiv. Vi ville titta på det här tillsammans, så jag följde henne på den låg- och mellanstadieskola där hon arbetade. Vi fokuserade på inkludering inom matematikämnet med fokus på lärarnas perspektiv.
Forskningen mynnade ut i tre olika begrepp för inkludering ur ett ämnesperspektiv: innehållsinkludering, dynamisk inkludering och deltagande inkludering.
– Det är inte så enkelt att det går att trycka in alla elever i samma klassrum och sätta dit extra resurser i form av fler lärare. Min licentiatavhandling visar att vi behöver titta på tre olika dimensioner av inkludering. Vad gör eleverna engagerade i relation till det matematiska innehållet? Hur bygger man en dynamisk organisation så att lärare, specialpedagog och speciallärare kan samverka på bästa sätt med olika grupper i olika klasser utefter behov? Och till sist – hur skapar man delaktighet på individnivå med en medvetenhet om att det inte finns en lösning som fungerar för alla?
När Helena började att skriva på sin doktorsavhandling valde hon att komplettera inkluderingsbilden med ett elevperspektiv.
– Jag valde nu en högstadieskola och det med omsorg. Jag ville ha en skola som sade sig arbeta inkluderande, utan särskilda undervisningsgrupper och med tvålärarsystem. Sedan följde jag tre elever med stödbehov i matematik på djupet under en termin genom observationer och intervjuer för att se vad eleverna tyckte med hjälp av diskursteori.
Något som påverkade eleverna starkt var bedömning och betyg. I intervjuerna framkom det att eleverna talade om sig själva i termer av sitt betyg.
– Bedömningsdiskursen var väldigt tydlig. Eleverna arbetade utefter det betyget de fått och det oavsett om betyget var högt eller lågt. Elever är fenor på att skriva såsom det förväntas av dem. Bedömningsdiskursen begränsar elevernas tänkande på det sättet.
Den andra diskursen handlar om matematikens uppbyggnad och planering. Upplevelsen var att i ämnet matematik är användningen av läroboken mycket dominerande. Både elever som kämpar och de som tycker matematik är lätt uppgav att de ville släppa boken mer och istället diskutera och prata praktiskt om matematik.
– Självklart var berättelserna olika men tydligt var att läroboken har ett för stort fokus i undervisningen. En annan sak som eleverna pratade om var genomgångarna innan arbetet. För en elev som har svårt med matematik var genomgångarna väldigt viktiga, för en annan upplevdes de som upprepningar och för en tredje var de svåra och begränsande. Olika personer, olika behov.
I observationerna såg Helena att specialläraren då och då tog med sig några elever till ett annat rum för att ge extra stöd och undervisning. Alltså var inte alla elever alltid samlade i klassrummet trots en inkluderande undervisning.
– Det tycker jag är intressant, det handlar ju på ett sätt om frivillig fysisk exkludering. Att följa med specialläraren ut ur klassrummet var nämligen frivilligt och mycket uppskattat av eleverna. De upplevde att det var skönt att få extra stöd i en miljö med lugn och ro. Eleverna betonade dock vikten av att få bestämma själva.
Den tredje diskursen handlar om tillgänglighet till ämnet. Dels hur exempelvis läs- och skrivsvårigheter kan göra att text står i vägen för att kunna komma till den matematiska uppgiften. Dels hur den mellanmänskliga interaktionen fungerar från läraren till eleven. Att läraren ser eleven anser eleverna som avgörande för att kunna känna delaktighet.
– Dessvärre sade dessutom alla, oavsett om de hade lätt eller svårt för matematik, att ämnet är tråkigt vilket också försvårar tillgängligheten. Vi behöver göra något åt att eleverna ser matematik som för administrativt och statiskt och utforma en undervisning som är mer kreativ.
Lärdomarna i avhandlingen kring inkludering i matematik har hon tagit med sig in i den studie som just nu genomförs inom ramen för Garantin för tidiga stödinsatser.
– Vi följer sedan förra året 130 elevers lärande i matematik. Eleverna fick göra ett test innan första klass, därefter gjorde de ett nytt test i mitten av årskursen. De elever som var i riskzonen att hamna i svårigheter fick extra stöd i form av 15 intensivpass, tre dagar i veckan. Efter interventionen har många elever fått den extra matematikinjektion som de behövde och har kommit igen. Nu tittar vi på årskurs två på samma sätt, först stöd i liten grupp, och vid behov sedan en-till-en-undervisning. Hittills har de tidiga insatserna fått ett mycket bra resultat, vilket är jätteroligt, avslutar Helena.
Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Lika värde nr 3, 2020.
Släpp läro-boken, diskutera matematik i stället
Inkludering handlar om många saker,
inte bara om att alla ska sitta i samma klass-rum.
Och ämnet matematik behöver bli mer kreativt.
Det finns mer eleverna kan göra för att lära sig
än att räkna i matte-boken hela tiden.
Det menar Helena Roos.
Hon forskar om särskilda behov i matematik.
Forskaren var med på matten
på en låg- och mellan-stadie-skola
Helena Roos började jobba med
sin licentiat-avhandling år 2013.
Det var ungefär då vi började
prata en massa om inkludering.
Alla skulle vara i samma klass-rum.
– Jag hade kontakt med en special-pedagog.
Hon funderade mycket på
hur det skulle fungera att ge stöd till elever
om alla sitter i samma rum.
Vi ville titta på det här tillsammans.
Jag följde med henne till skolan där hon arbetade.
Det var en låg- och mellan-stadie-skola,
säger Helena.
Helena valde att titta på hur det var
när eleverna hade matematik.
Hur fungerade inkludering där?
Hon tittade hur lärarna gjorde.
Helena såg tre sorters inkludering
Helena kom fram till att
lärare kan jobba inkluderande
på flera olika sätt.
– Det är inte så enkelt att det går att
trycka in alla elever i samma klassrum.
Det räcker inte att sätta dit fler lärare.
Min avhandling visar att vi behöver
titta på tre olika former av inkludering.
Hon räknar upp dem:
- Innehålls-inkludering.
- Dynamisk inkludering.
- Deltagande inkludering.
Helena, vad menar du med
innehålls-inkludering?
– Innehålls-inkludering:
Vilket innehåll i matematiken
gör att eleverna blir engagerade?
Vad gör dem intresserade?
Och vad ska vi tänka på
när du talar om
dynamisk inkludering?
– Hur bygger man en dynamisk skola?
Hur kan lärare, special-pedagog
och special-lärare jobba ihop på bästa sätt?
Hur jobbar de bäst med olika elevers behov
i grupper i olika klasser?
Och deltagande inkludering,
hur ska vi tänka då?
– Hur gör vi för att varje elev ska bli delaktig?
Hur får vi med en enskild elev?
Vi får komma ihåg att det inte finns
en lösning som fungerar för alla.
Helena undersökte en hög-stadie-skola
när hon doktorerade
När Helena skrev sin licentiat-avhandling
valde hon en skola med yngre elever.
Till sin doktors-avhandling valde hon högstadiet.
Det handlade fortfarande om inkludering.
Det nya var att hon ville studera
hur det var för eleverna.
– Jag valde noga ut en högstadieskola.
Jag ville ha en skola som sa att
de arbetar inkluderande,
utan särskilda undervisnings-grupper.
Sen följde jag tre elever under en termin.
De behövde stöd i matematik.
Jag var med dem mycket och intervjuade dem.
Jag ville veta vad de tyckte,
säger Helena.
Betyg och bedömning
påverkade eleverna
Eleverna talade mycket om betyg.
Hon märkte att eleverna kopplade ihop
sig själva med det betyg de fått.
Helena intervjuade dem om det.
– Det var väldigt tydligt.
Eleverna arbetade utifrån det betyg de fått.
Det spelade ingen roll om
betyget var högt eller lågt.
Elever är väldigt bra på att skriva
så som lärarna förväntar sig att de ska göra.
Betyget begränsar elevernas sätt att tänka
på det sättet.
Helena talar om tre olika diskurser
i sin forskning.
Det är för att hon använder en
diskurs-teori.
Det här med betyg och bedömning
kallar hon bedömnings-diskursen.
Det är Helenas första diskurs.
Eleverna ville gärna lära sig
på andra sätt än med läro-boken
Den andra diskursen handlar om
hur lärarna planerar undervisningen.
Hur är matematiken uppbyggd?
Eleverna upplevde att lektionerna
mest var uppbyggda kring läro-boken.
Matteboken var med jämt.
Eleverna sa att de gärna vill
få slippa boken ibland.
De vill i stället diskutera
och prata om matte i verkligheten.
Det ville både elever som kämpar
och elever som tycker att matte är lätt.
– Själv-klart var elevernas berättelser olika.
Men det var tydligt att lärarna
använder läroboken för mycket.
De har för mycket fokus på boken,
säger Helena.
En annan sak som eleverna pratade om
var genom-gångarna.
Genomgångarna är väldigt viktiga,
tyckte en elev
Den eleven hade svårt med matte.
En annan elev tyckte att de upprepade
saker som de redan visste.
En tredje tyckte att genomgångarna är svåra.
Olika personer har olika behov.
Helena såg att specialläraren tog med sig
några elever till ett annat rum ibland.
Det var för att ge dem extra stöd.
Alla elever var alltså inte alltid i klassrummet.
Trots att de har inkluderande undervisning på skolan.
– Det tycker jag är intressant.
Det handlar ju på ett sätt om
fri-villig exkludering.
De var inte med de andra i klassen just då.
Men det här var frivilligt?
– Ja. Och det var mycket uppskattat av eleverna.
De upplevde att det var skönt
att få extra stöd i lugn och ro.
Men eleverna sa att det är viktigt att
de får bestämma själva.
Vi måste göra matematiken
mer tillgänglig
Helenas tredje diskurs i avhandlingen
handlar om tillgänglighet.
Hon såg att ämnet inte är tillgängligt för alla.
Det finns många orsaker till det.
En del elever tycker matte är för svårt.
Läs- och skriv-svårigheter kan också göra
att elever inte förstår vad de ska göra.
Texten blir ett hinder för dem.
Läraren har en viktig roll.
Det måste funka mellan läraren och eleven.
Eleverna tycker att det är jätte-viktigt
att läraren ser eleven.
Annars blir det svårt att känna sig delaktig.
Helena upptäckte också att eleverna
inte tycker att matematik är roligt.
Det gör också att det blir svårare
att göra ämnet tillgängligt.
– Tyvärr sa alla att ämnet är tråkigt.
Oavsett om de hade lätt eller svårt för matte
tyckte de att det är tråkigt.
Det måste vi göra någonting åt.
Vi måste undervisa på ett mer kreativt sätt,
säger Helena.
Nu jobbar Helena vidare med
Garantin för tidiga stöd-insatser
Helena är med i en studie just nu.
Den hör ihop med Garantin för tidiga stödinsatser.
Där kan hon använda det som hon har lärt sig
av sina avhandlingar.
– Vi följer 130 elever sedan förra året.
Vi vill se hur de lär sig matematik.
Eleverna fick göra ett test innan första klass.
Sen gjorde de ett nytt test i mitten av ettan.
De elever som riskerade att få det svårt
fick extra stöd.
Vad fick de för stöd?
– De fick 15 intensiv-pass.
Det var tre dagar i veckan under en tid.
Hur gick det?
– Det gick bra.
Många har kommit ikapp.
De fick den extra matte-kick
som de behövde.
Vad bra. Vad händer nu?
– Nu tittar vi på års-kurs två på samma sätt.
Först får de stöd i liten grupp.
Sen får de enskild undervisning
om det behövs.
Hittills har de tidiga insatserna
fått ett mycket bra resultat.
Det är jätte-roligt,
säger Helena.