Vicktorias intresse för inkludering i skolan och särskilda undervisningsgrupper kommer från hennes egna erfarenheter som lärare. Hon vidareutbildade sig till specialpedagog på 90-talet och började som doktorand 2015. 

– Jag blev direkt intresserad av skolans arbete med inkludering, och vad inkludering innebär, då begreppet kan förstås och laddas med olika innehåll. Jag ville undersöka hur man kan se på åtgärder i skolan, som åtminstone är fysiskt exkluderande, i relation till inkludering. Särlösningar ska bara användas i undantagsfall, men det är inte så väl beskrivet hur och när detta ska användas.

Började med en kartläggning 

Särskilda undervisningsgrupper rapporteras inte officiellt. Därför började Vicktoria med en kartläggning. Hon gjorde ett urval av skolor från Sveriges kommuner och regioner, SKR, för att kunna identifiera förutsättningar i olika typer av kommunala skolor. Därefter följde datainsamling om åtgärdsprogram från olika skolhuvudmän. Med hjälp av kunskaps- och måluppfyllelse i olika skolämnen och elevbeskrivningar från åtgärdsprogrammen skapade Vicktoria olika fallbeskrivningar. Utifrån dessa fick skolpersonal i intervjuer berätta varför vissa elever placerades i särskild undervisningsgrupp. 

– Kartläggningen stärkte en tes om att särskilda undervisningsgrupper är vanligare än man tror. Intervjuerna visade på flera olika skäl till placeringen. Elevgruppen är inte homogen och svårigheterna kan vara av vitt skilda slag. Vissa elever har behov av ett mindre sammanhang med en lugn och avgränsad lärmiljö. Andra elever är utåtagerande och stör. Ändå kan dessa elever ibland hamna tillsammans i en grupp, berättar Vicktoria. 

Vicktoria konstaterar att det behöver göras en noggrannare analys kring vilka behoven är för den enskilda eleven. Men eftersom detta inte kommer fram i den officiella dokumentationen är det svårt att diskutera.

Risk för otydlighet och olika förväntningar 

Ett viktigt fynd i avhandlingen är att dokumentationen ser ut på ett visst sätt, är juridiskt giltig och följer skolans kunskapsmål, men situationen i skolan handlar till stor del även om elevens mående. 

– Det finns risk för otydlighet för både lärare och elever om åtgärdsprogrammet säger en sak och det samtidigt finns andra förväntningar på vad gruppen ska bidra med. Det kan handla om att gruppen ska vara tillfällig eller permanent, men också om hur den ska minska stress eller bidra till sociala mål. Gruppen kan också fungera som en brygga tillbaka till skolan för elever med problematisk skolfrånvaro och bli en möjlig vändpunkt. 

I studien framkommer att alla de här aspekterna tas med när lärarna väger för- och nackdelar kring lösningen för en viss elev. 

– Vissa elever behöver permanenta lösningar. Men tidigare forskning har på gruppnivå visat att det finns risk för negativ utveckling för elever som gått i särskild undervisningsgrupp. De är väldigt oskyddade och därför blir det ännu viktigare att utvärdera stödåtgärden. Min forskning visar att särskild undervisningsgrupp ofta är den bästa lösningen när måendet är det mest centrala och det inte är inkluderande att sitta i den vanliga klassen. Men det är också viktigt att lärandet inte tappas bort så att elever missar det stöd de har rätt till, då det i förlängningen kan leda till utanförskap. Vi behöver vara transparenta med att detta är svåra situationer. Det finns ingen manual och skolor tvingas fatta beslut utifrån de förutsättningar som finns.

Skillnader mellan större och mindre kommuner 

Det finns skillnader mellan större och mindre kommuner. Större kommuner med flera skolenheter kan ta hjälp av varandra och ha en central grupp eller grupper med olika inriktning. I glesbygd kan det däremot vara svårt att överhuvudtaget få ihop en grupp.

– Det kanske bara finns en elev på skolan i behov av särskilt stöd och det är 18 mil till nästa skola. De mindre kommunerna tvingas därför arbeta mer aktivt med extra anpassningar och särskilt stöd i klassrummet.

Vicktoria menar att skolor kan använda hennes resultat vid bedömningar om åtgärder. Hennes råd är att inte bara titta på den enskilda eleven, utan se stödåtgärden som en del av skolans verksamhet och att använda elevhälsans olika professioner. 

– Fundera på vad den särskilda undervisningsgruppen ska bidra med för den enskilda eleven. Ju mer konkreta svar det finns, desto mer konkret kan man vara kring vilken typ av personal som krävs och vilken typ av undervisning som ska bedrivas där.

Viktigt att samtala om åtgärder 

Att diskutera och samtala kring stödundervisning i stort och i relation till enskilda elever ser Vicktoria som mycket viktigt. 

– Det är lätt att som lärare känna misslyckande när en elev inte kan få det stöd som den behöver inom ramen för ens undervisning. Men det är inte så meningsfullt. Det är bättre att våga diskutera och fundera över varför åtgärden fungerar eller inte, och vad den ska bidra till. Det ska bli så bra som möjligt för de mest utsatta eleverna.