Studien svarar på två frågor:

1. vilka förutsättningar har yrkeslärare för att arbeta med specialpedagogisk verksamhet i olika yrkesprogram?
2. hur arbetar yrkesläraren med den specialpedagogiska verksamheten?

Så här gjorde forskarna

I studien intervjuades 15 yrkeslärare från åtta yrkesprogram i tre kommuner. Intervjuer gjordes med två lärare från bygg- och anläggningsprogrammet, en lärare från barn- och fritidsprogrammet, en från el- och energiprogrammet, tre från vård- och omsorgsprogrammet, två lärare från hotell- och turismprogrammet, en från VVS- och fastighetsprogrammet, en från industritekniska programmet och fyra lärare från fordons- och transportprogrammet. Det var en jämn könsfördelning bland de som deltog i studien. De flesta var över 50 år och hade mer än 10 års undervisningserfarenhet. 

Datasamlingens intervjuer utgjordes av semistrukturerade intervjuer, vilket innebär att frågorna var öppna för att intervjupersonernas svar skulle variera. Dessa icke ledande frågor gav uttömmande svar som på olika sätt visade vad de intervjuade yrkeslärarna ville berätta.  

Det här kom forskarna fram till

När svaren från de 15 yrkeslärarna analyserats framkom en tydlig dikotomi. I sammanhanget innebär dikotomi att svaren synliggjorde två tydliga och motsägelsefyllda delar. Den ena delen handlar om den brist på stöd som yrkesläraren upplever från skolan. Det handlar till exempel om att yrkesläraren upplever att skolan prioriterar nationella mål, regler och givna lösningar framför yrkeselevernas behov. Det synsättet gör att få yrkeslärare får tillgång till specialpedagogisk handledning, vilket i sin tur leder till att yrkesläraren måste klara många utmaningar på egen hand eller i samarbete med andra yrkeslärare. 

Trots skolans utebliva stöd visar resultaten att yrkeslärarna utgår från elevernas varierade behov, för att på så sätt undervisa och vägleda eleven att nå så långt som möjligt mot uppsatta nationella mål. För att stödja eleven tillämpar yrkesläraren ett förhållningssätt med förståelse för elevernas svårigheter. Förhållningssättet utvecklar goda professionella elevrelationer, en varierad undervisning och anpassningar som stimulerar alla elevers lärande och utveckling. 

I sin undervisningspraktik har läraren en dialog med enskilda elever för att identifiera deras behov och styrkor. Anpassningarna på individ- och gruppnivå består ofta av att integrera teori och praktik i undervisningen. Dessutom ger yrkesläraren ett språkstöd när så krävs. Yrkesläraren samtalar ofta med kollegor om vad som kan vara det bästa för eleven. Yrkesläraren utvärderar och följer upp enskilda elever samt dokumenterar processen i studieplaner, som ligger till grund för enskilda elevsamtal. Innehållet i dokumentationen används även generellt på gruppnivå eftersom fler än en elev kan uppleva likartade svårigheter.

Sammanfattningsvis visar analysen att yrkesläraren gör mer än förväntat, med tanke på det bristande handledningsstödet. 

Så kan du förstå och använda forskningen

Forskarnas bedömning är att det är fortsatt viktigt att yrkeslärarna får undervisning i specialpedagogisk verksamhet i sin lärarutbildning. Det är i skärningspunkten mellan elevers behov och lärarens undervisning som specialpedagogisk verksamhet utvecklas, oavsett om det organisatoriska stödet brister. 

Yrkesläraren bör lära känna elevens svagheter och behov, men även elevens intressen och styrkor. Studiens resultat indikerar att vägen till den specialpedagogiska verksamheten ofta byggs på goda professionella relationer där yrkesläraren på olika sätt ges möjlighet att motivera elevens lärande och utveckling. Detta står inte i motsats till att nå uppsatta yrkesutbildningsmål, utan snarare är det en väg för yrkesläraren att stödja eleven att nå utbildningsmålen.