Forskarintervju: Kön påverkar lärares uppfattningar av elever med adhd
När vi bemöter och bedömer elever behöver vi tänka ett extra varv kring vilken betydelse elevernas genus och kön kan ha, när vi försöker förstå problem och resonerar kring olika åtgärder. Vi behöver också skapa oss mer kunskap, bland annat om elevers egna erfarenheter av det bemötande och stöd de får.
– Min förhoppning inför framtiden är att få fortsätta att forska kring genus och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) för att se hur det ser ut i Sverige. Det vet vi inte riktigt idag. Vi behöver också kika på icke binära elevers situation. Där finns det, så vitt jag har sett, inte någon forskning alls kring elevers situation i relation till NPF.
Det säger Åsa Olsson som har gjort en litteraturöversikt om hur lärare uppfattar elever med adhd olika beroende på könstillhörighet. Översikten pekar på att flickor bedöms och bemöts på ett annorlunda sätt än pojkar och att elever riskerar att få ett stöd som kanske inte motsvarar det som de behöver.
Bred yrkesbakgrund
Åsa har en bred yrkesbakgrund, bland annat har hon arbetat många år som journalist på Utbildningsradion och som utbildningskoordinator på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
– Man kan säga att jag har haft någon form av pedagogisk linje i mitt yrkesliv. Idag är jag docent och har huvuddelen av min tjänst inom specialpedagogik. Just nu är jag involverad i ett projekt om språkutvecklande arbetssätt i förskolan. Tidigare har jag bland annat forskat om interkultur i förskola och på hur barns rättigheter kommer till uttryck i lärarutbildningen.
Såg att flickor och pojkar i en kommun fick olika stöd
Intresset för att göra denna litteraturöversikt föddes när Åsa undersökte ett statistiskt material kring frågor som rörde extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram. Statistiken omfattade cirka 2000 barn i en kommun. Hon konstaterade att ett drygt hundratal av dessa barn hade ett åtgärdsprogram och att pojkar var klart överrepresenterade.
– Jag såg också att stödet till pojkar i hög grad handlade om praktiska eller tekniska lösningar, anpassningar av miljön, tillgång till assistent eller att det hade startat en fortbildning för lärare och skolpersonal. Medan stödet till flickor i större utsträckning placerades utanför klassrummet, exempelvis genom samtal med kurator, skolpsykolog eller sköterska. En annan skillnad som framkom i fritextsvaren var att pojkar i hög utsträckning fick stöd genom olika typer av motivationshöjande åtgärder, men att inte en enda flicka ansågs behöva sådana former av stöd.
Skillnader i rekommendationer av stöd
Åsa bestämde sig för att undersöka om det finns forskning där det går att se skillnader helt baserade på kön och genus när det kommer till lärares sätt att bedöma och bemöta elever med adhd.
– Jag sökte pedagogiska, psykologiska och beteendevetenskapliga artiklar i relevanta databaser utifrån vissa inkluderingskriterier. Dels skulle artiklarna handla om lärares sätt att bedöma, bemöta och tillhandhålla stöd till elever med adhd, dels skulle de på något sätt resonera kring pojkar versus flickor och dessutom skulle de naturligtvis ha en skolkontext. Jag hittade 121 artiklar, de som inte höll alla kriterier rensades bort. Till slut återstod 20 artiklar att analysera.
Många av de 20 artiklarna handlade om hur lärare gör någon form av bedömning eller värdering av elevers problematik. Flera vinjettstudier – där forskare gjort fiktiva identiska fall av elevbeskrivningar med antigen ett pojk- eller ett flicknamn – visade att lärare drar olika slutsatser beroende på kön. Exempelvis i en studie där ett hyperaktivt, impulsivt barn beskrevs, bedömdes flickexemplet ha mycket allvarligare problem. Andra studier visar på att skolan är mindre benägen att rekommendera stöd till flickor än till pojkar. I ytterligare en vinjettstudie bedömdes flickor och pojkar ha samma nivåer av problematik gällande impulsstyrning, överaktivitet och problem med uppmärksamhet. Men trots det så rekommenderades endast 6 procent av flickor medicinering, jämfört med 47 procent av pojkarna.
– Vi behöver inte fastna i statistik, det viktiga är att konstatera att det var väldigt få fall där flickor rekommenderades någon form av stöd eller medicinering medan pojkarna fick det i mycket, mycket större utsträckning i den här studien. Denna olikhet ska dock inte per automatik ses som en fördel för pojkarna, en så pass mycket större benägenhet att rekommendera medicinering väcker bland annat frågor om risker för övermedicinering av pojkar.
Gäller inte alla lärare
Alla studier i översikten visar att lärare tenderar att dra olika slutsatser beroende på kön. Medan pojkar mer beskrevs ha mycket spring i benen och ett större behov av att greja med saker, så beskrevs flickorna i mer negativa termer, som exempelvis att de pratade för mycket och att de var mer aggressiva och envisa.
– Vi måste dock komma ihåg att de här studierna stannar vid att analysera bedömningen av olika fall. Vi vet inte vad som faktiskt kan hända sedan, men översikten visar att i bedömningen används olika måttstockar för flickor och pojkar. Jag vill också betona att alla lärare självklart inte gör dessa skillnader i bedömningar beroende på kön. Men det finns de som gör det och det behöver vi belysa, tänka till kring och skaffa mer kunskap om, avslutar Åsa.
Text: Karina Johansson
Lärare ser olika på flickor med ADHD och pojkar med ADHD
Vi behöver tänka på
hur vi bemöter elever.
Hur bedömer vi dem?
Spelar det någon roll om
eleven är flicka eller pojke?
Får flickor och pojkar samma stöd?
Samma åtgärder?
Vi behöver också mer kunskap.
Vad tycker eleverna själva?
Får de bra stöd och bemötande?
Åsa forskar om NPF
Åsa Olsson är forskare.
Hon har forskat mycket om
för-skolan och skolan.
Nu senast har hon forskat om NPF och genus.
Hur är det för flickor och pojkar med NPF?
NPF = Neuro-psykiatrisk funktions-nedsättning.
– Jag hoppas jag får fortsätta
att forska kring genus och NPF.
Hur är det i Sverige?
Det vet vi inte riktigt idag,
säger Åsa.
Det samma gäller icke-binära elever.
Alltså, de som varken känner sig som
flicka eller pojke.
– Det finns ingen forskning alls
kring ickebinära elever med NPF.
Åsa har i alla fall inte sett
någon sådan studie.
Hon har nu gjort en litteratur-översikt.
Den handlar om elever med ADHD.
Åsa ville veta:
Uppfattar lärare elever med ADHD olika
om de är flickor eller pojkar?
Hur då?
Hon hittade ganska många artiklar om det.
Översikten visar att lärare bemöter
flickor och pojkar med ADHD
på olika sätt.
De bedömer också eleverna olika.
Åsa såg att det här inte är bra.
Elever riskerar att få fel stöd.
Åsa har arbetat
inom många yrken
Åsa har en bred yrkes-bakgrund.
Några exempel:
Hon har arbetat som journalist i många år.
Det var på Utbildning-radion.
Hon har också arbetat på
Myndigheten för samhälls-skydd
och beredskap.
Där jobbade hon med utbildning.
– Man kan säga att jag har
jobbat med pedagogik.
Idag är jag docent på universitetet.
Nu jobbar jag mest med
special-pedagogik.
Åsa forskar mycket.
– Just nu är det ett projekt
om språk-utvecklande arbets-sätt
i förskolan.
Det är inte första gången
hon har forskat om förskolan.
– Jag har också forskat om
lärar-utbildning.
Åsa såg att flickor och pojkar
fick olika stöd
En gång undersökte Åsa
statistik i en kommun.
Det handlade om
extra anpassningar,
särskilt stöd och
åtgärds-program.
Statistiken gällde
2000 barn.
Åsa såg att:
- Över 100 barn hade
ett åtgärds-program. - Väldigt många av barnen
var pojkar.
Åsa tyckte att det här var intressant.
– Jag såg också att stödet till pojkar
inte var samma stöd
som flickorna fick.
Pojkar fick ofta:
- Praktiska eller tekniska lösningar.
- Anpassningar av miljön.
- En assistent.
- Hjälp att bli mer motiverade.
Det kunde också hända
att lärare och skol-personal
fick gå på kurs.
Flickor fick ofta:
- Gå till en kurator.
- Gå till en skol-psykolog.
- Gå till en sköterska.
Pojkarna fick alltså oftare
hjälp i klass-rummet.
Flickorna fick oftare gå någon annanstans
för att få hjälp.
Åsa gjorde en
forsknings-översikt
Åsa bestämde sig för
att undersöka det här.
Finns det forskning där det går att se
skillnader mellan flickor och pojkar?
Alltså, hur lärare bedömer och
bemöter elever med ADHD.
– Jag sökte artiklar om det.
Alla möjliga vetenskapliga artiklar.
Jag hittade 121 stycken.
Det fanns ännu fler artiklar.
Men alla var inte intressanta
för Åsas frågor.
– Jag rensade bort väldigt många.
Till slut hade jag 20 artiklar
att analysera.
Åsa såg intressanta saker
i de 20 artiklarna.
Till exempel:
En pojke och en flicka kunde ha
exakt samma problem.
Ändå tyckte lärare ofta att
flickans problem var mycket värre.
En konstig sak var att
flickor trots det inte fick
så mycket hjälp.
En del studier visade att skolor
rekommenderar stöd till pojkar.
Men mycket mer sällan till flickor.
I en studie hade eleverna
ungefär samma problem.
Gissa hur det blev?
6 procent av flickorna skulle ta medicin.
Och pojkarna?
47 procent!
– Men vi ska inte fastna i statistik.
Det viktiga är att se
att pojkar i studien
fick mycket, mycket mer hjälp.
Men hjälper medicin?
– Vi ska inte automatiskt se det
som en fördel för pojkarna.
Tänk om en del pojkar får medicin
i onödan?
– Ja, det väcker frågor om risker för
över-medicinering av pojkar,
säger Åsa.
Det här gäller inte alla lärare
Alla studier i översikten
visar att lärare ofta
drar olika slut-satser
beroende på kön.
Men alla gör det inte,
så klart.
Många lärare sa dock så här
om pojkar med ADHD:
- De har mycket spring i benen.
- De har ett större behov av att
greja med saker.
Så här sa många
om flickor med ADHD:
- De pratar för mycket.
- De är mer aggressiva.
- De är mer envisa.
Det lät mer negativt
när lärare pratade om flickor med ADHD.
Men Åsa säger att
studierna inte visar
hur det gick för eleverna sen.
– Jag vill också betona att
alla lärare själv-klart inte gör skillnader
när de bedömer flickor och pojkar.
Men det finns de som gör det.
Det behöver vi tänka till kring.
Vi behöver skaffa mer kunskap om det,
säger Åsa.
Artikeln är tidigare publicerad i Lika värde nummer 4, 2022