– Min förhoppning inför framtiden är att få fortsätta att forska kring genus och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) för att se hur det ser ut i Sverige. Det vet vi inte riktigt idag. Vi behöver också kika på icke binära elevers situation. Där finns det, så vitt jag har sett, inte någon forskning alls kring elevers situation i relation till NPF. 

Det säger Åsa Olsson som har gjort en litteraturöversikt om hur lärare uppfattar elever med adhd olika beroende på könstillhörighet. Översikten pekar på att flickor bedöms och bemöts på ett annorlunda sätt än pojkar och att elever riskerar att få ett stöd som kanske inte motsvarar det som de behöver. 

Bred yrkesbakgrund

Åsa har en bred yrkesbakgrund, bland annat har hon arbetat många år som journalist på Utbildningsradion och som utbildningskoordinator på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. 

– Man kan säga att jag har haft någon form av pedagogisk linje i mitt yrkesliv. Idag är jag docent och har huvuddelen av min tjänst inom specialpedagogik. Just nu är jag involverad i ett projekt om språkutvecklande arbetssätt i förskolan. Tidigare har jag bland annat forskat om interkultur i förskola och på hur barns rättigheter kommer till uttryck i lärarutbildningen.

Såg att flickor och pojkar i en kommun fick olika stöd

Intresset för att göra denna litteraturöversikt föddes när Åsa undersökte ett statistiskt material kring frågor som rörde extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram. Statistiken omfattade cirka 2000 barn i en kommun. Hon konstaterade att ett drygt hundratal av dessa barn hade ett åtgärdsprogram och att pojkar var klart överrepresenterade. 

– Jag såg också att stödet till pojkar i hög grad handlade om praktiska eller tekniska lösningar, anpassningar av miljön, tillgång till assistent eller att det hade startat en fortbildning för lärare och skolpersonal. Medan stödet till flickor i större utsträckning placerades utanför klassrummet, exempelvis genom samtal med kurator, skolpsykolog eller sköterska. En annan skillnad som framkom i fritextsvaren var att pojkar i hög utsträckning fick stöd genom olika typer av motivationshöjande åtgärder, men att inte en enda flicka ansågs behöva sådana former av stöd. 

Skillnader i rekommendationer av stöd 

Åsa bestämde sig för att undersöka om det finns forskning där det går att se skillnader helt baserade på kön och genus när det kommer till lärares sätt att bedöma och bemöta elever med adhd. 

– Jag sökte pedagogiska, psykologiska och beteendevetenskapliga artiklar i relevanta databaser utifrån vissa inkluderingskriterier. Dels skulle artiklarna handla om lärares sätt att bedöma, bemöta och tillhandhålla stöd till elever med adhd, dels skulle de på något sätt resonera kring pojkar versus flickor och dessutom skulle de naturligtvis ha en skolkontext. Jag hittade 121 artiklar, de som inte höll alla kriterier rensades bort. Till slut återstod 20 artiklar att analysera. 

Många av de 20 artiklarna handlade om hur lärare gör någon form av bedömning eller värdering av elevers problematik. Flera vinjettstudier – där forskare gjort fiktiva identiska fall av elevbeskrivningar med antigen ett pojk- eller ett flicknamn – visade att lärare drar olika slutsatser beroende på kön. Exempelvis i en studie där ett hyperaktivt, impulsivt barn beskrevs, bedömdes flickexemplet ha mycket allvarligare problem. Andra studier visar på att skolan är mindre benägen att rekommendera stöd till flickor än till pojkar. I ytterligare en vinjettstudie bedömdes flickor och pojkar ha samma nivåer av problematik gällande impulsstyrning, överaktivitet och problem med uppmärksamhet. Men trots det så rekommenderades endast 6 procent av flickor medicinering, jämfört med 47 procent av pojkarna. 

– Vi behöver inte fastna i statistik, det viktiga är att konstatera att det var väldigt få fall där flickor rekommenderades någon form av stöd eller medicinering medan pojkarna fick det i mycket, mycket större utsträckning i den här studien. Denna olikhet ska dock inte per automatik ses som en fördel för pojkarna, en så pass mycket större benägenhet att rekommendera medicinering väcker bland annat frågor om risker för övermedicinering av pojkar. 

Gäller inte alla lärare

Alla studier i översikten visar att lärare tenderar att dra olika slutsatser beroende på kön. Medan pojkar mer beskrevs ha mycket spring i benen och ett större behov av att greja med saker, så beskrevs flickorna i mer negativa termer, som exempelvis att de pratade för mycket och att de var mer aggressiva och envisa. 

– Vi måste dock komma ihåg att de här studierna stannar vid att analysera bedömningen av olika fall. Vi vet inte vad som faktiskt kan hända sedan, men översikten visar att i bedömningen används olika måttstockar för flickor och pojkar. Jag vill också betona att alla lärare självklart inte gör dessa skillnader i bedömningar beroende på kön. Men det finns de som gör det och det behöver vi belysa, tänka till kring och skaffa mer kunskap om, avslutar Åsa.

Text: Karina Johansson