Forskarintervju: Avatarer ger stöd för att träna relationskompetens

Relationskompetens är en viktig förmåga. Att en positiv och stödjande relation mellan lärare och elever är avgörande för elevernas utveckling har slagits fast i ett flertal studier.

– Primärt handlar relationskompetens om bemötande och det behöver även blivande speciallärare och specialpedagoger träna på. Självkännedom och empatisk förmåga är svårt att både få syn på och att examinera i.

Men att observera känsliga eller svåra samtal med elever, lärare eller vårdnadshavare är inte etiskt försvarbart. Därför har man ibland använt sig av rollspel eller beskrivningar av situationer som har uppstått under den verksamhetsförlagda utbildningen – eller av digitala verktyg, som videofilmer och VR-glasögon. VR-glasögon är en slags glasögon med inbyggda skärmar som visar en tredimensionell vy av en simulerad värld.

– Ett problem är att de inte är interaktiva. När du däremot för ett samtal med en avatar i realtid, kan du pausa för att reflektera med kollegorna. Sedan kan du backa bandet och testa ett annat förhållningssätt, berättar Sofia Lindberg.

På tre lärarutbildningar i Sverige finns numera ett sådant simuleringsverktyg, där blivande lärare, speciallärare och specialpedagoger kan interagera med virtuella elever i form av avatarer. Programmet är framtaget i USA och för Sofia väcktes intresset efter en studieresa dit med några kollegor.

– Det ledde till att jag blev doktorand i ett forskningsprojekt om hur den tekniken kan användas, kopplat till relationskompetens.

Studenter fick träffa virtuella elever

Avhandlingen bygger på fyra delstudier: en forskningsöversikt och tre empiriska studier. I de senare har cirka 40 blivande speciallärare och specialpedagoger delats in i mindre grupper och fått träffa fem virtuella elever. Eftersom innehållet skulle vara ämnes- och årskursneutralt, blev en uppgift att planera ett disco tillsammans med eleverna, en annan att diskutera kost och motion med dem.

Tre av deltagarna i gruppen interagerade med avatarerna, medan de övriga observerade deras bemötande. Samtalen pausades då och då för att diskutera olika ageranden.

– På så sätt blev det en träning både i att samtala med elever och att observera och reflektera, vilket är särskilt viktigt för en specialpedagog.

Avatarer med olika egenskaper

Avatarerna är förprogrammerade med olika egenskaper och rörelsemönster, där vissa aspekter är kännetecknande för en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, andra inte. Avataren Ethan tar mycket plats och kan ta över en  konversation, medan Jasmine är introvert, har svårt för att uttrycka sig och lätt blir osynlig.

I samtalen styrs avatarerna av en människa, en simuleringsspecialist. Där uppstår olika situationer som är utmanande för lärare att hantera, oavsett om eleven har en diagnos eller inte. Sofia konstaterar att många var vana vid att styra upp en situation och snabbt gå vidare. Diskussionerna handlade ofta om strukturella faktorer, som hur undervisningen kan organiseras.

Mellan de empiriska delstudierna fick deltagarna därför ta del av föreläsningar om olika aspekter av relationskompetens. Sedan förstärktes avatarernas utmanande beteenden i nästa studie. Deltagarnas förmåga att hantera såväl avatarernas känslor som sina egna, utmanades när scenarierna blev svårare.

– De hade lättare för att interagera med Ethan, men blev obekväma när Jasmine inte svarade. När de då gick vidare, blev hon förbisedd och än mer osynliggjord. Därför lade vi mer fokus på henne i del 3.

Ett komplement till verkliga möten

En av de frågor som Sofia ville få svar på var i vilken mån det går att få syn på och träna deltagarnas relationskompetens med hjälp av ett simuleringsverktyg som detta. Resultaten visar att avatarer kan vara ett sätt att träna den kompetensen, som ett komplement till verksamhetsförlagd utbildning och verkliga möten.

– Mina analyser visar en oväntat stor bredd i hur relationskompetens gestaltar sig med hjälp av simuleringsverktyget – även det icke-verbala gick att se. Deltagarna blev bra på att observera och att bli observerade, att se sitt eget bemötande. De utvecklade också sin förmåga att resonera om hur de reagerade.

Något som de upplevde som en begränsning var att interaktionen med avatarerna enbart bestod av samtal.

– De var vana att rent fysiskt positionera sig på olika sätt i förhållande till en elev, men det är inte möjligt i det här verktyget.

För relevanta resultat behövs mer forskning

Eftersom studien bara omfattar ett fyrtiotal deltagare går det inte att generalisera resultaten. Det är inte heller möjligt att överföra lärdomarna rakt av till autentiska klassrum.

– Jag ser att det går att träna relationskompetens med avatarer, men inte hur en sådan kompetens kan utvecklas i mötet med verkliga elever i ett klassrum. Det är nästa steg. Vi behöver även bedriva mer forskning för att resultaten ska bli ännu mer relevanta i en svensk kontext.

Börjat utveckla andra avatarer

Efter några års doktorandstudier återvänder Sofia nu till lärarutbildningen. I sin nya roll som lektor ingår viss tid för forskning och då vill hon bland annat studera hur specialpedagoger kan träna på svåra samtal med lärare.

Hon har också utbildat sig till simuleringsspecialist, den som styr avatarerna, och kommer att ägna 20 procent av sin tjänst till detta.

– Jag har redan börjat utveckla andra avatarer, exempelvis förskoleklasselever, lärarkollegor och elevassistenter. Förhoppningen är att alla lärarstudenter ska få tillgång till verktyget på sikt.