Teckenspråk
Unga vuxna berättar om erfarenheter av dyslexi i skolan
Trots att dyslexi är välkänt varierar stödet från lärare och skolor. Det har Matilda och Oliver fått erfara: vissa anpassningar hjälpte, men ibland uteblev de helt. Nu hoppas de på förändring genom ökad kunskap och acceptans.
Lärare har ofta svårt att hinna anpassa undervisningen. Men att stötta någon som har dyslexi behöver inte vara tidskrävande – det är Matilda Ehinger och Oliver Lönnberg Fink, båda 19 år, eniga om.
– När man ger en läsuppgift kan man komplettera med något att lyssna på, säger Oliver. Han fick sin diagnos i fyran. Matilda fick kämpa till sjuan och upptäcktes i en screening.
– Jag blev väldigt lättad. I mellanstadiet pluggade jag med mamma varje kväll och undrade varför jag behövde jobba så mycket hårdare än andra.
Träning och strategier
Oliver fick prova olika sätt att läsa hos en specialpedagog. För Matilda var det för sent att få lästräning, men hon fick flera anpassningar och hade tät kontakt med specialpedagogen.
– NO var svårast, då satt jag med henne. Och så gick jag på ”nomenad” med mamma.
Då förhörde mamman henne i NO medan de promenerade. Andra strategier var att redovisa muntligt eller att göra en poster med text och bilder.
Skillnad mellan grundskolan och gymnasieskolan
Oliver är nöjd med lärarna i grundskolan, som lät honom komplettera muntligt efter proven. Både han och Matilda fick också mycket text uppläst, men lärarna använde även lösa blad, som inte var inlästa. I gymnasiet mötte de inte samma förståelse.
– Lärarna där var inte så pålästa om dyslexi. Bara vissa gav mig extra tid att göra proven och jag fick själv säga till för att få ljudböcker. De såg det nog mer som genvägar, säger Oliver.
Matilda håller med, men extra tid var inte rätt stöd för henne.
– Jag har adhd också och kan inte sitta still så länge. Så muntligt är bäst för mig.
Stor skillnad mellan lärare
Något som båda ser är att många lärare saknar kunskap om är rättning.
– En lärare i ettan var bra, han såg innehållet och bortsåg från brister i struktur och stavning, berättar Oliver. Att en lärare lyssnar och är villig att anpassa är viktigast.
– Det finns fantastiska lärare som gör allt. Men vissa vill inte anpassa, de tycker att det de gör är tillräckligt, säger Matilda.
Ett återkommande problem är vikarier.
– Äldre vikarier har inte alltid klart för sig att vissa elever behöver anpassningar, säger Oliver.
Vanliga fördomar
Så vilka fördomar är vanligast?
– Att den som har dyslexi bara har svårt att läsa, inte att skriva eller strukturera, säger Oliver.
– Att man inte kan ha dyslexi om man har bra betyg och är en duktig flicka, menar Matilda.
Värdar för podd om dyslexi
För tre år sedan blev de värdar för Dyssepodden, en intervjupodd om dyslexi. Den är till för barn och unga som har dyslexi, men även för familjemedlemmar och lärare.
– I podden har vi pratat med många lärare som kan hjälpa elever på enkla sätt. Rektorer borde låta dem visa sina kollegor, säger Oliver.
– Med podden vill vi sprida både kunskap och acceptans, säger Matilda. Ju mer man pratar om det, desto mindre konstigt blir det.
Text: Lena Vestlin