Selektiv mutism

Selektiv mutism förekommer något oftare hos flickor än hos pojkar och är mer vanlig hos flerspråkiga barn och barn med språkliga svårigheter. Orsaken till selektiv mutism är inte helt klarlagd, men ofta finns en ärftlighet för ångest. Det är också vanligt att barn med diagnosen upplever oro och ängslan på andra sätt, exempelvis separationsångest, sömnsvårigheter eller en generell kravkänslighet.

Vad blir svårigheterna?

I skolan kan selektiv mutism visa sig genom att eleven inte vågar prata i klassrummet, i interaktion med lärare eller vid muntliga presentationer. Det kan innebära att eleven inte förmår att be om hjälp med skoluppgifter, eller att signalera när denne gör sig illa eller behöver gå på toaletten. Tystnaden kan även medföra att eleven hamnar utanför kamratgruppen.

Vad kan förskola och skola göra?

Personal i förskolan och skolan bör tidigt uppmärksamma om ett barn eller en elev inte pratar och meddela vårdnadshavarna om detta. Oavsett om diagnos ställs eller inte ska skolan samtidigt sätta in stödinsatser. Det handlar generellt om att skapa en trygg och förutsägbar skolmiljö där eleven kan utveckla sina kommunikationsförmågor. Här är exempel på stödinsatser som kan göra stor skillnad för eleven: 

• Informera all personal som dagligen möter eleven om hur de kan stötta i situationer där eleven har svårt att prata. 
• Anpassa kravnivån och förmedla positiva förväntningar till eleven.
• Kommunicera med fokus på uppgiften, inte på eleven.
• Involvera elevhälsan men samarbeta också med extern expertis på området, exempelvis logopedmottagning och barn- och ungdomspsykiatri.