Selektiv mutism är en ångestdiagnos som innebär att barnet pratar obehindrat hemma men är helt tyst i förskolan, skolan eller andra sociala situationer. Oförmågan att prata beror på en stark känsla av obehag och kan få en negativ inverkan på barnets kunskapsutveckling och sociala relationer. Vid uppgifter som inte kräver tal eller annan typ av kommunikation fungerar det oftast bra.
Selektiv mutism förekommer något oftare hos flickor än hos pojkar och är mer vanlig hos flerspråkiga barn och barn med språkliga svårigheter. Orsaken till selektiv mutism är inte helt klarlagd, men ofta finns en ärftlighet för ångest. Det är också vanligt att barn med diagnosen upplever oro och ängslan på andra sätt, exempelvis separationsångest, sömnsvårigheter eller en generell kravkänslighet.
I skolan kan selektiv mutism visa sig genom att eleven inte vågar prata i klassrummet, i interaktion med lärare eller vid muntliga presentationer. Det kan innebära att eleven inte förmår att be om hjälp med skoluppgifter, eller att signalera när denne gör sig illa eller behöver gå på toaletten. Tystnaden kan även medföra att eleven hamnar utanför kamratgruppen.
Personal i förskolan och skolan bör tidigt uppmärksamma om ett barn eller en elev inte pratar och meddela vårdnadshavarna om detta. Oavsett om diagnos ställs eller inte ska skolan samtidigt sätta in stödinsatser. Det handlar generellt om att skapa en trygg och förutsägbar skolmiljö där eleven kan utveckla sina kommunikationsförmågor. Här är exempel på stödinsatser som kan göra stor skillnad för eleven:
Publicerat 2023-10-18
Podden Lika värde har flera avsnitt om selektiv mutism.