Illustrationen visar två vuxna personer som sitter och pratar med ett barn.

Selektiv mutism

Selektiv mutism klassificeras som en ångestdiagnos. Det innebär att barnet ofta har ett fungerande språk och kommunikation i hemmet tillsammans med familjemedlemmar, men inte klarar av att prata i förskolan, i skolan eller i andra sociala situationer. Barnet klarar sig ofta bra vid uppgifter som inte kräver tal eller annan typ av kommunikation.

Oförmågan att prata beror på en stark känsla av obehag som gör att barnet inte förmår att prata trots att det vill. Det är inte ovanligt att barn med selektiv mutism kan uppleva oro och ängslan också i andra situationer, som exempelvis kan yttra sig som separationsångest, sömnsvårigheter eller en generell kravkänslighet. Resultaten varierar i olika studier, men man tror att cirka en procent uppfyller kriterierna för diagnosen. Selektiv mutism förekommer något oftare hos flickor än hos pojkar och är även mer vanligt förekommande hos flerspråkiga barn och barn med språkliga svårigheter. Det är inte helt klarlagt vad selektiv mutism beror på, men det finns riskfaktorer som tycks göra vissa individer sårbara. Det är vanligt att föräldrar eller nära släktingar har social ångestproblematik eller själva haft selektiv mutism. 

Hur upptäcks och utvecklas selektiv mutism?

Selektiv mutism upptäcks oftast i förskolan vid 3–4 års ålder. Svårigheterna kan förvärras under skolåren och även finnas kvar i vuxen ålder. Det är inte ovanligt att problematiken kan övergå i social ångest knutet till vissa situationer, men det kan också bli bättre över tid och det finns mycket som personer i omgivningen kan göra för att främja och stödja.

När det först uppmärksammas är det vanligt att barnet pratar hemma men är helt tyst på förskolan. Det kan då uppfattas som att barnet bara är blygt, men om problemen håller i sig i någon månad utan framsteg kan det röra sig om selektiv mutism. Det är också vanligt att flerspråkiga barn under en period kan bli tysta när de introduceras för det nya språket. Om barnet även tystnar på sitt modersmål finns det anledning att misstänka selektiv mutism.  

Det är viktigt att förstå att barnet vill prata, men är oförmögen på grund av att det är i en situation som väcker obehag. Eftersom barnet vanligtvis pratar obehindrat i hemmiljön har ofta föräldrar och personal olika bild av barnets fungerande. 

Det är av stor vikt med tidiga stödinsatser. Det reducerar påtagligt risken för att svårigheterna ska bli befästa. Ju äldre barnet eller eleven är och ju längre tystnaden har pågått desto svårare kan det bli att bryta. Inte bara språkutvecklingen riskerar att påverkas, utan också sociala och kognitiva färdigheter liksom elevens mående.

Vad kan förskola och skola göra? 

I förskola och skola är det många aktiviteter där man förväntas tala. För att motverka en negativ inverkan på den sociala utvecklingen och på kunskapsutveckling, bedömning och betyg är det därför viktigt att barnet eller eleven så tidigt som möjligt får adekvat stöd. 

Om barnet inte pratar på förskolan eller i skolan så bör man snarast informera föräldrarna om detta. Det kan finnas flera anledningar till att ett barn inte pratar. Därför är det viktigt att föräldrarna får vetskap om barnets tystnad så att de kan ta ställning till om de vill kontakta vården för vidare utredning, vilket är att rekommendera. Oavsett om föräldrarna väljer att kontakta vården eller inte så kan det ta tid innan man får svar på sina frågor. Det finns mycket man kan göra i förskola och skola för att stötta barn och elever som inte pratar oavsett eventuell diagnos. Skulle det visa sig att barnets tystnad har andra orsaker än selektiv mutism får insatserna revideras efter en eventuell utredning.

I arbetet på förskola och skola är det bra att redan från början tänka på att planera insatser på alla tre nivåer; Organisations-, grupp- och individnivå.

Organisationsnivå

Rektor bör alltid vara med och leda arbetet och skapa organisatoriska förutsättningar för att kunna tillrättalägga miljön och genomföra rekommenderade insatser. Elevhälsan har en viktig roll. För att möta elevens behov i den fysiska, pedagogiska och sociala miljön bör specialpedagog kopplas in. Via centrala elevhälsan kan skolan, där det finns, få hjälp av psykolog eller logoped som har kunskap och kompetens i ämnet. Det är också viktigt att samarbeta med extern expertis, exempelvis inom barn- och ungdomspsykiatrin eller logopedmottagning.

Hela arbetslaget bör vara väl informerat om förhållningssätt och involverat i arbetet. Information från en extern specialist är värdefull. Glöm inte viktiga personer som eleven möter dagligen, exempelvis personal i matbespisningen. Alla berörda måste få information för att veta hur de ska agera. Personal på förskola och skola har en viktig roll och det bästa för barnet eller eleven är att få hjälp just i de situationer där det är som svårast att tala. Ett nära samarbete mellan förskolan eller skolan och föräldrar och övriga nyckelpersoner i nätverket är av stor vikt.

Gruppnivå

Öka medvetenheten om samtalsklimatet i gruppen. Personalen kan göra mycket genom att anpassa röststyrkan, sakta ner taltempot, minska antalet frågor och sänka kravet på tal. Tystnad kan få status genom aktiviteter och lekar som bygger på tyst kommunikation, till exempel charader.  

Det underlättar om kamraterna vet att eleven kan prata. Om det kommer frågor om varför kan man förklara att eleven kan prata, men inte alltid och överallt. För att undvika att eleven känner sig utpekad kan man tala om olika typer av rädslor med gruppen, inte bara obehag för att prata. Självklart ska detta förankras hos eleven först. 

  • Skapa en tydlig struktur i verksamheten för att öka tryggheten och förutsägbarheten. Använd visuellt schema så att alla elever kan få en överblick över dagen och vad som är på schemat just nu.
  • Planera ordlösa lekar och aktiviteter där alla kan vara lika delaktiga oberoende av talet.
  • Skapa roliga och lustfyllda aktiviteter som lockar till spontana skratt och andra lekljud som gör att ljudandet inte blir så laddat. 
  • Se till att det alltid finns alternativa sätt att tillgå, exempelvis bilder, som alternativ till tal. Då kan eleven vara delaktig i olika aktiviteter som samling och gruppuppgifter utan att behöva säga något. Det är ett stöd på väg mot att använda talet. 

Individnivå

Det viktigaste för barnet eller eleven är att känna sig trygg i den miljö de befinner sig i. Både i förskola och skola behöver personal därför börja med att bygga förtroende och skapa en trygg miljö genom en tydlig struktur som gör den så förutsägbar som möjligt. Barnet eller eleven bör till en början ha en eller möjligtvis några få kontaktpersoner som de känner förtroende för. Dessa kan efterhand utökas. Ett individuellt schema där man kan se vad som ska göras och med vem ökar förutsägbarheten. Det finns mycket du som skolpersonal kan göra för att underlätta för barn och elever med selektiv mutism.

Anpassa kravnivå och bemötande

  • Se över kraven, sänk kraven där det behövs och där det är möjligt ta bort kravet på tal. 
  • Avdramatisera att eleven inte pratar och hitta aktiviteter som inte kräver tal.
  • Bekräfta att du vet att eleven tycker att det är obehagligt att prata ibland och förmedla att det inte finns något tvång att prata.
  • Beröm inte eleven när eleven pratar, utan bete dig som om det vore helt förväntat. 
  • Försök inte locka eleven att prata. Det kan göra situationen värre genom att det blir ett misslyckande att inte kunna prata och obehaget kan då byggas på.  
  • Om kommunikativa misstag uppstår är det angeläget att reparera dessa och förmedla att ansvaret är ditt. Det är viktigt att eleven inte upplever egen skuld i situationen eller överväldigas av att den vuxne skäms över sitt övertramp. Försök att lugnt förmedla att det blev tokigt och att du vill göra rätt. 

Förmedla positiva förväntningar och ge stöd

  • Visa att du tror att eleven så småningom kommer att prata och använd din kreativitet för att nå eleven och öppna upp för kommunikation.
  • Säg att du vill hjälpa till och att ni kan arbeta tillsammans för att eleven ska kunna uttrycka sig friare. 
  • Förvänta dig delaktighet i aktiviteter och visa att du har en tilltro till eleven.
  • Uppmärksamma det som går bra och fokusera på styrkor för att stärka eleven.
  • Ge extra förberedelse och stöd vid situationer som avviker från invanda rutiner, exempelvis vid utflykter eller studiebesök. Samtidigt händer det ibland att eleven öppnar sig mer i dessa situationer och det blir då ett tillfälle att ta vara på.  
  • Det är vanligt att barn med selektiv mutism inte förmår att be om hjälp när de inte förstår, eller att signalera när de exempelvis gör sig illa eller behöver gå på toaletten. Hitta därför tillsammans ett alternativt sätt att uttrycka sig som till exempel en specifik gest eller att ett kort visas upp.  

Förbered skolarbetet

  • Utgå från ett material som eleven är intresserad av, det behöver inte vara ett lärmaterial, kanske kan ni pyssla, titta på foton eller spela ett spel.
  • Sitt gärna bredvid eleven istället för mittemot, kontakten underlättas om eleven slipper ögonkontakt. 
  • Ge tydliga instruktioner eftersom barn med selektiv mutism undviker att ställa frågor när de inte förstår. Berätta vad som ska göras, med vem och hur länge. 

Tänk över hur du ställer frågor

  • Tänk högt och var frågande i ditt resonemang när ni arbetar med ett gemensamt material, men formulera dig inte i frågor som avkräver svar. Poängen är att upprätthålla kommunikationen och få eleven att själv fundera utan att behöva svara så lägg därför mer tid på att berätta än på att ställa frågor. 
  • Säg hellre ”Hej, kul att se dig” istället för ”Hej, hur mår du?”. Eller ”Jag ser att du ritar en fågel” istället för ”Vad ritar du?”. Då behöver eleven inte svara.
  • När eleven kommit så långt att det fungerar att svara på en fråga – ställ hellre ja- och nej-frågor eller frågor med valbara svar. Fråga till exempel inte ”Vad gjorde du mest på sommarlovet?” utan hellre ”Vad gjorde du mest på sommarlovet – badade eller åt glass?”. Det ger eleven en försäkran om att ett av svaren är ”rätt” och att det inte finns någon risk att misslyckas med sitt svar.
  • Upprätthåll kommunikationen och prata om det som görs även om eleven inte svarar. 
  • Ha mycket tålamod och ge eleven extra tid för att svara. 

För äldre elever kan dessa tips också vara användbara

Äldre elever och ungdomar med selektiv mutism kan ha vant sig vid att vara tysta och det kan ha blivit en del av identiteten. De nöjer sig kanske med att kunna svara på enkla frågor och har tröttnat på metoder och behandling. Då kan det vara dags att göra ett uppehåll i behandlingen och ta vid senare. Ge hopp och säg att en annan vardag och skolgång är fullt möjlig. Vid samtal om elevens framtid bör det milt framhållas att talet kommer att vara viktigt vid exempelvis vidare studier, resor och körkort. 

Fundera över alternativa sätt till att redovisa kunskap muntligt. En del elever tycker det fungerar bra att spela in presentationer, läxor och provsvar hemma och låta läraren ta del av röstmeddelandet eller filmen. För andra elever går det bra att redovisa enskilt med läraren eller i en liten trygg grupp. 

Anpassa förhållningssätt och aktiviteter till elevens ålder så att det inte blir barnsligt eller påtvingat. Involvera eleven i planeringen så mycket som möjligt. Ungdomar behöver i än högre grad motiveras utifrån egna intressen och få möjlighet att komma med egna idéer. 

Några korta råd 

  • Uppmuntra barnet eller eleven, men utan att pressa eller ställa krav. 
  • Ha tålamod och lär er att tillsammans se och uppskatta de små framstegen.
  • Efterfråga extern handledning av professionell expertis inom området.

Tips på mer information

  • Du läsa mer om selektiv mutism på https://www.selektivmutism.se/
  • Engström, C. (red). (2019). Pratlust och talängslan – om selektiv mutism. Lund: Studentlitteratur.
Publicerat måndag 5 juli 2021