Dyslexi och flerspråkighet

Dyslexi innebär svårigheter med att förstå sig på språkets ljud­mässiga uppbygg­nad. Det kallas fonologiska svårig­heter. En person med dyslexi har, i varierande grad, svårt med bland annat avkodning och stavning. Vid andraspråksinlärning blir detta en extra utmaning.

Märks både på modersmålet och på svenska

Flerspråkiga elever med läs- och skriv­svårigheter av dys­lektisk karaktär brukar uppvisa fonologisk osäkerhet både på sitt modersmål och på sitt andra­språk. För att avgöra om svårig­heterna beror på just dyslexi bör skolan därför undersöka den fonologiska för­mågan både på modersmålet och på svenska. Idag finns dessvärre inget specifikt material för att kartlägga och jämföra elevers fonologiska förmåga och språkutveckling på olika språk. De kartläggnings­material som används i Sverige, och resten av väst­världen, utgår från en enspråkig norm och tar inte hänsyn till flerspråkighet.

Hos en fler­språkig person sam­spelar och påverkar språken varandra. Till exempel har personer som talar somaliska ofta svårt att göra skillnad på tonande och tonlösa konsonanter och det kan påverka hur de uttalar ord på andra språk.

Personer som talar arabiska, turkiska eller spanska gör ofta vokalin­skott även i svenska. Det är till exempel när man säger fönesteret istället för fönstret och esteg istället för steg.

Även i uppgifter där eleven ska skriva är det viktigt att kunna identifiera vad som är spår av andra språks grammatik och uppbyggnad och vad som är tecken på dyslexi. Till exempel är det väsentligt att känna till att kinesiskan har en ordbaserad skrift medan japanskan är stavelse­baserad. Arabiskans skriftspråk har ett i huvudsak konsonantbaserat alfabet medan svenska till­sammans med exempelvis grekiska har både vokaler och konsonanter i sina skriftspråk.

Språkens ortografi påverkar

Läsinlärningen går lättare och snabbare på skriftspråk med enkel stavelsestruktur och ytlig ortografi. Stavelsestrukturen är strukturen av konsonanter och vokaler inom en stavelse. Ortografin är språkets skriftsystem och samspels­mönstret mellan språkets skrivtecken (grafem) och dess språkljudsen­heter (fonem). Vissa alfabetiska språks ortografier har en mer direkt och regelbunden relation än andra. Forskningen talar om djupa och ytliga ortografier, där de ytliga orto­grafierna är lättare att avkoda. Dit hör bland annat finska, spanska, somaliska, turkiska, albanska och italienska. Svenska placerar sig någonstans på mitten av skalan. Engelska är ett exempel på ett språk som har en djup ortografi där förhållandet mellan grafem och fonem är oregelbundet och rymmer många undantag.

Dyslexi kan ta sig uttryck på olika sätt beroende på ortografi. Antalet diagnostiserade personer med dyslexi är fler i språk med djup ortografi, som engelska, än i språk med ytligare ortografi som italienska. Skolan kan behöva bygga upp kunskap om olika språks skriftsystem och ortografier, och hur läs- och skrivsvårigheter tar sig uttryck inom dessa skriftsystem. Den här kunskapen behövs för att lärare ska kunna bedöma elevernas läs- och skrivutveckling i ett flerspråkigt perspektiv. Det är alltså viktigt att lärarna vet vad som kännetecknar ortografin i förstaspråket hos en elev som inte har svenska som modersmål.

Dyslexi och flerspråkighet

Christina Hellman, universitetslektor och ordförande i Svenska dyslexiföreningen, berättar om dyslexi och flerspråkighet. Filmen är 10:26 minuter.
Publicerat tisdag 3 juli 2018 Granskat måndag 17 september 2018

Frågor och svar om nyanlända och dyslexi

Tillbaka till toppen