Örats anatomi

Örats olika delar fångar upp ljudvågor och omvandlar dem till elektriska impulser, som hjärnan tolkar till hörselintryck.

Anatomiskt delas örat upp i tre delar: ytteröra, mellanöra och inneröra.

  • Ytterörats funktion är att fånga upp och förstärka ljudvågor.
  • Mellanörats funktion är att förstärka och vidarebefordra ljudvågor till innerörat.
  • Innerörat är ett sinnesorgan för både hörsel och balans. Dess funktion är att omvandla ljudvågorna till elektriska impulser och göra den första analysen av ljudet. Innerörat känner också av rörelseförändringar.

Sinnesorganen i innerörat står i förbindelse med det centrala nervsystemet genom hörsel- och balansnerverna.

Se gärna denna korta film om hur örats delar reagerar på olika typer av ljudvågor och omvandlar dem till elektriska impulser, som hjärnan kan tolka till hörselintryck. Filmen har engelskt tal och engelsk undertext, men vi väljer att rekommendera den ändå, eftersom den visar örats anatomiska detaljer på ett tydligt sätt. I läromedlet Min hörsel finns filmen med undertext på svenska.

Video

Animerad film om hur örat reagerar på ljud av olika frekvens och styrka. Undertexter finns på engelska och autoöversatt svenska. Speltid 6:43 minuter.

Ytterörat

Ytterörat består av öronmusslan och den yttre hörselgången. Öronmusslan är ytterörats synliga del. Det har en stomme av elastiskt brosk som är klädd med hud, och utseendet är individuellt.

Ytterörat har hos människan liksom hos djuren en ljudförstärkande effekt. Genom att kupa handen bakom örat kan man förstå att stora ytteröron förbättrar hörselförmågan. Ytterörats form gör det lättare att lokalisera var ljuden kommer ifrån, i synnerhet att urskilja om ljuden kommer framifrån eller bakifrån.

Öronmusslans hud fortsätter in mot mellanörat och täcker trumhinnans utsida och väggarna i hörselgången. Där finns det hudkörtlar som avger öronvax, en trögflytande gulbrunaktig massa med bakteriedödande egenskaper. Hörselgången är 2,5–3 centimeter lång och svagt s-formad. Den förstärker ljudet med sin form, ungefär som en megafon gör.

Hörselgången avslutas med trumhinnan, som är gränsen mellan ytter- och mellanöra. Trumhinnan är ungefär 10 millimeter i diameter och trattformad. Spetsen är riktad in mot mellanörat. Genom sitt skyddade läge hålls trumhinnans temperatur och fuktighet relativt konstant, vilket är viktigt för att den ska behålla sin elasticitet.

Mellanörat

Mellanörat består av trumhålan som är en luftfylld hålighet, ungefär en kubikcentimeter stor.

I mellanörat finns kroppens minsta ben: hammaren, städet och stigbygeln. De tre hörselbenen väger tillsammans endast 60 milligram och vart och ett är litet som ett risgryn. De har leder mot varandra. Hammarens skaft fäster vid trumhinnan och övre delen av hammaren ledar mot städet, som i sin tur står i förbindelse med bygeldelen på stigbygeln. Stigbygelns fotplatta sitter mot ovala fönstret, som är en av ingångarna till innerörat.

Mellanörat förstärker ljudet på mekanisk väg och anpassar det till den vätskemiljö som finns i innerörat så att huvuddelen av ljudenergin går in i innerörat. Om man har vätska i mellanörat, efter en förkylning eller öroninflammation, studsar större delen av ljudet mot vätskan vid trumhinnan och bara en mindre del går in i innerörat. Detta ger en hörselnedsättning, ett så kallat ledningshinder, som kvarstår så länge vätskan finns där trots att trumhinnan och hörselbenen är normala. Ledningshindret uppgår till cirka 30 dB, vilket ungefär motsvarar den dämpning som bullerproppar av skumgummi ger.

Från trumhålans nedre del går en luftningskanal som mynnar ut i nässvalget. Den kallas örontrumpeten. Örontrumpeten är vanligen stängd men den öppnar sig när vi tuggar, sväljer, gäspar eller tryckutjämnar. För att trumhinnan ska kunna vibrera så lätt som möjligt är det viktigt att trycket är lika mellan mellanörat och hörselgången, och örontrumpetens funktion är att utjämna eventuella tryckskillnader.

Innerörat

Innerörat består av vätskefyllda hålrum som bildar en sammanhängande labyrint. En spiralformad del av denna är snäckan. Snäckan kallas också för koklean eller cochlean. Där finns våra sinnesceller för hörsel, de så kallade hårcellerna. Snäckan är liten, ungefär som en ärta.

I labyrinten finns även balansorganet. Det har tre båggångar och två hinnsäckar, där sinnescellerna känner av tyngdkraften och rörelser.

Alla nervtrådar från innerörats sinnesceller för både hörsel och balans, cirka 15 000–20 000 nervtrådar från varje öra, går samman och bildar hörsel- och balansnerven. Den fortsätter genom den inre hörselgången och därefter till hörsel- och balanscentrum i hjärnan.

I innerörat omvandlas vibrationerna, det vill säga den mekaniska rörelsen i ljudvågorna, till elektriska signaler som sedan går vidare till hjärnan.

Dessutom sker den första analysen av ljudet i innerörat. Analysen av ljuden sker i tre avseenden:

  • Frekvensinnehåll handlar om vilka frekvenser som ingår i ljudet.
  • Styrka handlar om hur starka de olika frekvenserna är i förhållande till varandra, vilket exempelvis gör att  olika språkljud kan skiljas från varandra.
  • Tidsmässig förändring handlar om hur styrkeförhållandet mellan olika frekvenser varierar över tid och innebär en ganska fullständig analys av ljudet.

Ljudets väg genom örat

Öronmusslan fångar alltså upp ljudvågorna och hörselgången leder dem fram till trumhinnan, som börjar svänga, eller vibrera. Trumhinnans vibrationer når innerörat via hörselbenen i mellanörat, hammaren, städet och stigbygeln, som förstärker och förmedlar vibrationerna. Vid varje vibration trycks stigbygeln mot ovala fönstrets hinna. Det sätter snäckans vätska i rörelse. Eftersom ovala fönstret är mindre än trumhinnan innebär det en förstärkning av ljudstyrkan.

Inne i snäckans vätskefyllda kanaler finns sinnescellerna för hörsel, eller hårcellerna. När vätskan sätts i rörelse börjar de också att bölja, ungefär som ett sädesfält. Den mekaniska rörelsen omvandlas till elektriska impulser. Hörsel- och balansnerven leder impulserna vidare till hjärnan, som läser av dem och tolkar dem till ett hörselintryck.

Om alla hårceller skickade signaler till hjärnan samtidigt skulle det bli kaos. Men membranet där de finns vibrerar bara på de platser där ljudvågen är som starkast och hårcellerna på de olika platserna uppfattar olika toner. De högsta frekvenserna eller diskanttonerna, registreras av sinnescellerna närmast det ovala fönstret. De lägsta basljuden registreras av cellerna längst in i snäckan.

Se gärna filmen överst på den här sidan en gång till för att få en visualisering av ljudets väg genom örat.

Bland arbetsbladen finns övningar för elever om örats anatomi.


Gå till nästa sida, Hörselmätning och audiogram, för att läsa om hur man mäter hörseln.

Publicerat fredag 1 juni 2018 Granskat måndag 5 november 2018