Hörselmätning och audiogram

Om man vet eller misstänker att hörseln är nedsatt är det viktigt att ta reda på hörselnedsättningens omfattning och lokalisation, det vill säga var skadan sitter. Det kan man göra med hjälp av olika hörselmätningar hos en audionom. Resultatet visas i ett audiogram.

Det finns en mängd olika metoder för att mäta hörseln. Val av mätmetod kan till exempel bero på ålder, grad av hörselnedsättning och eventuella andra sjukdomar hos individen. Läs mer om mätmetoderna längre ner på den här sidan.

Resultatet från en eller flera hörselmätningar sammanställs i ett audiogram.

Audiogram

Ett audiogram är ett diagram med två axlar. Den vågräta axeln visar frekvens, från 125 Hz till 8 000 Hz. Den lodräta axeln visar ljudstyrka, från -10 dB till 125 dB. Läs mer om frekvens och ljudstyrka på den här sidan.

I ett audiogram visas resultat från hörselmätningar med hjälp av olika symboler, som sammanbinds med linjer.

  • Symbolerna O och X betecknar tonaudiometri luftledning, se Tonaudiometri nedan. En röd cirkel visar resultatet för höger öra och ett blått kryss visar resultatet för vänster öra.
  • Vid tonaudiometri benledning används en röd symbol som liknar en vänsterpil eller ett "mindre än"-tecken för att beteckna höger öra. En blå symbol som liknar en högerpil eller ett "större än"-tecken betecknar vänster öra.

Man kan också mäta vid vilken ljudnivå en ton upplevs som obehagligt stark, det vill säga obehagsnivån. Avståndet mellan obehagsnivån och hörtröskeln kan ses som ett mått på hörselns dynamik.

  • Symbolerna som används för obehagsnivå för toner är en röd uppåtpil för höger öra och en blå nedåtpil för vänster öra.

Exempel på olika audiogram

Nedanför finns fem audiogram som visar resultaten från olika hörselmätningar. Under varje audiogram finns en länk till en större bild, som går att skriva ut. Länkarna öppnas i nya flikar i webbläsaren.

 Större bild för utskrift (öppnas i ny flik)

 

 Större bild för utskrift (öppnas i ny flik)

 

Större bild för utskrift (öppnas i ny flik)

 

 Större bild för utskrift (öppnas i ny flik)

 

 Större bild för utskrift (öppnas i ny flik)

Tonaudiometri

Tonaudiometri är den vanligaste hörselmätningen.

Vid mätningen använder man värden som är grundade på hur starka rena toner måste vara för att hörande personer just precis ska kunna uppfatta att de finns. Ett sådant värde kallas för normal hörtröskel, eller 0 dB hörselförlust.

Audionomen undersöker hur starka de olika tonern, frekvenserna, måste vara för att testpersonen ska kunna uppfatta dem och jämför med ovan nämnda värden. Vanligtvis räknas 20 dB eller lägre som ett godkänt resultat.

Man prövar ett öra i taget. Testljuden presenteras med hjälp av hörlurar (luftledning) eller med hjälp av en bentelefon som trycker mot skallbenet (benledning).

Om det finns något hinder för ljudet att nå innerörat, det vill säga ett ledningshinder, får man ett sämre resultat vid luftledningsmätning än vid benledningsmätning. Det tredje audiogrammet ovan visar ett sådant exempel.

Screening och lekaudiometri

Då hörseltest görs i skolan används ofta en förenklad metod, så kallad screeningaudiometri, då man prövar om testpersonen uppfattar toner på exempelvis 20 dB-nivån.

Yngre barn klarar kanske inte alla moment i en fullständig tonaudiometri. Benledningsmätningar med maskeringsljud i det motsatta örat kan man som regel göra från cirka 8 års ålder. Från cirka 3–4 års ålder kan man göra så kallad lekaudiometri, där barnen lyssnar i hörlurar och får bygga med klossar, eller lägga något föremål i en hink när de uppfattar testtonen.

Innan barn tolererar hörlurar, från cirka 10 månaders ålder, kan man mäta hörseln i fritt ljudfält med så kallad tittlådeaudiometri. Man presenterar ljudet från en högtalare och strax efteråt visar man en blid på en monitor på samma sida. Efter ett tag tittar barnet på monitorn när det har hört ljudet innan bilden har kommit fram. Då är rena toner ofta för ointressanta men man kan använda så kallade warbletoner eller vardagsljud som hundskall eller barnskrik som man har filtrerat så att de har ett begränsat frekvensinnehåll. På så sätt kan man få en uppfattning om hörselnivån i olika frekvensområden.

Neonatal hörselscreening

Alla nyfödda i Sverige erbjuds hörselundersökning i nyföddhetsperioden. Den vanligaste metoden är registrering av otoakustiska emissioner, OAE. Den mäter de ljud som genereras av de yttre hårcellerna i innerörat vid ljudstimulering. Testet går oftast till så att en liten propp med ljudsändare och mikrofon sätts in i barnets öra. Ljudsändaren skickar iväg ett klickljud och mikrofonen fångar upp det responsljud som innerörat framkallar.

Ofta är mätningen mycket snabb och automatisk så att man får svaren "pass" (godkänt resultat) eller "fail" (icke godkänt resultat). Om man får ett godkänt resultat är sannolikheten mycket stor för att innerörefunktionen är normal, eller näst intill normal, vid testtillfället. Men metoden arbetar med ytterst svaga ljud och kan lätt störas på olika sätt. "Fail" visar därför inte att det finns en hörselnedsättning. Nästan 3% av de testade nyfödda får ett sådant resultat vid första testet, men den faktiska förekomsten av hörselnedsättning i åldersgruppen är knappt 0,1%.

Hjärnstamsaudiometri

Om man inte får godkänt resultat vid neonatal hörselscreening efterundersöks barnet som regel med så kallad hjärnstamsaudiometri, som ofta förkortas till BRA eller ABR. Man stimulerar med ljud och avläser de elektriska svaren från hjärnstammen där hörselnervkärnan och viktiga delar av hörselbanorna går. Man kan få en uppfattning om ungefärlig hörselnivå, men inte så exakt vad gäller olika frekvensområden. Det finns också automatiserade varianter (aABR) som ger svar "pass" eller "fail".

ASSR är en vidareutveckling av hjärnstamsaudiometrin som kan ge exaktare information om hörsel i olika frekvensområden. Man kan få ett så kallat "estimerat audiogram" som överensstämmer ganska bra med ett vanligt tonaudiogram och som man kan använda för inställning av hörapparatsförstärkning.

Talaudiometri

Den vanligaste mätmetoden, tonaudiometri, mäter som sagt bara vid vilken ljudnivå man just såpass kan detektera att en ren ton presenteras. Den visar egentligen inte hur hörseln kan hantera komplexa ljud som talat språk, eller hur den fungerar på övertröskliga nivåer.

Talaudiometri mäter en persons förmåga att uppfatta tal. Man kan mäta hörtröskeln för tal, vilket förkortas till HTT, som kan användas som en verifikation på att tonaudiogrammet stämmer. Man kan också mäta den maximala taluppfattningen på en lagomnivå för försökspersonen. Man kan också skärpa testet genom att mäta taluppfattningen i störbrus. En påtaglig sänkning av den maximala taluppfattningen kan vara ett tecken på en kraftigt försämrad ljudkvalitet.

Talaudiometri är svårt för små barn och resultatet kan också påverkas av testpersonens språkliga färdigheter.

Självtest av hörseln

Självtester kan ge en viss indikation på om man behöver uppsöka hörselhabiliteringen för att få sin hörsel testad av en audionom. Hörselskadades Riksförbund har tagit fram ett webbaserat självtest som kallas Hörseltestaren, som även finns som mobiltelefon-app, se HRFs webbplats.


Gå till nästa sida, Hörselnedsättning.

Publicerat måndag 4 juni 2018 Granskat torsdag 13 september 2018