Avläsning av talat språk

Att avläsa talat språk innebär att den som lyssnar använder sig av både syn- och hörselintryck samtidigt för att förstå vad som sägs i talad kommunikation.

Förutsättningar för avläsning av talat språk

Kommunikation med hjälp av talat språk handlar inte bara om hörselintyck, utan även om synintryck. Talarens kroppshållning och ansiktsuttryck samspelar med och förstärker det verbala budskapet i den talade kommunikationen. För personer med hörselnedsättning är synintrycken vid avläsning särskilt viktigt som komplement till hörselintrycken, när talat språk är den huvudsakliga kommunikationsformen.

Om ljud- och ljusmiljön är undermålig, eller om flera personer pratar i munnnen på varandra, ökar betydelsen av de visuella intrycken.

Vilka förutsättningar kan krävas för att avläsning av talat språk ska fungera, om vi tänker oss att den som lyssnar har en lätt eller medelsvår grad av hörselnedsättning?

En grundförutsättning handlar om vilka möjligheter lyssnaren har att kunna se den som talar. Uttrycket "läsa på läpparna" leder dock tankarna fel, eftersom talavläsning handlar om att läsa av såväl kroppsspråk och ansiktsuttryck som munrörelser. Eftersom många personer med hörselnedsättning även har någon form av synnedsättning är det viktigt att tänka på ljusförhållanden i miljön, till exempel att lyssnaren inte ska sitta i motljus. Det är istället talarens ansikte som ska vara väl belyst.

En annan grundförutsättning är att den som lyssnar har tillräckligt goda kunskaper i det aktuella språket. Det innebär kunskaper om språkets ordförråd och grammatik, samt språkets melodi, rytm och intensitet.

Lyssnaren behöver också kunna dra slutsatser av sammanhanget, vilket underlättas av förförståelse samt visuell förstärkning, exempelvis gester, skrivna ord, bilder eller tecken.

För personer med hörselnedsättning går mycket av arbetsminnets energi åt till att uppfatta det talade språket och göra innehållet förståeligt. Hörselnedsättningar kan medföra att det uppstår informationsluckor, till exempel för att vissa språkljud "försvinner". Lyssnaren behöver därför få möjligheter att hinna med att processa budskapet i den talade kommunikationen och hinna omvandla de samlade intrycken till kvarvarande kunskap.

Att se till att det finns pauser och en tydlig turordning mellan de som ska tala ger lyssnarna chansen att hinna smälta innehållet, att hinna ta ordet, ställa en fråga eller skriva minnesanteckningar, till exempel. 

Synliga språkljud

Det är bara cirka en tredjedel av språkljuden i talad svenska som är synliga för lyssnaren, men personer med hörselnedsättning har stor nytta av att känna igen dem.

Vokalerna kan ses ganska lätt, medan konsonanterna ofta vållar problem. Några av konsonantljuden bildas så långt in i munnen, att de praktiskt taget är osynliga. Till exempel är det i ordet kalla svårt att se ljudet k, som bildas långt bak i munnen, och ordet kan lika lätt avläsas som ordet alla. Om man tittar i en spegel och säger orden bil, pil och mil ser man knappast någon skillnad på munrörelserna. Därför får det som sägs före och efter en särskilt viktig betydelse för lyssnaren.

Arbeta med språkljud

Även om man inte har förutsättningar för att kunna uppfatta alla språkljud med hörseln, så är det möjligt att själv producera dem, med medveten träning.

Det finns många olika material som är framtagna för att träna på enskilda språkljud. Sök exempelvis på: fonologisk medvetenhet, artikulatoriskt riktat stöd, Fonomix, Babblarna, GraFon.


Gå vidare till nästa sida, Teckenspråk.

Publicerat måndag 4 juni 2018 Granskat måndag 17 september 2018