Hörselnedsättning

I Sverige finns 1,5 miljoner personer med olika typer av hörselnedsättning. Av dessa är ungefär 25 000 barn under 16 år. Hörselnedsättningar kan vara medfödda eller förvärvade och de ger olika konsekvenser beroende på var de är lokaliserade.

Hörselnivåer

Hörselnedsättning definieras ofta utifrån resultatet vid så kallad tonaudiometri, då man mäter hur många decibel stark en ton måste vara för att man just såpass ska höra att den finns, det vill säga hörtröskeln.

En sådan testsituation avviker förstås mycket från hörselsituationer i det vanliga livet. Då hör vi sällan rena toner utan komplexa ljud, som talljud, som innehåller många frekvenser samtidigt, och omgivningen är inte ljudisolerad så som den är vid en hörselmätning. Tonaudiometri säger alltså inte alls allting om hur hörseln faktiskt fungerar, men det finns så mycket erfarenhet från mätmetoden att man ändå som regel kan dra ganska mycket slutsatser ifrån den.

Man delar ofta upp hörselnivån grovt efter resultatet vid tonaudiometri:

  • 0‒20 dB motsvarar att personen kan höra tal på ett talavstånd upp till cirka 8 meter
  • lätt hörselnedsättning: 20‒40 dB motsvarar att personen kan höra tal på ett maximalt talavstånd på mellan 2 och 8 meter
  • medelsvår hörselnedsättning: 40‒60 dB motsvarar att personen kan höra tal på ett maximalt talavstånd på mellan 10 centimeter och 2 meter

Hörselsimulatorer

En hörselsimulator kan ge en viss uppfattning av hur talat språk och andra ljud kan uppfattas vid olika grader av hörselnedsättning i olika ljudmiljöer.

Besök Hörsellinjens ljudmiljösimulator och lyssna på ljudmiljön i en lektionssal för att få en uppfattning om vilken effekt akustiska åtgärder kan ge i en sådan miljö. Hörsellinjen skriver: "Du kan också få insikt om hur dessa ljudmiljöer kan upplevas av en person med måttlig hörselnedsättning, med och utan hörapparat samt med och utan teleslinga. Ljudmiljöerna är inte inspelade, utan modellerade i en dator – en metod som kallas auralisering och används för att beskriva olika rumsakustiska effekter. Du bör använda hörlurar när du lyssnar."

De bästa hörselsimulatorerna finns på engelskspråkiga webbplatser. Vi väljer att tipsa om en sådan också, eftersom den är interaktiv och visar på ett visuellt tydligt sätt vilka språkljud som kan påverkas.

I simulatorn på den här webbplatsen klickar man först på en ljudkälla. Välj mellan ett samtal i kafémiljö, ett samtal i en bil, ett möte, ett musikstycke, och så vidare. Klicka därefter på en viss hörselnivå: Normal, Mild (som betyder lätt hörselnedsättning), Moderate (som betyder medelsvår hörselnedsättning) eller Severe (som betyder grav hörselnedsättning). De berörda språkljuden dämpas i ljudspåret samt "faller bort" ur texten på sidan.

Två huvudgrupper av hörselnedsättningar

Hörselskador delas in i två huvudgrupper beroende på var de är lokaliserade: ledningshinder som sitter i ytterörat eller mellanörat, respektive inneröreskador, eller sensorineurala hörselskador.

Ledningshinder

En störning i örats ljudledande funktion medför en hörselnedsättning som betecknas som ledningshinder. Skadorna kan lokaliseras till ytterörat eller mellanörat, eller båda:

  • medfödd avsaknad eller defekt av ytteröra eller hörselgång
  • främmande kroppar i hörselgången, som vaxproppar
  • skador på trumhinnan
  • inflammation och vätska i mellanörat
  • avbrott i hörselbenskedjan
  • stigbygelplattan har fixerats i ovala fönstret (otoskleros)

En mycket vanlig orsak till ledningshinder i barnaåren är vätska i mellanörat efter en förkylning eller öroninflammation. I de fall där vätskan inte försvinner spontant inom rimlig tid kan man operera in ett rör i trumhinnan för att få in luft och därmed förbättra hörseln.

Ledningshinder kan ge kraftig hörselnedsättning som medför en försvagning av ljudet, men i allmänhet inte någon förvrängning av ljudet. Ljudet upplevs komma ifrån ett längre avstånd.

Ett ledningshinder ger maximalt 60 dB hörselförsämring. Hörselnedsättning orsakad av ledningshinder kan i regel förbättras med en hörapparat eller genom en operation, som kan göra att hörseln i princip fungerar som hos fullt hörande personer.

Inneröreskador eller sensorineurala skador

Om sinnescellerna inte kan omvandla ljudet till signaler, eller om det finns problem med signalöverledningen till hjärnan, betecknas skadan som sensorineural. Om sinnescellerna kan omvandla ljudet till signaler, men hjärnan har svårt för att tolka ljudintrycken, betecknas skadan istället som central.

Sensorineurala hörselnedsättningar är den största gruppen av hörselskador. Personer med bestående hörselnedsättningar har vanligtvis en sådan skada, liksom de som hör bara på ena sidan.

En sådan hörselnedsättning kan bli hur stor som helst och den ger inte bara en sänkt ljudnivå utan också en försämrad ljudkvalitet. Den försämrade ljudkvaliteten medför ofta:

  • att bakgrundsljud stör talluppfattbarheten betydligt mer än för en fullt hörande person
  • att man får svårare att uppfatta snabbt tal
  • att man blir känsligare för starka ljud än fullt hörande personer

Hörselnedsättningen kan vara medfödd eller en komplikation till en sjukdom. De flesta sensorineurala hörselnedsättningar beror på någon inneröreskada. Hörselnedsättningar på grund av skada i innerörat, på hörselnerven eller centralt i hjärnans hörselcentrum kan till exempel bero på:

  • ärftliga faktorer
  • förlossningsskador
  • infektioner, som vissa virusinfektioner eller hjärnhinneinflammation
  • skallfrakturer
  • ototoxiska läkemedel, en medicinsk biverkning vid till exempel behandling av tumörer
  • bullerskador
  • åldersnedsättning (presbyacusis)

Förmågan att analysera ljud

En inneröreskada innebär som tidigare nämnt inte bara en sänkt ljudnivå, utan också en försämrad förmåga att analysera ljudet. Läs om analys av ljud i avsnittet om örats anatomi. Försämring av frekvensanalysen gör att olika ljud stör ut varandra betydligt lättare än normalt, vilket medför att störande bakgrundsljud lättare kan göra att man inte hör.

Förändringar i ljudmiljön, som är så små att en normalhörande inte tycker att något har hänt, kan göra att det blir svårare för en person med hörselnedsättning att urskilja vad som sägs.

Konsonanterna "försvinner"

Basljud maskerar diskantljud betydligt mera än tvärtom och bakgrundsbuller innehåller ofta basljud. Sensorineural hörselnedsättning påverkar därför ofta förmågan att uppfatta toner av hög frekvens. Konsonantljuden i talet ligger högre i frekvens än vokalerna. De har också relativt låg ljudstyrka. Samtidigt är det konsonanterna som innehåller mycket information i det talade språket. Talat språk där konsonanterna "försvinner" uppfattas därför som otydligt.

En måttlig sensorineural skada, med förlust av vissa delar av det högre frekvensregistret, får alltså större konsekvenser än ett måttligt uttalat ledningshinder. Den ökade maskeringen finns kvar också om man använder hörapparat.

Hörselns dynamikområde

Vid alla hörselnedsättningar är hörtröskeln förhöjd, det vill säga ett svagt ljud måste vara starkare för att uppfattas än för en fullt hörande person. Vid en inneröreskada är det vanligt att man dessutom blir extra känslig för starka ljud. Personer utan hörselnedsättning kan uppfatta ljud i ett dynamikområde där hörtröskeln ligger runt 0 dB och obehag uppstår vid 120 dB. Ett skadat inneröra kan istället ha ett betydligt snävare dynamikområde, kanske är det bara 20–30 dB mellan hörtröskelnivån och obehagsnivån.

Detta gör att man inte kan förstärka ljudet med hörapparat så att det motsvarar hörselnedsättningen. Det är också därför som det fungerar bättre att tala lite långsammare än att höja rösten, samt att kommunikationen underlättas betydligt av en god ljudmiljö där störande bakgrundsljud har dämpats och där någon form av visuell förstärkning används.

Om man har en sensorineural hörselnedsättning kan en hörapparat inte fullt ut kompensera för den. Man kan anpassa hörapparaten så att den förstärker mer i höga än i låga frekvenser och förstärker svaga ljud mer än starka. Ändå kvarstår den ökade störningen av buller, känsligheten för starka ljud och känsligheten för talhastighet. Man blir därför inte fullt hörande med hörapparater om man har en sensorineural skada.

Ensidig hörselnedsättning

En ensidig hörselnedsättning upptäcks ofta sent om den är medfödd och inte har upptäckts vid nyföddhetsundersökning av hörseln. Typiska upplevda problem är dels svårigheter att uppfatta tal i störande bakgrundsmiljöer, dels svårigheter att lokalisera varifrån ljud kommer. Om man har svårigheter att höra i en viss miljö kan det vara viktigt att snabbt kunna lokalisera vem som talar så att man kan få hjälp av synen med talavläsning som stöd för hörseln. Om man drabbas av en ensidig hörselnedsättning i vuxen ålder upplever man som regel betydligt större problem än om skadan är medfödd eller har uppstått tidigt i livet.

Psykogen hörselnedsättning

Det förekommer också att en person upplever hörselnedsättning utan att det finns någon skada i örat eller hörselbanorna. Det rör sig istället om en psykologisk reaktion. I skolåldern kan det hänga ihop med något problem i hemmet eller i skolan. Man upptäcker det som regel genom att hörselproverna inte stämmer överens sinsemellan eller med hur talkommunikationen fungerar i praktiken. I sådana fall bör man utreda vad som ligger bakom, den psykogena hörselnedsättningen kan vara ett rop på hjälp.

Tinnitus

Tinnitus är vanligen subjektiv, det vill säga att den bara kan uppfattas av den som har det, och inte registreras av någon ljudmätare eller mikrofon. Man kan definiera subjektiv tinnitus som en ljudupplevelse utan att det finns något ljud i fysikalisk mening.

De flesta upplever tinnitus då och då, till exempel i en extremt tyst miljö. Tinnitus kan upplevas mycket olika, till exempel som knäppningar, sus, borrljud och vattenfall. Alla åldersgrupper kan drabbas, men det är sällan som barn spontant berättar om sin tinnitus. Tinnitus är vanligare hos personer med hörselnedsättning, särskilt hos personer med sensorineurala hörselnedsättningar.

Det vanligaste besväret som anges av personer med besvärande tinnitus är problem med att somna och den irritation och störning som ett ständigt närvarande opåverkbart ljud utgör. Andra problem är uppfattningssvårigheter, trötthet och olika psykosomatiska problem.

Behandlingarna kan vara medicinska, akustiska eller psykologiska, och det är inte ovanligt att personer med svår tinnitus prövar flera olika behandlingar. Fortfarande är mekanismerna bakom tinnitus till stor del okända, även om teorierna är många. Detta gör att ingen optimal behandling finns. Om man har hörselnedsättning och tinnitus kan hörapparat även lindra tinnitus. Man kan ha tinnitus också utan hörselnedsättning, till exempel vid spänningstillstånd i nacke, axlar och tuggmuskulatur.

I sällsynta fall kan tinnitus vara objektiv, det vill säga vara möjlig att höra för en utomstående eller registreras med teknisk apparatur. Ofta rör det sig då om biljud från blodkärl.

Ljudöverkänslighet

Med ljudöverkänslighet eller hyperacusis menas ett tillstånd där man har en kraftigt nedsatt tolerans för vanliga ljud i omgivningen. Det innebär att de flesta ljud, även svaga, upplevs som starka och plågsamma, men detta ska inte förväxlas med vanlig irritation över ljud eller buller.

Känsligheten varierar för olika slags ljud. En del personer tycker att högfrekventa diskantljud är obehagliga, andra upplever lågfrekventa basljud som mer problematiska. De flesta upplever obehag vid snabba omväxlingar i ljudintensitet. Många personer med ljudöverkänslighet har normal hörsel, men det förekommer också i samband med hörselnedsättningar.

Ljudöverkänslighet är ett vanligt förekommande besvär bland personer med tinnitus.


Gå till nästa sida, Talbananen, och läs om språkljuden i talad svenska.

Publicerat måndag 4 juni 2018 Granskat torsdag 22 november 2018