Så kan skolan stötta elever med adhd enligt forskningen

Forskarintervju med Lisa Thorell

Specialpedagogiska skolmyndigheten har i samarbete med forskare tagit fram tre skrifter som beskriver olika forskningsperspektiv inom adhd. Lisa Thorell har forskat kring adhd och kognitiv utveckling hos barn sedan 1997. Här berättar hon om sitt arbete.

Varför ska personer som arbetar med barn med adhd läsa din skrift?

– De ska läsa min skrift för att få ökad kunskap om hur de kan stötta barn med adhd i skolan. De får också ökad kunskap om vad adhd är och om de underliggande neuropsykologiska svårigheterna som är kopplade till diagnosen. Man blir ingen expert av att läsa skriften, men det är ett steg på vägen, vilket är viktigt eftersom det är en så vanlig diagnos. En sådan här skrift kan öka den allmänna kunskapsnivån hos till exempel klasslärare, även om det är viktigt att förstå att hela ansvaret inte ligger där.

Vikten av kunskap, samverkan och varaktigt stöd

Vilka är de viktigaste slutsatserna i din skrift?

– Det är fyra saker där vikten av kunskap är den första. För att kunna sätta in individanpassade åtgärder behöver skolan både kunskap om de yttre symtomen för adhd och de underliggande neuropsykologiska svårigheterna som kopplas till diagnosen. Adhd sågs tidigare som en diagnos som främst var kopplad till svårigheter med exekutiva funktioner som arbetsminne och impulskontroll. Nu visar forskning att det finns en stark koppling även till andra neuropsykologiska svårigheter, till exempel reglering av känslor.

– Jag vill också se en bättre samverkan mellan olika professioner, till exempel mellan skolans pedagoger, specialpedagoger och även psykologer och arbetsterapeuter. Jag ser att vi i större utsträckning behöver utgå från tidiga och preventiva åtgärder. Många lärare upplever att de släcker bränder. Frågan är om de ens släcker bränderna, slutar elden någonsin brinna? Vi behöver komma ifrån den akuta hanteringen.

– Slutligen vill jag lyfta förståelsen för att åtgärderna är något som behövs hela tiden. De är inte tillfälliga. Jämför med en rullstolsburen elev, ingen frågar hur länge rullstolsrampen ska finnas kvar. Stödet till elever med adhd behöver också finnas kvar, även om det anpassas till barnets ålder.

Finns det någon risk med att fokusera på individen och svårigheter kopplade till diagnosen?

– Nej, jag ser ingen risk med det alls. Jag ser inget problem med att individanpassa och ge eleven det bästa stödet, för det är bara det det handlar om. Inkluderingsbegreppet är missförstått. Inkludering handlar inte om det fysiska rummet. Jag vet inte hur många gånger jag har hört rektorer säga ”vi kan inte exkludera den här eleven och låta hen äta lunch i klassrummet”. Alternativet kan bli att eleven inte går till skolan över huvud taget. Utifrån mitt perspektiv är det enbart positivt att titta på barnets behov, vilket krävs för att kunna sätta in rätt stöd. Det handlar inte bara om att identifiera svårigheter, utan lika mycket om att hitta styrkor. Det kan vara relativa styrkor, alltså inte nödvändigtvis områden där eleven presterar bättre än sina jämnåriga, utan om områden där eleven har mindre svårigheter, bara utifrån jämförelser inom individen.

Låg kunskap om arbetsminne och impulskontroll

Är brist på kunskap om adhd eller resurser i skolan den största utmaningen i dag?

– Båda. Vi vet att kunskapen brister. Det finns flera studier som visar att lärarstudenter inte tycker att de är tillräckligt förberedda. Man vet heller inte vilka symtomen på adhd är, utan tror till exempel att aggression är ett. Många har inte hört talas om arbetsminne och impulskontroll när de går ut lärarhögskolan. Men det handlar också om resurser. Även om kunskapen finns är det inte rimligt att en klasslärare ska kunna ge individuellt stöd till flera elever i varje klass. Många lärare har det kämpigt, de har inte tillräckliga förutsättningar för att kunna ge ett bra stöd. Bristen på resurser finns också inom barn- och ungdomspsykologin, BUP.

Du har forskat kring adhd och kognitiv utveckling hos barn sedan 1997, vilka är de största skillnaderna i vad vi vet om adhd i dag, jämfört med då?

– På nittiotalet betraktades ofta adhd som något som pojkar hade. 1997 var tonen i medier mer fördomsfull, till exempel fanns bilden av en aggressiv och stökig pojke utan bra uppfostran. Mycket tack vare digitaliseringen, poddar och liknande, har personer som själva har diagnosen nått ut till allmänheten. Det har bidragit till att fördomarna har minskat. Jag började forska om förskolebarn 1997, då var det ett område där forskning i princip saknades. Man var väldigt rädd för att stämpla barn, medan man i dag inte ser det som en stämpling utan snarare ett sätt att identifiera vissa svårigheter. Om vi sätter in insatser tidigt kan vi få en bättre utveckling. Vi har fått en ändring i det synsättet och en ökad kunskap om adhd.

I din forskning har du intresserat dig för adhd över hela livsspannet – från förskoleåldern till äldre vuxenålder. Varför är det viktigt?

– Det viktiga är att förstå att det finns mycket stöd för att adhd har en biologisk grund. Det är något man föds med, inte något man får och som sen försvinner. När vi pratar om stöd handlar det inte om att bota utan om att göra anpassningar så att nedsättningen får färre negativa konsekvenser i vardagen. Bara för att det handlar om biologi så betyder det inte att det inte finns något att göra.

Risk för generaliseringar

Du skriver att det finns stora variationer när det gäller styrkor och svårigheter för elever med adhd, finns risk för generaliseringar i skolan i dag?

– Ja, tyvärr är det så. Det har blivit bättre men vi har lång väg att gå. Det finns skäl till att många tror att adhd är kopplat till stökiga och bråkiga pojkar. Det finns en stark koppling mellan adhd och trotssyndrom. Utmaningar med impulskontroll kan leda till koncentrations- och aggressionsproblem. Den viktiga frågan är varför barn med adhd uppvisar aggressivt beteende, varför de agerar som de gör. Ofta tror jag att de förebyggande insatserna inte är tillräckliga. Barn gör rätt om de kan, men ibland är kraven som ställs för höga eftersom barn med adhd har en försenad utveckling vad gäller till exempel att kunna koncentrera sig eller hejda impulser.

– En klassisk sak är att ett barn med adhd inte förstår reglerna, hen gör fel och blir tillrättavisad, hen blir frustrerad och arg. I klassrummet finns krav på arbetsminne i många situationer, om barnen inte har de resurserna kan det skapa stor frustration. För många barn med adhd blir heller inte rasten en välbehövlig återhämtning eftersom även den blir en belastning på kognitiva förmågor. Vissa barn behöver lämna klassrummet för att få en paus. Många gånger går det att undvika de här situationerna genom att anpassa miljön, för samtidigt måste vi förstå de andra barnen. Vi måste bara våga prata om det.

Tidiga insatser ger en bättre utgångspunkt

Du skriver att forskningen har visat att tidiga insatser är av stor betydelse, på vilket sätt?

– Tidiga insatser här innebär insatser redan i förskoleålder. Vi kan inte bota adhd men vi kan hantera negativa konsekvenser i vardagen. Många barn med adhd drabbas av till exempel depression, ångest etcetera. Många föräldrar till dessa barn känner stor oro och stress för att barnen inte klarar av det som jämnåriga gör och det kan leda till problem i hemmet. Dessa negativa konsekvenser i vardagen kan vi minska genom att göra insatser i tidiga åldrar. Om ett barn får en sämre grund för kunskap och relationer tar det tid och kraft att komma förbi det, medan tidiga insatser förhoppningsvis kan ge en bättre utgångspunkt i livet.

Vilken nytta blir det för barn och elever om personal i skolan får en ökad kunskap?

– Jag hoppas att det leder till ett bättre stöd, som är mer baserat på individens styrkor och svårigheter. Att eleverna blir sedda som unika individer, i stället för en person med adhd.