Bilden föreställer fyra barn och en vuxen som sitter i en samling

Vi ska sätta ord på barnens känslor

– Vi behövde kunskap som bygger på samspel i det vardagliga, i leken för att öva turtagning på barnets villkor, säger förskolläraren Annica Ljungberg på Ängens förskola i Överkalix.

Därför sökte de stöd för att bli bättre på att inleda och utveckla samspel och kommunikation utifrån behoven i barngruppen.

Det är strax före lunch och dags för samling på småbarnsavdelningen Droppen. Vinterkläder tas av och händer tvättas. Allt flyter på och snart har alla samlats. Några barn sätter sig på sin prick på golvet, medan andra hellre väljer att sitta på en stol. Att vara lyhörd för barnens önskemål i olika situationer är ett pedagogiskt val från personalens sida.

Sätter upp bilder som stöd till sången

Annica har tagit fram gitarren och inleder med avdelningens egen sång, "Droppen det är vi". Bredvid henne finns en tavla där hon sätter upp bilder som stöd för det hon talar om.

– Idag är det torsdag, säger hon och sätter upp en grön ordbild. Hon visar och kommunicerar med ord, bilder och tecken. Det visuella stödet används på flera sätt för att bidra till barnens kommunikativa behov. Föremål används för att signalera när något ska hända. Både barn och personal använder också tecken som alternativ och kompletterande kommunikation (TAKK) i olika situationer. Det har alla på förskolan gått kurs i tidigare.

Efter samlingen är det dags för lunch i ett stort gemensamt rum. Barnen sätter sig vid borden medan personalen dukar fram maten, en fantastiskt god ärtsoppa. Några dockvagnar, en datorplats och andra saker skvallrar om att rummet även används till annat.

Stämningen runt matborden är mjuk och kärleksfull. Några barn börjar bli trötta och ska snart få vila, men först är det frukt. I tur och ordning pekar barnen på sin favorit bland de olika frukterna som serveras till efterrätt och väljer med eller utan skal.

SPSM:s rådgivare gav stöd till pedagogisk utveckling

Redan när förskolan tog kontakt med Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) hade personalen fokus på sitt eget behov av stöd för att utveckla sitt pedagogiska arbete.

Med fokus på förskolans uppdrag kring samspel och kommunikation har de gjort observationer, diskuterat, utvecklat och till sist utvärderat tillsammans med rådgivarna Helen Bergstadius och Marianne Eriksson från SPSM.

Första steget handlade om att observera barnen och personalen i gruppen för att identifiera vilka behov som fanns.

– Det vi såg var hur närvarande personalen är. De skänker lugn och ser barnen i kommunikationen, berättar Helen.

Hon och Marianne refererar till informationsmaterialet Möten för lärande från Skolverket som speglar den samspelande atmosfär de upplevde när de kom till Droppen.

Samspelet mellan de vuxna är en del

Annica har jobbat många år tillsammans med Ingegerd Sandelid, medan Andrea Weinstock Grad kom för några år sen. De tror att den trygga atmosfären på avdelningen grundar sig i en gemensam barnsyn. Samspelet mellan dem som vuxna ser de som en del i att utveckla samspel och kommunikation i gruppen.

– Vi är bara som vi är och tycker det är roligt! Basen är att när barnen kommer till oss ska vi lära känna dem, älska dem så att de är trygga i sin relation till oss. Om det då blir konflikt ska det handla om att det är en "sak" som är fel, säger Annica.

Försöker vara lyhörda gentemot barnen

Barnens tillit kopplar de också till hur de försöker vara lyhörda i sitt agerande och ge näring i leken genom att vara förebilder.

– När vi kommunicerar är det viktigt att använda hela kroppsspråket. Det ska hänga ihop med det vi säger, menar Ingegerd.

När de träffat rådgivarna har det varit betydelsefullt att få sitta ner och prata om det egna arbetet tillsammans. En fundering var om det kunde vara de själva som triggade barnen i vissa situationer.

– Ibland blev det protest vid övergångar mellan aktiviteter. Nu kan vi istället undvika konflikt genom att leda barnet genom att använda handen, kroppen och ge en kram. Vi har också lärt oss att inget är fel, vi kan prova vad som fungerar, säger Annica.

Det som har haft störst betydelse i utvecklingsprocessen är hur personalen kan bidra till alla barns behov att kommunicera. Om den förmågan inte finns är det svårt att ta in annat.

– Vi har fått till oss hur vi bemöter och lyssnar på barnen oavsett vad de säger. Även om jag inte förstår orden ska de få bekräftelse. Vi ska förstå och sätta ord på deras känslor och de ska tas på allvar, säger Annika.

Alla tre är överens om att de lärt sig av barnen och deras glädje.

– Det har stärkt oss att se hur viktigt det är att barnet får vara som det är. Vår roll är att se vad vi kan göra för att barnet ska kunna ta nästa steg.

Publicerat torsdag 8 maj 2014 Granskat fredag 20 maj 2016