Utveckla den digitala undervisningspraktiken direkt i klassrummen

Tänk på skolutveckling och arbetslag istället för på den enskilda lärarens ansvar när det kommer till digitaliseringen av skolan. Och skapa tid för att få möjlighet i arbetsvardagen att testa, misslyckas, och att testa igen. Det tar tid att få genomslag för en digital undervisningspraktik.

Att uppnå en allmänt utbredd undervisningspraktik där det digitala kunnandet, ämneskunskapen och pedagogiken integreras till en gemensam helhet i praktiken låter sig inte göras genom kompetenshöjande punktinsatser. Frågan behöver lyftas upp på skolutvecklingsnivå och de kompetenshöjande insatserna behöver lyftas närmare vardagen och praktiken.

Utvecklingsprojekt över nationsgränsen

Det visar resultaten i Sara Willemarks avhandling "Digital Didaktisk Design: Att utveckla undervisningspraktiken i och för en digitaliserad skola". Tillsammans med andra forskare, har hon studerat ett treårigt EU-finansierat skolutvecklingsprojekt där lärare från Sverige, Norge och Danmark samarbetade för att bedriva undervisning över nationsgränser med stöd av digital teknik.

– Det går inte att se digitaliseringen som ytterligare något som ska adderas i den ordinarie skolvardagen utan som en förändring i själva undervisningspraktiken. Och då fungerar det inte att lämna lärare åt sitt eget ansvar efter att de har genomgått en riktad utbildningsinsats, de behöver ett nära och långsiktigt stöd i att utveckla den digitala undervisningspraktiken, menar Sara.

Sätt in resurser och låt utvecklingen ta tid

Lärare hänvisas ofta till att gå en kompetensinriktad insats, gärna utanför skolan eller med en extern inspirerande föreläsare och ofta är insatsen inriktad på en viss typ av verktyg eller teknik. Men väl på hemmaplan saknas fortfarande ofta kopplingen mellan hur den nya kunskapen ska användas och undervisningspraktiken.

– Resultaten i min avhandling visar att det finns en diskrepans mellan de insatser som görs och det stöd som lärarna efterfrågar. Många önskar mer stöd i "huret" och att få möjligheter att praktiskt experimentera i den faktiska vardagen och en ökad individanpassning. En förändring av undervisningen behöver komma inifrån, från de som arbetar i skolan. Det betyder dock inte att lärare ska lämnas ensamma i det arbetet. Jag tänker att det är utveckling på plats i klassrummet som är nyckeln. Sätt in resurser i form av it-pedagoger, forskare och andra resurser i skolan, då händer det saker. Och ge det tid, ge inte upp när resultaten inte blir tydliga direkt. Det är bara att se till projektet som jag studerade – sett till det första året hade projektet kunnat förklaras som ett misslyckande, men ur ett treårsperspektiv gav det utdelning.

Sara menar också att lärare behöver ställa krav på sin skolledare och faktiskt kräva gemensamma grepp och hjälp i de här frågorna. Och att det är avgörande att lärarna verkligen får utrymme att diskutera kring frågor om teknik, ämne och pedagogik.

– I vardagen blir det ofta att släcka bränder. Och lärarna har väldigt mycket på sina bord att hantera vilket kan hämma utvecklingsarbete. Att pröva nya undervisningssätt ses ofta som ett risktagande och ofta sker oväntade saker, särskilt initialt. För att komma vidare till en digitaliserad utbildningspraktik måste det finnas utrymme att hålla ut och testa.

Skapa förutsättningar för en likvärdig utbildning

Något som förvånade Sara under hennes forskning var hur olika förutsättningarna ser ut inte bara mellan olika skolor utan också till och med mellan olika klassrum på samma skola, vilket också stödjer bilden som lärarna beskriver att "det är upp till mig i min egen undervisning". I och med att digital kompetens har ett ökat fokus i läroplaner, kursplaner och ämnesplaner sedan den första juli i år hoppas hon dock på att det kommer att hända saker – inte minst när det kommer till förutsättningsfrågan.

– Det är avgörande att lärarna får liknande förutsättningar att utveckla sin digitala undervisningspraktik, så att elever faktiskt får tillgång till en likvärdig utbildning och då inte minst för elever med funktionsnedsättning där behovet av en fungerande digital miljö oftast är som störst.

Avslutningsvis uppmanar hon lärare att tro mer på sig själva när det kommer till att använda digital teknik i undervisningen.

– Ha inte för stor tilltro till elevernas egna digitala kompetens, för de besitter inte den pedagogiska aspekten om hur man skapar ett lärande med hjälp av digitala verktyg.

Den biten kan bara lärare vara experter på i klassrummet, avslutar Sara.

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Lika värde 3 2018.

Mer läsning

Publicerat tisdag 6 november 2018 Granskat tisdag 13 november 2018
Sara Willermark

Om forskaren

Namn: Sara Willermark

Titel: Lektor på Högskolan Väst, Trollhättan.

Aktuell med: Avhandlingen "Digital Didaktisk Design: Att utveckla undervisningspraktiken i och för en digitaliserad skola", samt kunskapsöversikten "Digitaliseringen i skolan – möjligheter och utmaningar" från Skolverket som hon skrivit tillsammans med andra forskare.

Tillbaka till toppen