Elever med diagnos upplever att de inte får stöd

Stöd som ges till elever med diagnoserna Aspergers syndrom eller ADHD behöver innehålla såväl psykosocialt som kunskapsmässigt stöd. Det är en av huvudslutsatserna i en avhandling från Linköpings universitet.

I den tredje av de fyra delstudierna i Vedrana Bolic Barics avhandling intervjuades unga vuxna med diagnoserna Aspergers syndrom eller ADHD. Studien fokuserade på det stöd som intervjupersonerna hade haft under sin skoltid. I förgrunden var de intervjuades erfarenheter av vad de uppfattade som viktigt för det egna lärandet. De tretton intervjuade var i åldrarna 20 till 29 år. Tio av dem hade Aspergers syndrom och tre hade ADHD diagnos.

Skolsvårigheterna handlade om såväl pedagogiska som sociala och emotionella aspekter. Bolic Baric beskriver att hon blev förbryllad när hon analyserade intervjusvaren. Den återkommande bilden från intervjupersonerna var att skolorna inte hade uppmärksammat skolsvårigheterna och att det hade varit brist på stöd. Samtidigt visade innehållsanalysen från intervjuerna en mängd beskrivningar av stöd som de hade fått under skoltiden. Enligt Bolic Baric verkar intervjupersonerna inte ha uppfattat skolornas åtgärder och stöd som en hjälp. Kännetecknande för stödet var, utifrån intervjusvaren, att det var tillfälliga stödåtgärder och att stödet var otillräckligt utifrån de intervjuades behov.

Placering i liten grupp skulle åtgärda kunskapsmässiga svårigheter

Tre sätt att ge stöd har använts, enligt intervjupersonerna. Gemensamt är att stödet var utformat för att åtgärda kunskapsmässiga svårigheter. En typ av stöd var placering i liten grupp med tre till fem elever. En annan stödåtgärd var att eleverna fick sitta ensamma utanför klassrummet medan den tredje typen av stöd var individualiserad undervisning. Placeringen utanför det vanliga rummet, ensam eller i liten grupp, varierade från delar av dagar till hela dagar. Placering i små grupper eller en ensam placering utanför det vanliga klassrummet var vanligt på högstadiet.

Skäl till sådan placering var främst att eleverna hade:

  • svårigheter i ämnen
  • svårigheter med koncentration i högljudda miljöer
  • svårt att följa med i arbetstakten i klassrummet.

Placering i liten grupp eller ensam placering utanför klassrummet var, enligt de intervjuade, beskrivet som stöd för dem men de upplevde det inte som stöd eller som otillräckligt när det saknades individualiserade stödåtgärder i undervisningen.

Stöd som hjälpte

Analysen visade att deltagarna uppskattade varierade undervisningssätt, när dessa utgick från elevernas sätt att lära. Med undervisningssätt avser Bolic Baric såväl undervisningsmetoder, prov- och bedömningsmetoder, anpassade kunskapsprov och flexibilitet utifrån intervjupersonernas arbetstakt.

Andra exempel på stöd som uppfattades som hjälp var individualiserade scheman. Utdrag från intervjuerna visar hur ett läsår kan beskrivas på ett mer konkret och förenklat sätt med sådana scheman. Genom ett exempel visas hur det som för eleven uppfattades som ett oändligt arbete kunde brytas ner till vad som behövde göras per dag. Eleven i exemplet beskriver hur denna insikt förenklade skolsituationen för honom och att han började kunna arbeta "steg för steg". Det gav honom trygghet och ett lugn.

Andra stödåtgärder som beskrivs ha varit till hjälp är användandet av tekniska hjälpmedel som datorer och mp3-spelare.

Ökad kunskap om Asperger och ADHD behövs

Bolic Baric skriver att det finns flera exempel på stöd som har fungerat. Men enligt intervjusvaren är det mer undantag med fungerande stöd. Ett fungerande stöd har inte genomsyrat skolgången. De goda exemplen där stöd har fungerat är direkt knutet till specifika lärare. Av intervjusvaren framgår också att deltagarna hade önskat att bli mer delaktiga i utformningen av stödet.

En slutsats som Bolis Baric för fram är att stödet hade fungerat bättre om det hade funnits mer kunskap om Aspergers syndrom och ADHD bland skolpersonalen. Då skulle stödet ha kunnat vara bättre anpassat till de behov som eleverna hade under skoltiden.

En diagnos förändrade inte stödet

De som hade fått en diagnos först efter att de hade slutat skolan var övertygade om att en diagnos skulle ha resulterat i mer stöd. Svaren från de som fick diagnos under tiden de gick i skolan visar dock inte detta. Diagnoserna uppges inte ha inneburit någon förändring för det stöd de fick.

Högt värderade lärare

Intervjudeltagarna värderade de lärare och den personal som de fick en personlig relation till. Det var lärare som engagerade sig och intresserade sig för elevernas situation och som brydde sig om dem som personer. De intervjuade uppskattade skolpersonal som tog sig tid att lyssna, stöttade dem, övervakade hur de mådde och tog hänsyn till hur hemsituationen påverkade deras skolprestationer. Flera av intervjupersonerna hade en långvarig bakgrund med oro, stress och depression som påverkade hur de mådde och förutsättningarna att kunna koncentrera sig på att lära.

Upplevde ifrågasättanden och missförstånd

Högstadietiden beskrivs som svårast vad gäller kamratkontakter och mobbning. Det emotionella stödet, till exempel genom en kurator eller skolpsykolog, var svårt att få. Tillgång till elevhälsa beskrivs generellt som svår och det stöd som gavs var tillfälligt till sin natur. Analysen visade att intervjupersonerna upplevde ett ifrågasättande och missförstånd i mötet med elevhälsan. Konsekvenserna blev ett otillräckligt stöd eller svårigheter att bedöma stödbehovet.

Avhandlingens tre andra delstudier

Avhandlingen baseras i stor utsträckning på ett arbetsterapiperspektiv. Stöd beskrivs och definieras utifrån hur olika omgivningsaspekter påverkar skolgång och övergång till vidare studier och arbete. Bolic Baric använder här en bred definition som tar upp formellt stöd som skolan är ålagd att ge, informellt stöd av sociala grupper samt modifieringar av miljön och aktiviteter som matchar individernas behov.

De två första delstudierna är enkätstudier där gruppen elever med ADHD jämförs med andra grupper vad gäller datoranvändning i undervisningen (delstudie 1) respektive på fritiden (delstudie 2). Ett huvudresultat är att elever med ADHD i mindre utsträckning använder dator i undervisningen jämfört med andra grupper.

I den fjärde delstudien studeras övergången mellan skola och vidare studier eller arbete för dessa grupper med Aspergers syndrom respektive ADHD och hur denna övergång kan stödjas.

Text: Johan Malmqvist

Avhandlingen "Support in school and the occupational transition process. Adolescents and young adults with neuropsychiatric disabilities" ingår i Linköping Medical Dissertations och har nummer 1498. Den är framlagd den 5 februari 2016 vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Hälsa, Aktivitet, Vård (HAV), Linköpings universitet.

ADHD ger sämre tillgång till dator i skolan

Publicerat måndag 31 oktober 2016 Granskat torsdag 2 mars 2017
Tillbaka till toppen