Samarbete gagnar barn med ADHD

Barn med ADHD har både större risk för att utveckla psykosomatiska besvär och involveras i mobbning, än barn utan ADHD. Skolan behöver ha tillgång till såväl psykosocial, medicinsk och specialpedagogisk kompetens som kan ge stöd till både elever med problem och deras lärare, menar Kirsten Holmberg.

Hur blev du intresserad av ämnet?

- Jag har arbetat som barnläkare i många år med utvecklingsavvikelser och ADHD hos barn. I mitt kliniska arbete har jag sett att många barn får sin diagnos sent, och att många barn - även om de har fått en diagnos - har olika problem som gör att de är borta mycket från skolan. Det har skrivits två avhandlingar från läkarhåll tidigare som handlar om barn med ADHD, men ingen som berör barnens sociala förhållanden och stressymptom. Jag ville helt enkelt gräva där jag stod, för att se om det förhöll sig som jag trodde.

Vad handlar avhandlingen om?

- Avhandlingen består av fyra studier som omfattar alla barn födda 1991 i Sigtuna kommun. Jag har dels undersökt om det finns ett samband mellan ADHD och stressrelaterade psykosomatiska symptom bland barn i årskurs 4, och om det finns en ökad risk för att barn med ADHD får psykosomatiska besvär jämfört med barn utan ADHD. Jag har också tittat på om det finns en ökad risk för att barn med ADHD mobbar andra barn eller själva blir utsatta för mobbning. Vidare har jag undersökt om man genom screeningprogram på BVC och i årskurs 1 kan förutsäga vilka barn som har stor risk att utveckla ADHD i årskurs 4. Slutligen har föräldrarna och lärarna, när barnen gick i årskurs 4, svarat på en enkät om barnens beteende och inlärning. Lärarna intervjuades dessutom om barnens skolsvårigheter. Barnen själva fick svara på en hälsoenkät om psykosomatiska symptom, trivsel och mobbning. Svarsfrekvensen i arbetet var ovanligt hög, bland annat har samtliga lärare svarat, vilket gör resultaten mycket tillförlitliga.

- Av den tredjedel av barnen i årskurs 4 som hade beteende och, eller inlärningssvårigheter, fick alla möjlighet att träffa mig för en klinisk intervju tillsammans med föräldrarna. De blev också utredda av en psykolog. Utifrån resultaten som framkom kunde jag fastsälla olika grad av ADHD-svårigheter. Vi satte inga kliniska diagnoser i projektet, men de barn som hade stora svårigheter remitterades för fortsatt undersökning om föräldrarna så önskade. Den här processen var dock inte helt okomplicerad. Den väckte förhoppningar hos föräldrarna om ökade resurser till deras barn, vilket i sin tur satte press på skolledarna.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

- Jag fann att så många som 30 procen av alla elever i år 4 hade svårigheter i skolan enligt föräldrarna och, eller lärarna. Alla dessa barn hade inte ADHD, men man kan fråga sig om det här resultatet tyder på att det finns något i dagens pedagogik som bör ändras? Av de barn som hade ADHD i årskurs 4 hade endast hälften fått en diagnos tidigare - resten var inte remitterade för utredning. Men även den hälften hade uttalade uppmärksamhetssvårigheter i skolan och hade behövt anpassning, även om de inte uppfyllde kriterierna för full diagnos.

- Ett annat resultat visade att barn med ADHD hade dubbelt så stor risk att rapportera om psykosomatiska problem jämfört med barn utan ADHD, det vill säga magont, svårigheter att somna och trötthet i skolan. Jag såg också att det fanns en hög risk för barn med ADHD att bli involverade i mobbning. Det var tre gånger så vanligt att barn med ADHD mobbade andra barn jämfört med barn utan ADHD, och tio gånger vanligare att de själva blev mobbade. Detta är ett resultat som jag tycker att det finns anledning att uppmärksamma och åtgärda. Barn med uttalade ADHD-symptom är en särskilt sårbar grupp, och för att skydda dem behöver skolan använda sig av effektiva vetenskapligt vedertagna skolbaserade anti-mobbningsprogram.

- En annan sak som jag har kunnat konstatera är att det är svårt att genom kartläggning av barnens utveckling när de är 5, 5 och 7 år, se vilka som kan utveckla ADHD i årskurs 4. Endast 15 procent av de barn som före eller vid skolstart ansågs ha stor risk att utveckla ADHD hade faktiskt diagnosen i årskurs 4. I stället visade det sig att föräldrarnas och lärarnas skattning om barnens överaktivitet före skolstart låg närmre sanningen. Hälften av de barn som lärarna och föräldrarna hade klassificerat ha hög risk för att utveckla ADHD visade sig också ha ADHD i årskurs 4. Dessa resultat talar för att man i stället för screening behöver utveckla ett nära samarbete mellan skolans lärare och skolhälsovården, så att elever med stora uppmärksamhetsproblem kan identifieras och få stöd. Enligt VITS-modellen, som tillämpas i Uppsala gör man en första bedömning av barnet i skolan och sätter direkt in åtgärder för att ge barnet snabb hjälp. Det är först om de här åtgärderna inte hjälper som man kan skriva en remiss för en klinisk bedömning. Jag tror att skolan skulle behöva en speciell pedagogik för att hjälpa barn med koncentrationssvårigheter. Men också att de får insikt om att skolhälsovården har stora kunskaper om barns normala utveckling och därför kan vara en resurs för att bedöma och ge hjälp till de barn som har svårigheter.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

- Ja, jag har förvånats över att så pass många barn har problem i skolan. Och det är sorgligt att det är så många som uppfyller kriterierna för ADHD, men som inte får någon hjälp - vare sig i skolan eller inom hälso- och sjukvården. En del av de lärare som jag pratat med tycks ibland sakna möjlighet att ge de här barnen adekvat hjälp. Det finns lite utrymme för individualisering i skolan i dag, något som kan bero på för lite kunskap och förståelse bland lärarna och på tidsbrist.

- En annan sak som jag har reagerat på är att en del barn har fått gå om ett år utan att det gjorts en full utredning eller bedömning inom elevvården. De har betraktats som omogna och beslutet verkar ibland grundat på en godtycklig bedömning av läraren. Man tycks bara skjuta problemet framför sig. Jag har också sett barn som haft oerhört stora inlärningssvårigheter, som varit på gränsen till att behöva gå i särskolan, men som suttit i en vanlig klass utan något extra stöd alls. Deras lärare har känt till barnens svårigheter, men trots detta har problemet inte alltid lyfts fram för bedömning av elevvården. Jag skulle vilja se ett ökat samarbete inom skolan och ett bättre nätverk mellan skolan och de så kallad vårdgrannarna, som barnpsykiatri, barnmedicin och så vidare.

Vem har nytta av dina resultat?

- I första hand är det förstås barn med uppmärksamhetsstörning, men det kräver att resultaten sprids bland lärare, skolledare och alla andra som är involverade i den här problematiken. Det är viktigt att skolhälsovården är uppmärksam på att barn som söker för magont eller mobbning kan ha uppmärksamhetsstörning. Och omvänt, att när man utvärderar den medicinska behandlingen av barn med ADHD bör man också utvärdera vilken effekt behandlingen har på kamratrelationer och kroppsliga stressymtom.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

- Jag hoppas att resultaten leder fram till att kommunikationsvägen mellan läraren och skolhälsovården förbättras. Att lärare som ser att ett barn har stora svårigheter diskuterar med skolhälsovården/elevvården, och får feedback så att de här barnen få tidig hjälp. Det kan handla om att utveckla ett anpassat pedagogiskt arbetsätt. Eller att vuxna är med på rasterna och ser vad som händer i barngruppen, så att man kan utveckla individuella lösningar i samarbete med föräldrarna, som till exempel att barn med impulsstyrt beteende kan få lämplig sysselsättning och inte behöver vistas ute med alla andra elever under varje rast.

 

Publicerat onsdag 3 juni 2009 Granskat tisdag 29 mars 2016