Organisationer bemöter personer med utvecklingsstörning olika

Blir en individ med utvecklingsstörning bemött på samma sätt om denne är elev i skolan, patient inom sjukvården eller klient inom socialtjänsten? Nej, sannolikt inte, säger Jens Ineland som är docent i specialpedagogik. De organisatoriska förutsättningarna för det vardagliga arbetet varierar, vilket påverkar förhållningssätt och handlingsmönster.

Jens har sedan 2014 undersökt skillnader i stödet för personer med utvecklingsstörning inom skola, sjukvård och socialtjänst. Dessa tre är centrala institutioner för personer med utvecklingsstörning som studerar.

Olika lagar och attityder 

Redan på en grundläggande nivå är förutsättningarna olika eftersom de lyder under olika lagar: skollagen, hälso- och sjukvårdslagen respektive socialtjänstlagen. De olika organisationerna står också inför olika premisser för hur arbetet ska ledas, organiseras och hur prestationer ska värderas. Det i sin tur påverkar vilka attityder och föreställningar som finns bland professionerna som arbetar inom respektive verksamhet.

– En betydande del av den specialpedagogiska forskningen är kvalitativ och fokuserad på inkluderingsprocesser inom skolan vilket är både viktigt och intressant. När jag funderade på min forskningsinriktning ville jag dock göra något som inte gjorts i lika stor utsträckning. Jag ville starta ett forskningsprojekt med kvantitativa ansatser, något som jag tycker att det finns för lite av inom det specialpedagogiska fältet. Jag landade i att jag ville göra jämförande studier kring hur skola, vård och socialtjänst tolkar sina uppdrag, leder verksamheten och vilka erfarenheter professioner har av sitt arbete med personer med utvecklingsstörning. Jag tycker att det är viktigt att kartlägga vilka differentierade bedömningar som olika professioner gör på samhällets uppdrag inom ramen för de olika verksamheterna.

Uppfattningen kring stöd skiljer sig

Forskningsprojektet undersöker skillnader på policynivå, ledarskapsnivå och operativ nivå. Sammanlagt har de jämförande data från 421 respondenter från olika yrkesgrupper såsom exempelvis specialpedagoger, lärare, habiliteringsteam och socialhandläggare samt ett åttiotal underlag från chefer och ledare.

– Vi hade ett stort frågebatteri som grund och datainsamlingen tog faktiskt ett helt år att genomföra. Vi arbetar nu med ett frågeområde i taget. Hittills har vi bland annat tittat på hur arbetstillfredsställelsen ser ut, hur de olika professionerna ser på ett gott bemötande och vilka situationer i arbetet de upplever som svåra.

Resultaten hittills visar att det finns saker som skiljer sig åt mellan organisationerna, svaren är varken viktade eller definierade på samma sätt och det gäller i princip alla delstudier. Bland annat skiljer sig uppfattningen kring hur stödet bör se ut för att åstadkomma ökad självständighet hos personer med utvecklingsstörning mellan olika professioner.

Fördjupade studier

Flera studier återstår dock. Framöver kommer de att titta mer på hur samverkan fungerar mellan de tre olika institutionerna, samt se vilka metoder och modeller som de olika professionerna arbetar efter, vilka uppfattningar som finns om vad som är "rätt" sätt att arbeta på och om uppfattningarna skiljer sig åt.

– Vi kommer att fördjupa oss kring frågor som rör arbetsförhållanden och utmaningar. På ledarskapsnivå ska vi undersöka chefers syn på kvalitet och hur de uppfattar kompetens i sin organisation. Detta görs bland annat genom att analysera vilka egenskaper, kunskaper och meriter hos medarbetare som chefer och ledare skattar högt, vilket kan förklara varför vissa arbetssökande får ett jobberbjudande medan andra inte får det.

En god samverkan behövs

Jens menar att deras projekt åtminstone reser två frågor som är viktiga att beakta mer. Dels den etiska problematik som följer av att individer med utvecklingsstörning som får stöd måste anpassa sig till flera skilda organisatoriska föreställningar, normer och värderingar. Dels de svårigheter som finns för att få till en god samverkan över myndighetsgränserna när normer och värderingar, men även lagar och språkbruk skiljer sig åt, vilket kan skapa vattentäta skott.

– Det är inte konstigt att problematiken finns eftersom förutsättningarna ser ut som de gör. Studenter får redan under utbildningen lära sig olika normer och värderingar kring vad som utgör en "duktig sjuksköterska" eller en "kompetent specialpedagog". Utmaningen ligger i att överbrygga detta så att en god samverkan kan gynna personer med utvecklingsstörning som behöver samordnat stöd. Vi behöver undersöka problematiken, öka förståelsen och skapa bättre förutsättningar på alla plan. Fler teoretiska ansatser och mer teoriutveckling är en viktig förutsättning för detta. Det skulle även stärka forskningen inom det specialpedagogiska fältet, avslutar Jens.

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Lika värde 3 2017

Mer om projektet

Projektets teoretiska utgångspunkt är nyinstitutionell organisationsteori som fokuserar på organisationers institutionella sammanhang. Projektet består av komparativa studier både inom organisationerna men också mellan organisationerna på olika nivåer.

Fram till nu har resultaten från projektet blivit presenterade i fyra vetenskapliga publikationer. Du kan söka mer information om projektet på Umeå universitets webbplats.

Publicerat tisdag 28 november 2017 Granskat tisdag 3 april 2018
Jens Ineland

Om forskaren

Namn: Jens Ineland

Titel: Docent och lektor vid Pedagogiska institutionen, Umeå universitet. Forskar inom specialpedagogik med inriktning mot utvecklingsstörning.

Aktuell med
Det fyraåriga projektet "Mellan organisationsintresse och individualitet. Om policy, ledarskap och organisering av stödinsatser för personer med utvecklingsstörning i sko¬la, socialtjänst och hälso- och sjukvård".