Möjligheter för barn med Downs syndrom i vanlig skola

Vanlig skola ger barn med Downs syndrom stora utvecklingsmöjligheter, men det sociala samspelet förutsätter att barnen i klassen känner varandra väl. Det menar Anne-Stine Dolva som undersökt möjlighet och hinder hos barn med Downs syndrom under skolans första år.

- Efter många år inom barnhabiliteringen har jag fascinerats av hur mycket kunskapen på området har utvecklats. I dag har vi en helt annan syn på barn med Downs syndrom som gör att vi kan möta dem på deras villkor i långt större utsträckning jämfört med bara några år sedan.

Vad handlar avhandlingen om?

- Om hur olika villkor påverkar möjligheten till delaktighet i skolan för barn med Downs syndrom. Först och främst ska nämnas att studien är gjord i Norge där praxis är att barn med Downs syndrom går i vanlig skola. Jag har följt 70 procent av en årskull av barn med Downs syndrom, totalt 43 stycken och kartlagt deras färdigheter vad gäller sociala funktioner, förflyttning samt egen omsorg som att klä på sig, vid fem respektive sju års ålder. Vid sex års ålder börjar man skolan i Norge och när barnen var tio år gamla följde jag sex av de 43 barnen på nära håll i sin klass. Här har jag studerat vad barnen gör när de interagerar med sina klasskamrater som inte har Downs syndrom. Hur fungerar det sociala samspelet, vad gör de tillsammans och hur gör de? Hur påverkar lärarna och assistenter samspelet mellan barnen? Jag har intervjuat barnen, lärarna samt assistenter och specialpedagoger.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

- Studien innebär att vi har fått en beskrivning av färdigheter och variationer som norska barn med Downs syndrom har vid fem respektive sju års ålder och de kan vara till god hjälp när man planerar skolstart för barn med Downs syndrom. Ett resultat var att hela 40 procent av barnen gick kvar i förskolan ett extra år. En förklaring till det var bland annat att barnet använde blöjor. Det visade sig att det är ganska vanligt att norska barn med Downs syndrom använder blöjor ända upp till sju års ålder. Problemet är att föräldrarna förväntar sig att barnen ska vara torra vid fyra, fem års ålder och lägger skuld på sig själva för att de inte lyckas få barnen blöjfria. Konsekvensen är att föräldrarna väljer att senarelägga skolstarten. Intressant är att samtidigt som jag gjorde min avhandling pågick en annan studie i Norge som bland annat handlade om just barn och blöjor. Undersökningen visade att norska och svenska barn blir torra 12-18 månader senare jämfört med amerikanska barn. Vi är helt enkelt lite laid back vad gäller blöjor här i Norden och det gäller naturligtvis även barn med Downs syndrom. Min reflektion här är att blöjor inte får bli ett hinder för att börja skolan.

- Ett annat resultat handlar om sociala interaktioner mellan barnen med Downs syndrom och deras klasskamrater. Studien fokuserar på situationer där interaktionen fungerade . Vi upptäckte en stor acceptans hos klasskamraterna för barnen med Downs syndrom. Leken anpassades efter barnens förmågor och olika lekuppgifter fördelades efter deras styrkor och svagheter. En förutsättning för denna delaktighet såg ut vara att barnen kände varandra väl. Genom att gå i samma klass och dela tiden från förskolan har barnen en historia tillsammans som ökar delaktigheten än mer. Assistenter och specialpedagoger som arbetade med barnen med Downs syndrom för att stimulera samspelet upplevde att deras jobb i mycket handlade om att vara ett slags coach och vägledare för att förklara samspelet med de andra barnen. De jobbade väldigt tätt på barnen, en "supported ego" . En jättesvår roll där det hela tiden handlar om att tolka och göra exakta avväganden för att underlätta samspelet mellan barnen. I min studie ifrågasätter jag om assistenterna är kompetenta nog att utöva denna svåra roll. Kanske bör den här rollen analyseras mer?

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

- Ja, att så många som hälften av barnen i sju års ålder fortfarande använde blöjor. Men också att förklaringen till det kan vara en kulturell påverkan som den andra studien visade: Att barn här i Norden blir torra senare. Jag överraskades också av att assistenterna och specialpedagogerna sa att de måste jobba så nära inpå barnen med Downs syndrom för att förklara och underlätta interaktionen med de andra barnen för annars fungerade inte samspelet. Samtidigt såg jag ju i mina iakttagelser att barnens samspel ofta fungerade väldigt bra, utan vuxnas inblandning.

Vem har nytta av dina resultat?

- Jag hoppas de kan öka kunskapen hos föräldrar, skol- och förskolepersonal men även andra yrkesgrupper som är involverade i arbetet med barn med Downs syndrom.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

- Att skolan kan bli bättre på att förbereda sig på att ta emot barn med Downs syndrom. Mina resultat kan bidra till att synliggöra hur barn med Downs syndrom och andra barn interagerar att den kunskapen kan främja det sociala samspelet mellan barnen.

Tycker du att det norska systemet med vanlig skola är att föredra framför det svenska där de flesta barn med Downs syndrom går i särskolor?

- Vanlig skola ger de här barnen många stora utvecklingsmöjligheter. Men norska skolan kan bli bättre på att anpassa sig och arbeta för att de här barnen inkluderas på ett ännu bättre sätt.

 

Publicerat måndag 8 juni 2009 Granskat tisdag 29 mars 2016