Mer kunskap krävs om dyslexi och andraspråksutveckling

Det är svårt för lärarna att göra bedömningar när det gäller tvåspråkiga ungdomars läs- och skrivsvårigheter, det vill säga om de bottnar i dyslexi eller beror på att det är ett andraspråk som de ska tillägna sig. Om detta skriver Christina Hedman i sin avhandling "Dyslexi på två språk. En multipel fallstudie av spansk-svensktalande ungdomar med läs- och skrivsvårigheter."

Varför blev du intresserad av ämnet?

- När jag arbetade som logoped blev jag intresserad av språkutveckling hos flerspråkiga ungdomar och de svårigheter som finns i de språkliga bedömningarna av dem. Senare kom jag på Stockholms universitet i kontakt med tvåspråkighetsforskningen och dyslexiforskningen och den typ av avgränsningar som jag behandlar i avhandlingen.

Vad handlar avhandlingen om?

- Den handlar om hur olika typer av läs- och skrivsvårigheter hos tvåspråkiga ungdomar kan yttra sig, karaktäriseras och avgränsas. Syftet är att öka förståelsen för den här problematiken, bland annat för att kunna främja en säkrare identifiering av dyslexi hos de här ungdomarna. Studien bygger på data från tio spansk-svensktalande ungdomar, 13-16 år. Enligt deras lärare bottnade deras läs- och skrivsvårigheter i dyslexi.

- Ett viktigt metodiskt-teoretiskt bidrag i avhandlingen är det sätt att analysera problemen i ett "tvåspråkigt dyslexikontiuum" som jag har utvecklat och som är baserat på båda språken. Det är annars vanligare att analysera läsning och skrivning enbart på det nationella majoritetsspråket. Jag har gjort jämförelser mellan tvåspråkiga med läs- och skrivsvårigheter och tvåspråkiga utan läs- och skrivsvårigheter från liknande språkliga och geografiska miljöer, vilket är ett ovanligt angreppssätt.

Vad de viktigaste resultaten?

- Jag har i min analys sett exempel på både under- och överidentifiering av dyslexi. Det finns dels tvåspråkiga ungdomar som har gått större delen av sin skolgång utan att deras dyslektiska svårigheter har uppmärksammats på ett adekvat sätt. Men också tvåspråkiga ungdomar vars lärare har uppfattat dem som dyslektiska trots att analysen inte visar det. Med den utgångspunkt jag haft i båda språken har det blivit möjligt att göra en rättvisande bedömning. Resultaten hade sett annorlunda ut om de bara hade baserats på ett språk.

Vad överraskade dig?

- Jag hade inte insett hur svårt det faktiskt är att göra den här typen av avgränsningar, och hur rätt de lärare har som har hävdat att det är svårt. Det var också intressant att det framkom så stora skillnader mellan de tre olika grupperna, trots att de var så små.

Vem har nytta av dina resultat?

- Dels personal som arbetar med flerspråkiga elever i grundskolan, men även gymnasielärare. Sedan tror jag att lärarutbildare och personer som arbetar inom skolmyndigheten kan ha glädje av den. Min förhoppning är att man i större utsträckning beaktar vad flerspråkiga ungdomar med läs- och skrivsvårigheter behöver för stöd. Det handlar bland annat om att inse att både specialpedagogiska insatser, undervisning i modersmålet samt undervisning i svenska som andraspråk är viktiga och har sin plats. Men detta kräver kunskaper både om dyslexi och om andraspråksutveckling.

Publicerat torsdag 29 oktober 2009 Granskat tisdag 29 mars 2016