Högskolan inte anpassad för dyslektiker

Hur är det att vara dyslektiker på högskolan? En miljö som är så fokuserad på texter. Inte så lätt visar Marianne Björn Milrads avhandling "Studenter med läs- och skrivsvårigheter som deltagare i högre utbildning".

Varför blev du intresserad av ämnet?

- Jag ville titta på hur vuxna dyslektiker klarar mötet med en eftergymnasial lärmiljö. Det som fascinerade mig var att dyslektiker, som har svårigheter med texter, hamnar på högskolan som är en miljö som är så fokuserad på texter.

Vad handlar avhandlingen om?

- Om att styrdokument från regeringen vill uppmuntra allt fler att gå vidare till högre utbildning. Det innebär ju att personer med funktionsnedsättningar och studenter med dyslexi i större utsträckning hamnar i högre utbildning. Jag har tittat på hur det mötet fungerar mellan studenterna och den textbaserade miljön.

Vilka är de viktigaste resultaten?

- På universitetet har en diagnos blivit ett kriterium för att få stöd, studenterna måste kunna visa upp papper för att få rätt till stöd. I grundskolan pratar man om en skola för alla, att alla ska inkluderas och inte tas ut ur klassrummet. När det gäller högskolan läggs ansvaret på individen. De studenter som kommer hit väntas ta ansvar för sina studier.

- Universitetet ska ha tillgängliga lokaler och tillhandahålla information om verksamheten kring stöd. Men min studie visar att det inte är så. Det är anpassat för rullstolsburna, men för personer med kognitiv funktionsnedsättning finns inte samma tillgänglighet. De får gå till speciella resursrum där det finns specialutrustade datorer. Vilket inte är så praktiskt om det handlar om grupparbete.

- På universitet finns det samordnare och har man intyg på att man har en diagnos ska man få stöd och all kurslitteratur finns exempelvis tillgänglig som talböcker. Men ansvaret ligger på studenten. De måste ge sig till känna om det exempelvis handlar om en osynlig funktionsnedsättning. Och de måste kunna hantera verktygen själv för att kunna använda tekniken som finns.

Vad överraskade dig?

- Att det inte finns någon nationell uppföljning om de som har rätt till stöd får del av det.

Vem har nytta av dina resultat?

- Jag hoppas att studenterna får nytta av den, men framförallt högskolor och universitet. Jag hoppas att de kan få sig en tankeställare om undervisningen är tillgänglig för så många som möjligt.

Marianne Björn Milrad disputerade 2010-11-26 vid Linné-universitetet.

Publicerat måndag 7 februari 2011 Granskat tisdag 29 mars 2016