En rättvis skola i ett rättvist samhälle

Vad är i din mening en rättvis skola?

– Det är en omöjlig fråga att svara på. Det är betydligt lättare att vara praktisk och fråga sig: "Vad ska vi göra åt orättvisor? Vilka grupper far illa?" Det forskningen kan göra är att ge oss glasögon som synliggör de centrala delarna i arbetet. Alan sätter gärna på sig de glasögon som har lanserats av den amerikanska politiska filosofen Nancy Fraser. Rättvisa har, säger Nancy, tre dimensioner. Man kan arbeta för ett rättvist samhälle genom omfördelning av samhällets resurser från starka till svaga grupper, att erkänna olika gruppers skilda behov samt att ge alla grupper samma möjlighet att uttrycka sig offentligt.

– Genom vår forskning kan vi visa att det har varit mycket fokus på erkännande inom utbildningspolitik och skolutvecklingsarbete, säger Alan. Däremot har man arbetat för lite med omfördelning.

– Att erbjuda barn med funktionsnedsättningar rätt till utbildning på lika villkor handlar om att de erkänns som fullvärdiga medborgare. Det är förstås nödvändigt och helt självklart i de flesta demokratiska länder i dag. Men det finns andra orsaker än funktionsnedsättning till att elever har behov av särskilt stöd. Sociala orsaker.

De orsakerna kommer man inte åt enbart genom att rikta insatser mot skolor. Ytterst är det på politisk nivå man kan göra någonting, och ofta handlar det om omfördelning av resurser.

Alans och hans kollegors forskning visar att behovet av särskilt stöd i skolan fördelar sig ojämnt över elever i olika samhällsgrupper. Vissa grupper är konsekvent överrepresenterade i statistiken. Alan har främst studerat fördelningen i England, men liknande mönster återfinns i de flesta länder, i större eller mindre utsträckning.

– Ju fattigare din familj är desto mer troligt är det att du blir identifierad som en elev i behov av särskilt stöd. Om du dessutom är pojke och tillhör vissa etniska grupper ökar sannolikheten ännu mer.

Kan inte det vara bra ur ett rättviseperspektiv? Att särskilt pedagogiskt stöd i högre utsträckning ges till utsatta grupper i samhället?

- Jag säger inte att det är utan värde. Men det vi har är ett system som är utformat för att ge särskilt stöd till individer i skolan. Överrepresentation i vissa grupper leder till att stödet används i fel syfte. Vilket pedagogiskt stöd kan ändra på det faktum att min familj är fattig eller att jag är barn till föräldrar som kommer från ett annat land? Det gäller att göra rätt saker på rätt nivå, annars blir arbetet ineffektivt.

– Man kommer bara åt symtomen med den relativt lilla mängd särskilt pedagogiskt stöd som kan ges. Vi vet dessutom att skillnaderna i måluppfyllelse kvarstår trots att de här grupperna får mer stöd.

Kan det vara ett alternativ att återgå till ett system som är tydligare kopplat till medicinska diagnoser, som användes förut i England och Sverige och som fortfarande används i USA?

– Vi har aldrig lyckats få fram objektiva diagnoser. Först identifierar man ett antal diagnoskriterier. Sedan stöter man på barn som man upplever har problem men som inte uppfyller kriterierna fullt ut. Då hittar man ytterligare kriterier som liknar dem man först har fastställt. Sedan byggs det på. Det oundvikliga resultatet blir att vi får en omotiverat stor andel av befolkningen som har en diagnos. Så är det i dagsläget med autism och dyslexi, till exempel.

– De som inte får någon diagnos hamnar utanför stödsystemet. Dessutom kommer utsatta grupper i ännu högre utsträckning att vara överrepresenterade. Så är det till exempel i USA, bland afroamerikaner för att ta ett exempel. Och då är vi tillbaka i problemet att man försöker lösa samhälleligojämlikhet på individnivå.

– Så mitt enkla svar är nej. Jag säger inte att det är helt förkastligt. Men med en diagnosmodell får du en rad problem på köpet och problemen är större än förtjänsterna.

Om man riktar in sig på skolnivån har inkludering varit en viktig princip i både England och Sverige. Varför kan det vara en framgångsrik väg?

– Jag tror på principen bakom det flexibla system vi har i England, Sverige och andra europeiska länder. Den bärande frågeställningen är "Vad kan vi göra för den här eleven?" – inte "Vad är det för fel på eleven?" Ett problem är att vi i praktiken ofta studsar tillbaka till en diagnosmodell och tar funktionsnedsättningen som utgångspunkt. Kanske behöver vi bli mer radikala och inte tala om särskilt stöd utan om en skola som fokuserar på alla individers enskilda behov.

– Tittar man närmare på själva skolverksamheten ser man ofta särlösningar med särskilda undervisningsgrupper och riktade insatser till vissa enskilda elever. En hårdnackad inkluderingsförespråkare skulle direkt säga att det här är helt fel.

– Ser man mer positivt på det har både England och Sverige relativt välfinansierade skolor med stor erfarenhet av att arbeta med olika elevgrupper. Jag tror att vi har skolor som i grunden är mycket sofistikerade. I en sådan verksamhet kan man vara flexibel utifrån alla elevers individuella behov.

Intervjun finns publicerad i tidningen Lika värde, nr 4 2013.

Det finns även en filmad intervju som gjordes under konferensen samt att föreläsningen filmades.

Publicerat onsdag 9 april 2014 Granskat tisdag 29 mars 2016