Elever i behov av särskilt stöd - hur ser stödet ut?

-Diagnoser har stor betydelse för skolans fördelning av stödinsatser, men de påverkar i mindre grad stödets utformning och ofta ges stödet i särskiljande former. Det är några resultat som jag sett i min avhandling, berättar Joakim Isaksson, vid Umeå universitet.

Avhandlingen "Spänningen mellan normalitet och avvikelse, om skolans insatser för elever i behov av särskilt stöd" är en sammanläggningsavhandling. Den behandlar hur särskilda stödinsatser definieras i officiella dokument och hur stödåtgärderna beskrivs i elevers åtgärdsprogram. Dessutom tar avhandlingen upp hur skolans personal identifierar och särskiljer elever i behov av särskilt stöd från "normala" elever och hur elever och föräldrar upplever stödinsatserna.

- Det är en skör linje mellan vad som kan betraktas som "normalt" och vad som är "avvikande", säger Joakim. När är behoven tillräckligt stora för att särskilt stöd ska sättas in och vad jämförs eleven med? Den klass en elev går i blir ofta en referensram för vad som anses som normalt och kan därför få stor betydelse för om en elev bedöms ha särskilda behov. Vad som anses som särskilda behov i en klass behöver inte anses som det i en annan.

En del i avhandlingen har varit att titta på hur svårigheter och åtgärder beskrivs i åtgärdsprogram. Ofta var åtgärdsprogrammen individfokuserade, med elevens svårigheter i fokus och åtgärderna innebar oftast särskild färdighetsträning. Svårigheterna beskrevs mer sällan finnas i den pedagogiska miljön. Åtgärderna bestod huvudsakligen av stödundervisning enskilt eller i mindre grupp utanför klassrummet och var i mindre grad individanpassade. Elever och föräldrar tycktes inte heller inte särskilt involverade i upprättandet av åtgärdsprogrammen. Innan jag gjorde min avhandling trodde jag att insatserna skulle vara mer inkluderande och individanpassade, säger Joakim.

Språket i åtgärdsprogrammen är viktigt, tycker Joakim. Svårigheterna behöver beskrivas på ett sätt så att eleven inte identifierar sig med dessa. Dessutom fungerar åtgärdsprogrammen ofta som överlämningsdokument mellan lärare. Därför är det viktigt att ge fylligare beskrivningar, där man framför allt även beskriver i vilka sammanhang svårigheterna uppträder, menar han.

Avhandlingens resultat visar även att elever i behov av särskilt stöd definierades utifrån skolans resurser och att en diagnos syntes ge företräde till stödinsatser. Medicinska diagnoser tycks fått en ökad betydelse för att motivera och garantera stödinsatser i skolan.

- Jag kan tycka att det är paradoxalt att en diagnos tycks eftersträvansvärd för skolan då den genererar extra resurser, men att den har så liten betydelse för insatsernas utformning, säger Joakim.

De föräldrar och elever som intervjuades kände ofta att det var en kamp för erkännande och att de behövde förhandla om stödinsatserna. Även om en diagnos kunde generera extra resurser så gavs i mindre grad anpassade stödinsatser utifrån elevens specifika behov. Elever och föräldrar hamnade därför mittemellan ett medicinskt och pedagogiskt synsätt och tankar om stödets utformning. Eleverna behövde även balansera mellan det avvikande eller det normala, då de behövde framhäva det avvikande för att få stöd, medan de i andra situationer snarare strävade efter att passera som normala. Därför skulle jag tycka att man i skolan skulle öka samverkan med föräldrar och elever, och framför allt lyssna på elevernas tankar och upplevelser av det särskilda stödet, avslutar Joakim.

Joakim Isaksson disputerade 2009-10-23 vid Umeå universitet.

Intervjun finns även publicerad i tidningen Lika värde nummer 2/2010.

Publicerat tisdag 18 maj 2010 Granskat tisdag 29 mars 2016