Både formativ och summativ bedömning behövs

Vad är egentligen likvärdig bedömning? Och vad säger forskningen? Vi vänder oss till Anders Jönsson, biträdande professor på Högskolan Kristianstad i naturvetenskapernas didaktik med inriktning mot bedömning. Han har i sin forskning skrivit böcker kring bedömning och ingår även i olika projekt kring ämnet.

Två helt olika synsätt finns om bedömning. Båda ska användas i undervisningen, något som gör många lärare villrådiga, då de har svårt att kombinera de båda sidorna, säger Anders Jönsson. Det ena synsättet handlar om standardisering, att lärarnas bedömning av elevernas kunskaper ska bli likvärdig och ske på liknande sätt. De betyg som sätts, ska innebära samma sak, oavsett av vem de sätts. Till hjälp för detta finns dels kunskapskrav framtagna, dels standardiserade prov och tester, bland annat nationella prov. Det andra synsättet handlar om att alla elever ska ges lika möjligheter att visa sina färdigheter utifrån sina egna förutsättningar.

Här finns inga färdiga mallar till hjälp, utan det är de enskilda elevernas förutsättningar och förmågor, ibland med stöd av olika hjälpmedel, som påverkar hur eleverna på bästa sätt kan visa vad de kan.

Både det första synsättet, summativ bedömning, och det andra synsättet, formativ bedömning, är tänkta att tillämpas i undervisningen.

– Vilken typ av bedömning vill vi att lärare ska bli bra på? Genom politiska beslut finns numera standardiserade prov och betyg även i lägre årskurser. I klassrummet förväntas emellertid lärarna arbeta med formativ bedömning. Min förhoppning är att den formativa bedömningen får större plats, säger Anders Jönsson.

– I den nyaste lärarutbildningen ingår att lära sig bedömning. Detta är dock något som kräver mycket praktiskt övning för att ge resultat. Enbart teori räcker inte, menar han.

– På uppdrag av Skolverket arbetar jag och några kollegor på Högskolan Kristianstad med ett sambedömningsprojekt. Sambedömning innebär att lärare diskuterar och funderar i grupp, dels över hur gruppens medlemmar tänker, dels att de diskuterar och analyserar elevernas prestationer, styrkor och svagheter. Detta bidrar till att utveckla en samsyn i lärargruppen, exempelvis inför rättningar av nationella prov.

Även om det finns en samsyn, kommer ändå inte alla att därmed bedöma lika, eller använda sig av samsynen i sin individuella elevbedömning. Arbetet med sambedömning är ändå nyttigt.

– Elever är i grunden olika. En stor bredd av redovisnings- och dokumentationsformer behövs för att kunna fånga deras förmågor enligt kursplanerna, säger Anders Jönsson. Standardiserad bedömning kan missgynna elever som svagpresterar av olika anledningar. En del redovisningsformer passar inte alls för elever med vissa funktionsnedsättningar, medan andra kan passa bättre. Är metoderna starkt standardiserade, blir det svårt att göra individuella lösningar.

Han berättar att forskarvärlden är delad när det gäller bedömningar. Vissa förespråkar tekniska lösningar för att göra breda massbedömningar, medan andra anser att alla måste få chansen att visa vad de kan på sina egna villkor.

– Sett ur ett internationellt perspektiv är standardiserad bedömning kontroversiell.

Undervisningen får en stark styrning mot det som testas på proven, vilket aldrig kan vara lika omfattande och komplext som de "riktiga uppgifter" som genomförs inom ramen för den reguljära undervisningen. Vi behöver fråga oss vad det är för kunskap vi egentligen vill att eleverna ska utveckla, säger Anders Jönsson. Är det rena minneskunskaper, eller är det sättet att tänka, resonera och finna lösningar?

Standardiserade prov kräver av eleverna att de på kort tid ska sätta sig in i uppgiften och svara på just det sätt som provkonstruktörerna tänkt sig och inte på något annat sätt. Eleverna får bara en chans, skulle de svara fel, får de sällan någon möjlighet att förklara sig.

– Man kan absolut ifrågasätta moralen i detta. Standardiserade prov är med andra ord något vi gör med eleverna för att tillfredsställa andras intressen, inte något vi gör för elevernas skull.

– Det är skillnad på att fördjupa elevernas kunskap och på att höja elevernas resultat. En undervisning som anpassar sig till det som testas på de nationella proven, riskerar att tappa både bredden och djupet. Men framför allt tappas kontakten med de enskilda eleverna och deras specifika förutsättningar.

Intervjun finns även att läsa i tidningen Lika värde, nr 3 2013.

Publicerat onsdag 9 april 2014 Granskat tisdag 29 mars 2016
Anders Jönsson

Om forskaren

Anders Jönsson är biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik, vid Högskolan Kristianstad. Han forskar om återkoppling och hur bedömning kan hjälpa elever att förstå vad som krävs av dem. Ingår i arbetet med att konstruera de nationella proven i NO i årskurs 6, på uppdrag av Skolverket.