Proaktiv modell sätter fokus på förebyggande arbete

USA har ett sätt att tänka kring specialpedagogiska insatser som kallas response-to-intervention rönt stora framgångar. Finland har också börjat anamma modellen. I Sverige finns inte ens en översättning av begreppet. Grosche och Volpe går i en nypublicerad artikel igenom modellen och forskningen om den.

Något förenklat kan man säga att "response-to-intervention"-modellen (RTI) är proaktiv vilket betyder att man vill så långt som möjligt försöker undvika att elever hamnar i svårigheter. Modellen brukar kontrasteras mot en vanligt förekommande "wait-and-see" modell där elever som det inte går så bra för får hanka sig fram. Först när det blir tydligt att de inte kommer att uppnå målen så erbjuds de särskilt stöd.

Nyckeln i RTI är att den vanliga undervisningen grundar sig på arbetssätt som har gott vetenskapligt stöd. Därigenom förväntar man sig att färre elever får svårigheter. De elever som ändå inte når målen hänvisas i ett andra steg till mindre grupper där ett utökat steg ges. Lyckas eleven inte här finns det ett eller två steg till av utökad hjälp. Modellen är utformad på lite olika sätt, till exempel vilken struktur som stödet har i steg två och tre.

Fungerar det?

Grosche och Volpe går igenom forskningen om RTI. Framförallt har modellen använts vid tidig läsinlärning men det finns också viss forskning om andra användningsområden. Överlag är resultaten mycket positiva enligt artikelförfattarna och ett exempel som ges är att andelen elever som diagnosticeras med läs- och skrivsvårigheter minskar från 9 procent till 1,5 procent om intensivt och specialiserat stöd ges i steg två. Man sammanfattar forskningsresultaten:

"In sum, there is a large body of evidence showing that implementation of RTI increases reading skills, prevents reading disabilities and decreases special education referrals and segregated placements. With regard to writing, math, and positive behavior, research is emerging that RTI is effective in these domains as well." (s 8)

Det förefaller alltså som om den forskning som genomförts stödjer antagandet att RTI minskar andelen elever som hamnar i svårigheter samt hjälper de elever som hamnar i steg 2 och 3.

Fokus på det förebyggande arbetet

Det kanske viktigaste bidraget med RTI-modellen är att den sätter fokus på det förebyggande arbetet. På ett plan förefaller det självklart att ju bättre undervisning elever får, desto färre hamnar i svårigheter. Tyvärr är inte detta alltid lika självklart i skolans vardag. Det finns ändå många elever i skolan som misslyckas just för att undervisningen inte håller måttet.

De blir så småningom bärare av dessa problem, ibland i form av diagnoser som dyslexi. Detta är förstås ett demokratiproblem och inte minst ett problem utifrån ett barnperspektiv. Varför ska barn bära skulden för det som ytterst är ett misslyckande av skolan?

Vilseledande att kalla det inkludering

Men det finns också anledning till att vara kritisk till artikeln av Grosche och Volpe. Här ska jag ta upp två saker. För det första är det väldigt tydligt i deras artikel att resonemang och exempel är hämtade från amerikansk skola. Det innebär att man använder ett språk som en syn på lärande och elever som inte riktigt känns igen från det svenska sammanhanget.

Till exempel är inslaget av behaviorism påtagligt och man ser inte eleven som ett aktiv subjekt. Lärandet ses i ljuset av en överföringsmetafor där färdigheter flyttas från lärare till elev. Det blir påtagligt vid läsningen av artikeln att man bör vara ytterst försiktig när man försöker generalisera resultat från ett skolsystem till ett annat.

För det andra menar artikelförfattarna att RTI skulle underlätta inkludering av elever i svårigheter. Detta är förvisso sant i steg ett men i både steg två och tre utgör särlösningar utanför den ordinarie klassens ram. Oavsett om man tycker detta är bra eller inte är det vilseledande att kalla det inkludering.

Referenser

Grosche, M. & Volpe, R.J. (2013) Respons-to-intervention (RTI) as a model to facilitate inclusion for students with learning and behavior problems. European Journal of Special Needs Education, DOI:10.1080/08856257.2013.768452

Publicerat onsdag 10 april 2013 Granskat tisdag 29 mars 2016