
Forskarintervju: Elever behöver få känna att de klarar uppgiften
En studie med elever i årskurs nio visar att allt för många skolor stödjer elever genom att ge enklare uppgifter snarare än ett ”stödjande stöd” för att klara samma uppgifter som klasskamraterna får. Studien är en del i ett större forskningsprojekt som fokuserar på elever i grundskolan som av någon anledning har svårt att nå målen för godkänt.
Det är Alli Klapp som, tillsammans med sin kollega Anders Jönsson, professor i didaktik vid Högskolan Kristianstad, har genomfört enkätstudien där drygt 1 700 elever i årskurs nio har svarat på vilket stöd de upplever att de får i skolan. Lika värde har intervjuat henne om studiens resultat och om hur viktigt det är att denna elevgrupp får ett stödjande stöd för att klara uppgifterna i grundskolan.
– Vi ville ta reda på vad lärarna gör med elever, som balanserar på gränsen till godkända betyg, inom den ordinarie undervisningen genom att fråga eleverna själva. Vi är särskilt intresserade av just denna ganska stora grupp av elever som ligger och skaver precis vid den skarpa godkäntgränsen oavsett orsak och vad det gör med dem som människor.
I svaren kunde de se att eleverna har ungefär samma attityder gentemot skolan oavsett vilken skola de går på. Det som däremot varierar mellan skolor är det stöd som de upplever att de får – alltså vad skolan gör med eleverna. Studien skiljer ut ett stödjande stöd där läraren känner och lyssnar in var eleven befinner sig och försöker hitta sätt för att eleven ska kunna genomföra sina uppgifter. Alternativet är ett förenklat stöd som istället handlar om att eleven får enklare uppgifter eller förenklingar av klasskamraternas uppgifter.
– Det stödjande stödet är ju egentligen den grundläggande pedagogiken där alla elever får samma typ av uppgifter men där läraren hjälper elever som har behov med att till exempel strukturera uppgifterna eller ge utökad tid för att göra samma saker som sina klasskamrater. Det innebär att dessa elever följer sin klass och får uppgifter på samma svårighetsnivå.
Alli poängterar att ett stödjande stöd som gör att du får, och klarar, samma uppgifter som klasskamraterna stärker den inre motivationen, självtilliten och tilltron.
– Att själv tro att man klarar av uppgiften och att känna att läraren tror att man klarar av uppgiften är jätteviktigt. Det stärker elevens tillit till att tro att de i framtiden kan lösa uppgifter i olika ämnen. Till skillnad från det förenklade stödet som kan verka stigmatiserande om eleven själv börjar se sig som en person som inte kan lära sig lika bra som andra kan.
Att få tillgång till det stödjande stödet skiljer sig dock åt beroende på exempelvis variablerna skola och kön. Här brister likvärdigheten. För trots att en stor del av eleverna uppger att de får stöd så visar studien till exempel att skolor där många elever har välutbildade föräldrar i högre utsträckning ger stödjande stöd medan på skolor där elever till mer lågutbildade föräldrar går är det tvärtom. Likadant ser det ut om man tittar på pojkar och flickor på gruppnivå. Pojkar får mer stödjande stöd medan flickorna i högre utsträckning får ett förenklat stöd. Vad orsakerna till dessa skillnader beror på besvarar inte studien, men resultaten följer samma mönster som annan forskning visar.
– Här finns det mycket för oss att gräva vidare i. Vi behöver verka för att alla lärare har de förutsättningar som de behöver, både kompetensmässigt och resursmässigt, för att ge ett stödjande stöd.
Vi ska inte ha elever i våra grundskolor som upplever att de själva är dåliga och inte klarar skolan, det riskerar att påverka tilltron till dem själva som lärande människor med möjligheter negativt för resten av livet. Och här har läraren en stor och ibland avgörande roll – vilket är härligt om man jobbar som lärare eller specialpedagog – man kan verkligen göra skillnad.
Alli ser allvarligt på att det är så olika kvalitet på stödet mellan olika skolor. Det är en form av segregering som sker trots att skollagen är tydlig med att alla elever ska ha tillgång till likvärdig utbildning och kunna få nå så långt som möjligt. Och sett ur ett livsperspektiv är ett grundläggande steg för denna likvärdighet att kunna gå från årskurs nio till ett ordinarie gymnasieprogram.
– Hur det än är så behöver du i princip en gymnasieutbildning för att kunna ta dig an ett kommande yrkesliv. Så att komma in på ett gymnasieprogram – även om du gör det med låga betyg – är oerhört viktigt. Och om du behöver ett stödjande stöd för att nå dit så ska du ha det. Vilket för mig över till ett annat resonemang som jag och Anders tidigare har fört fram tillsammans. Är det inte dags att ta bort betyget F och låta alla elever komma in på sitt förstahandsval? Just på grund av att gymnasiet inte fungerar som ett frivilligt val idag i realiteten. Vi vuxna vill ju också att de ska vara där, det finns ju ingen som vill att 15-åringar och 16-åringar ska vara någon annanstans än just på gymnasiet.
Artikeln är tidigare publicerad i Lika värde-tidningen nr 1 2021.