Det menar Madeleine Sjöman som i grunden är grundskollärare och vidareutbildad till specialpedagog. När hon arbetade som adjunkt mötte hon lärare som uttryckte svårigheter i att bemöta barn och elever som är svåra att hantera. Mötena skapade idéer som hon skissade ned och lämnade till professor Mats Granlund som hade ett projekt på gång om tidiga insatser och tidig upptäckt i förskolan. Sedan 2012 är Madeleine en av deltagarna i projektet och nu har hon skrivit färdigt sin avhandling där hon påvisar att aktivt engagerade barn i förskolans miljö mår bättre och utvecklas mer.

– I min studie deltog 800 barn från sex olika kommuner, från storstadsregion till landsbygd. Undersökningen byggde på enkätfrågor till förskollärare som har skattat barns engagemang och beteendesvårigheter samt sitt eget samspel med barnen och barns samspel med andra barn. Förskollärarna har fått svara på frågor vid tre olika tillfällen med ett års mellanrum. Vad det gäller barnen så har vi tittat på förändring över tid och vad förändringar kan bero på med fokus på hyperaktivitet, engagemang och socialt samspel.

Många tidigare studier har visat på att barns beteendeproblem påverkar sin omgivning negativt, något som i sin tur påverkar barnet negativt. Detta bekräftas inte i Madeleines forskning som visar på engagemangets betydelse, att om ett barn är engagerat så ökar sannolikheten att förskolelärarna är lyhörda och att andra barn gärna leker med barnet.

– Det verkar som att barns engagemang driver omgivningen att reagera positivt på dem medan det inte finns en ömsesidig påverkan mellan hyperaktivitet och socialt samspel. Minskad hyperaktivitet leder inte till mer engagemang och socialt samspel, utan det är engagemanget som driver. Slutsatsen blir att om vi kan stödja barns engagemang genom att skapa förskolemiljöer som gör att barnet vill stanna kvar i aktiviteter, skulle det bli en positiv spiral som också skulle kunna minska beteendeproblemet. Barnet blir mer engagerat och mindre hyperaktivt.

Samspelets betydelse för engagemang

I undersökningen uppgav dock förskollärarna att det stöd som de gav till barn med beteendesvårigheter främst var att uppmärksamma beteendesvårigheterna, dämpa dem och uppmärksamma barnet på vilka regler som gäller. De nämnde inte att de gjorde något för att skapa ett större engagemang hos barnet som stöd.

– Vi vuxna behöver vända på perspektiven och uppmärksamma barnet mer när det är engagerat än vad vi uppmärksammar när det uppvisar beteendesvårigheter. Förskollärarna behöver också börja våga tala om barns behov av särskilt stöd. Ska vi kunna undanröja hinder för dessa barn och gynna deras engagemang måste vi utgå från både individ- och gruppnivå.

Madeleine betonar att det inte handlar om att peka ut enskilda barn, utan att fundera på hur det går att stödja barnet att stanna kvar i aktiviteter när personalen märker att hen inte gör det. En annan aspekt som Madeleine vill lyfta fram från sin undersökning är barnsamspelets betydelse för engagemanget.

– Först och främst behöver vi utforma ett särskilt stöd utifrån den ålder som barnet befinner sig i. Och det är ju förskolelärarna suveräna på. De vet precis hur man håller en tvååring engagerad i förhållande till en femåring. Men vi behöver också fundera på hur vi utformar insatser där den vuxne inte blir för central, vilket är en risk i leksituationer där barn med behov av särskilt stöd deltar. Vi måste arbeta mer för att dessa barn blir autonoma i samspelet med andra barn.

Tidiga stödinsatser

Avhandlingen bekräftar även att insatser ofta görs först när barnet snart ska börja förskoleklass. Detta trots att kännetecknen ofta har funnits sedan tidigare. Madeleine vill därför betona att om insatser sätts in tidigt kan det gå att hindra en negativ spiral som senare leder till utredning och en eventuell diagnos, för det är ju ändå inte ett mål i sig.

– Om vi stödjer engagemang från tidig upptäckt kan det underlätta för barnen när de väl blir elever i skolan. Att vara engagerad hänger ihop med den kognitiva utvecklingen som kan gynna möjligheter att lära sig komplexa saker som kräver en ihärdighet och ett engagemang, till exempel att läsa och skriva. Att de känner att de duger och att de får vara med och leka stöttar också den socioemotionella utvecklingen.

För närvarande arbetar Madeleine i ett projekt som följer upp barnen från studien som nu går i skolan. Den handlar om att se hur det går för dem på nationella prov, i det sociala samspelet och hur engagemanget ser ut i klassrummet. Detta för att se om det går att hitta några signifikanta samband mellan hur de har fungerat i förskolan och hur det blir senare i skolan.

– Vi är mitt uppe i denna uppföljning just nu, så än kan vi inte berätta så mycket. Men det kommer publikationer längre fram, så håll utkik, avslutar Madeleine.

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Lika värde 2, 2019.