Skolans historia

Manillaskolan, eller som den hette tidigare, Allmänna institutet för blinda och dövstumma, är Sveriges första skola för döva barn och ungdomar.

Skolan bildades 1809 och hade från början elever som var döva eller blinda, och ibland också utvecklingsstörda. Mannen som grundade skolan hette Pär Aron Borg och var en verklig eldsjäl som skattades högt av sina elever.

Pär Aron Borg

Pär Aron hade i början av 1800-talet under några år undervisat elever på privat basis, hemma i sin egen lägenhet. Den allra första eleven var Charlotte Seyerling som var blind. De kunskaper som Pär Aron Borgs elever tog till sig, och som bevisades genom offentliga examina, gjorde att skolan 1809 fick ett årligt statsbidrag under drottning Hedvig Elisabeth Charlottas beskydd. Därmed hade Sverige fått sin allra första döv- och blindskola.

Flytten till Djurgården

De första åren låg skolan på Drottninggatan i Stockholm. År 1812 flyttades verksamheten ut till Djurgården. Till att börja med bodde elever och lärare i den byggnad som fanns sedan tidigare på området, Övre Manilla. Det var en spansk envoyé som tidigare ägt marken, hade gav området sitt namn för att hylla sitt land som koloniserat Filipinerna, med huvudstaden Manila. Husen på Övre Manilla rustades upp så att det skulle passa för skolundervisning och boende, både för elever och lärare. Skolan var alltså ett internat. Samtidigt med upprustningen byggdes också stall och smedja bland annat.

Undervisningen

Under Pär Aron Borgs tid undervisades eleverna med hjälp av handalfabet och teckenspråk. Eftersom det ännu inte fanns någon beprövad undervisningsmetod i Sverige konstruerade Pär Aron själv det svenska handalfabetet och teckenspråket. Det handalfabet används ännu idag.

Eleverna undervisades främst i religion och hantverk. Religionen hjälpte eleverna att nå fram till konfirmationen, något som ansågs vara mycket viktigt i dåtidens samhälle. Hantverkskunnandet skulle hjälpa eleverna till egen försörjning efter skoltidens slut. Andra teoretiska ämnen var språk, läsning och räkning. Under Pär Aron Borgs tid tillkom senare också geografi, astronomi och naturlära.

Vem fick gå på Manillaskolan?

På institutet fanns både betalande elever och frielever. Frieleverna bestod dels av elever som tagits in på kungliga husets bekostnad eller på skolans fondmedel, och dels av sådana barn som valts ut av styrelserna i sitt stift. Under skolans första år hade elevernas ålder vid intagningen skiftat mellan 6 och 36 år. 1816 bestämde man att intagningsåldern skulle vara 8-14 år, men trots detta tog man under lång tid framöver in överåriga elever.

Till att börja med existerade inte någon bestämd lärotid. Eleverna blev kvar på skolan mellan ett och tio år, och i undantagsfall ännu längre, beroende på fallenhet och utveckling. De flesta tillbringade dock mellan sju och åtta år på skolan.

Läsåret pågick så gott som hela året igenom, måndag till lördag. 1827 beviljades fyra dagars lov runt midsommar, och inte förrän på 1870-talet fick eleverna ett riktigt långt sommarlov att vila upp sig på.

Skola i internatform

Inskrivning skedde under hela året, men oftast under sommar och höst, när det var lättast att ta sig till skolan. Först under 1870-talet begränsade man intagningen till en gång om året. Eftersom många elever kom långväga ifrån blev många av dem kvar vid skolan också under loven. Några tillbringade därför också praktiskt taget hela sin uppväxt på skolan.

Det faktum att barnen bodde på skolan innebar att de behövde ständig översyn. Det medförde att lärarna arbetade både under lektionstid och på kvällar, helger och lov. Först i slutet på 1800‑talet, när bättre kommunikationer möjliggjorde för eleverna att resa hem under loven, lättade denna arbetsbörda för lärarna.

Skolans utveckling under Ossian Borg

Manillaskolans grundare Pär Aron Borg förblev rektor för skolan fram till sin död 1839. Detta år efterträddes han av sonen Ossian Borg. Till skillnad från sin far ansåg Ossian att eleverna måste bildas i främst teoretiska ämnen istället för i de hantverksmässiga. Den praktiska undervisningen fick stiga åt sidan till förmån för den intellektuella. Hantverksutbildning ingick dock fortfarande i skolans verksamhet under lång tid.

Talad svenska och avläsning

Under Ossian Borgs tid som föreståndare övergick Manillaskolan från teckenspråk till oralism, det vill säga tal och avläsning, som undervisningsspråk. Detta skedde på 1860-talet. Vid ungefär samma tid, 1874, inrättades ett tvåårigt dövlärarseminarium på skolan, som blev kvar till 1967, då det flyttades till Lärarhögskolan i Stockholm.

1864 års skolbyggnad invigs

År 1864 invigdes den byggnad som fram till år 2013 var Manillaskolans huvudbyggnad. Arkitekt var J. A. Havermann. I mer än hundra år till fortsatte skolhuset fungera som internat. 1912 byggdes en fjärde våning på byggnaden. Det vackra gymnastikhuset invigdes 1870.

Teckenspråket åter efter mer än 100 år

Undervisning baserad på tal och avläsning dominerade skolans verksamhet fram till i mitten på 1970-talet. Det ansågs länge viktigt att eleverna blev så "hörande" som möjligt. Genom forskning som visade att teckenspråk är ett eget språk, helt skilt från svenskan, med egen grammatik, syntax och struktur, samt genom påverkan från döv- och föräldra- organisationer, förändrades långsamt synen på undervisningen.

Publicerat måndag 15 oktober 2012 Granskat måndag 20 november 2017

Pär Aron Borg