Vem passar kostymen?

Jag var på ett möte hos utbildningsminister Gustav Fridolin nyligen. Huvudpersonerna vid mötet var tre elever i låg- och mellanstadieålder. Själv var jag kallad för att återge bilden av hur vi på Specialpedagogiska skolmyndigheten ser att skolsituationen i Sverige är för elever som de tre flickorna som satt runt bordet. Vi fick muffins på mötet, men jag undrar om någon åt av dem. Stämningen var allvarstyngd och matchade inte riktigt bakverken. Ett efter ett berättade barnen om sin skolgång för ministern, som lyssnade utan att vika undan blicken. Tårarna rann längs alla barns ansikten under mötet, ibland hos flera samtidigt.

– Jag behöver vara tyst en stund för att tänka på vad du har berättat, sa Gustav Fridolin vid ett sådant tillfälle. Sen ska jag ställa några frågor till dig.

Tystnaden skrämde ingen där inne, för det farliga fanns inte just där.

Just de här elevernas svårigheter i skolan är inte orsakade av någon funktionsnedsättning, men deras lärande är ändå inte helt normalt. De är nämligen snabbare än de allra flesta, men inte i benen utan i huvudet. De är inte bäst i sina klasser på någonting särskilt, mer än på att tänka i flera led på samma gång och många dimensioner förbi vad skolan har föreställt sig att man ska tänka i årskurs 3, 6 eller 9.

Gemensamt för barnen i rummet var att de upplever att de inte är önskvärda så som de är och att de inte orkar hoppas längre eller spela mer teater. De berättade om många skolbyten och om nya lärare och löften som aldrig infrias. Om vuxna som inte lyssnar, om hur ofta deras tankar möts av raljans och om hur tystnad uppstår på utsidan trots att de skriker på insidan. De berättade också om hur det är att räkna fem olika förlags tryckta matematikböcker för årskursen när man inget hellre vill än gå vidare – fast det får man inte, för man behöver ju vänta in de andra.

Det slår mig när jag sitter där vid bordet att vi på SPSM egentligen aldrig får några förfrågningar om stöd som gäller elever som liknar de här. Vi får många frågor från skolor som undrar vad de ska göra för att möta behoven både hos de elever som har svårigheter i lärandet och hos dem som har ett intellektuellt försprång, men förfrågningarna handlar nästan alltid om elever som gör sig tydligt hörda. De handlar om elever som på grund av bristande impulskontroll eller en mindre snävt svarvad personlighet visar upp hela sin frustration för alla som finns omkring dem. De eleverna kan vi till viss del hjälpa, för de märks på ett för skolan ganska besvärligt sätt – men de andra då? Alla de unga som går tysta genom skolan och oavsett funktionsförmåga lägger skulden för misslyckandena på sig själva och med stigande ålder hittar på allt mer raffinerade sätt att straffa inåt; vem hjälper dem? Vem hjälper de barnen innan de landar inom barn- och ungdomspsykiatrin, vilket nämnd verksamhet beskriver för oss att de gör?!

Jag funderar på om ekvationen vi bygger faktiskt inte går ihop, bara. Vi läser återkommande rapporter om ett alldeles för stort antal elever som inte går i skolan alls, om unga människor som lider av psykisk ohälsa och om hur den ohälsan verkar krypa neråt i åldrarna. Vi vet också att bristerna i skolan enligt Folkhälsomyndigheten tros vara en stor orsak till den oro och ångest ungdomarna uttrycker.

Även om det finns mycket kvar att utveckla inom utbildningsväsendet så undrar jag om det är så enkelt som att allt står och faller med skolan. Jag tror nämligen att riskfaktorerna är många fler än en. Jag undrar om inte vi alla tillsammans bär skuld till att normen i samhället är så snäv att inte ens elever som borde ha det allra lättast för sig i skolan upplever tillvaron uthärdlig. Arbetsmiljön för lärarna är så stressig att det finns allt mindre tid för sånt som inte passar in. Den arbetsmiljön som helhet är även du och jag en del av. Som föräldrar har vi vid sidan av hetsen i våra egna liv ofta brist på tid att höra våra barns innersta tankar, som då gärna tar andra vägar än de borde. Och där, mellan oss alla, svävar skärmarna som avskärmar så skönt när allt blir lite för mycket.

Jag funderar på om vi verkligen skapar hållbarhet. Normkostymen har blivit så krävande att den knappt sitter bra på någon längre, men banne den som inte försöker ändå. För tänk om vi alla var onormala. Hur skulle det se ut?! Ja, förmodligen precis såhär. Nästa upplaga av diagnosmanualerna kanske innehåller diagnosen "normalspektrumtillstånd".

Ett litet skämt åsido så tror jag att acceptans är en stor del av lösningen. Sann acceptans av olikhet och intresse vid våra möten med varandra. Att vi släpper taget om våra egna berättelser och orkar ägna oss åt varandras en stund. Att vi gör som utbildningsministern och tar en stund till att tänka på vad människan vi har framför oss egentligen säger innan vi skyndar vidare.

Här följer en liten lathund att börja i när du annars inte hinner:

  • Hur funkar du?
  • Vad behöver du?
  • Hur bidrar du bäst här?
  • Vad kan jag göra för dig?

Låt oss fråga, lyssna och vidga. Att stanna i frågan kan öppna en helt ny värld.

Jag önskar dig en riktigt skön, trygg sommar.

Pia Rehns namnteckning

Pia Rehn Bergander, rådgivare

Publicerat torsdag 5 juli 2018

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Porträtt på Pia Rehn

Pia Rehn Bergander, rådgivare i Stockholm