#tystiklassen

Det var bara en tidsfråga och nu är vi där. #metoo-kampanjen, som belyser den förfärande vidden av de sexuella kränkningarna, har fått en skolhashtag. "I de andra uppropen som har varit mer branschinriktade har många kommenterat och undrat när detta börjar, och vi vill visa att det börjar redan i skolan" säger initiativtagarna. Hittills har drygt 1700 elever ställt sig bakom uppropet #tystiklassen och berättat om ofattbara övergrepp de utsatts för i den miljö där en helt annan typ av lärande förväntas ske. I skolan. Bland de här 1700 aktiva eleverna syns kanske en förhållandevis liten andel av de som enligt forskning är de allra mest utsatta även i det här sammanhanget, nämligen de som har vuxit upp med missbruk eller våld i familjen eller har någon form av funktionsnedsättning.

Om någon förvånas så är det knappast vi som jobbar i skolans värld. Jag minns själv mycket väl de berättelser jag blev anförtrodd när jag undervisade på högstadiet. Flickor som frågade mig om det säkert var sant, det som deras pojkvänner sa, att alla andra tjejer ställde upp på saker jag knappt kunde se framför mig. "Nej", svarade jag, "det är inte sant, och jag förstår att du inte heller vill göra det. Behöver du hjälp med att säga nej?" Det var inte ofta jag fick möjlighet att komma närmare än så, och jag kan inte heller veta vad som följde på de här samtalen, men jag förstod redan då och kan läsa mig till att mörkertalet bland de utsatta eleverna var enormt. Händerna stacks ju inte in under kläderna när jag som lärare stod bredvid. Det hände när jag och de andra vuxna var utom syn- och hörhåll. Enligt Rädda Barnen kommer endast 10% av de sexuella övergreppen till myndigheters kännedom.

Om någon förvånas över #tystiklassen så är det egentligen det som borde förvåna oss allra mest. För de sexuella kränkningarna har ju inte börjat nu. Hur var det när du gick i skolan? Minns du de där klasskamraterna som ofta gick över gränsen men som hade status nog för att komma undan med det? Minns du hur skicklig du själv blev på att undvika vissa delar av skolan vissa tider på dagen? Eller har du minnen ifrån de gånger du själv av någon anledning stämde in i kören som ropade "hora" eller "snygga bröst" eller "vem tar henne först?"? Minns du kanske den där läraren som tittade på er på ett sätt som kändes obehagligt och ibland råkade komma lite för nära?

Enligt de rapporter DO har sammanställt står elever för 90% av de sexuella kränkningarna i skolan. 10% står skolpersonalen för. En tredjedel av flickorna i åk 8 har enligt samma sammanställning det senaste året utsatts för verbala och fysiska sexuella kränkningar. Pojkar står för de flesta av dessa, men även flickor med hög social status uppges i viss mån utsätta andra, såväl pojkar som flickor. Den gemensamma faktorn verkar vara makt. Makt att förnedra. Makt att positionera sig. En upplevd makt att försvara.

I Barnombudsmannens rapport Välkommen till verkligheten (2015), framgår att barn långt ifrån alltid berättar för vuxna om vad de utsätts för i skolan. De saknar kunskap om sina rättigheter och vet inte vart de ska vända sig. Eleverna säger också det ganska självklara – att en förutsättning för att de ska berätta är att det finns någon vuxen de litar på. Tilliten i det sammanhanget handlar knappast bara om att den vuxne lyssnar i stunden, utan även om att man som utsatt kan vara säker på att berättandet leder till ökad trygghet. Skolor där de vuxna är närvarande även utanför lektionstid uppges vara trygghets- och tillitsskapande. Det är också en sådan där självklarhet som vi vuxna behöver ta ansvar för. De kritiska utrymmena under skolveckan – i tid och rum – behöver inventeras och bemannas. Vem har tillsyn i skolans omklädningsrum? Är det rätt person? Hur ska vi trygga skåphallen? Kuddhörnan? Den bortersta änden av skolgården? Det är ingalunda några vakter som ska bemanna utrymmena, utan relationsskapande vuxna som omsätter vår värdegrund i praktiken. Berättelserna om frånvarande vuxna behöver få ett slut, liksom berättelserna om vuxna som vet men inget gör.

Skulden till sexuella övergrepp på barn ligger aldrig någonsin hos barnen själva, och de fall där både förövare och offer är minderåriga kan säkert utöver förfäran skapa förvirring. Kanske är det så att hela samhället egentligen är rätt förvirrat när det gäller sexualitet. #metoo-uppropet har öppnat en fördämning och plötsligt behöver vi alla ta i frågan, hur obekväm den än är. Hur har ni på er skola valt att ta er an #tystiklassen – för inte är det väl med tystnad?! Berätta! Låt oss prata om det och hjälpas åt.

Pia Rehns namnteckning

Pia Rehn Bergander, rådgivare

Publicerat torsdag 23 november 2017

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Porträtt på Pia Rehn

Pia Rehn Bergander, rådgivare i Stockholm

Tillbaka till toppen