Vi får vad vi sår - tankar om skolan

Blickarna i lärarrummet. Samtalen som tystnar. De som hukar under skulden och skammen, med svald glädje svidande som halsbränna i bröstkorgen innan de ens har fått dagens första personalrumskaffe. Varför fick just jag pengarna? Varför inte Fredrik och Lotta? Undrar vilka som vet.....?

Reformerna och lösningsförslagen duggar tätt i skolsverige. Lärarlönelyftet ska naturligtvis gynna yrkeskåren, precis som legitimationskravet, läs- och mattelyftet och nu senast kompetensutvecklingssatsningen Specialpedagogik för lärande. Alla intentioner är goda, men leder de mot ökat lärande, trygghet och optimal utveckling för varje elev? Är vi nära lösningen på den så kallade skolkrisen nu?

Jag har en känsla av att det inte är så enkelt. Medan vissa skolor har full bemanning, hög måluppfyllelse och stark sammanhållning känner andra väl igen den mörka bild vi så ofta läser om - allt färre lärare, bristande pedagogik, splittring i leden, sjunkande resultat och betyg som speglar eller av olika skäl inte speglar det. Alldeles säkert symptombehandlar vi skolan så effektivt som vi finner råd till, men tänk om det är någon helt annanstans vi kan hitta den allra bästa hjälpen. Tänk om den finns överallt.

Hur ofta reflekterar du över hur just du pratar om skolan? Hur låter du när du berättar om din arbetsplats, om dina barns lärare eller om det senaste föräldramötet du var på? Vilka artiklar om skolan delar du på sociala medier? Hur ofta ger du dina barns lärare eller din kollega cred för det hen gjorde väldigt bra, även om det fanns annat du också hade önskat? Vilka frön vattnar du?

Ja, jag tror faktiskt att vi behöver rannsaka vad det är vi skapar. Skolan behöver bli bättre på väldigt många sätt, läser vi gång på gång, och det verkar som om det framför allt är elever i behov av stöd för att nå målen och stimulans för att nå längre som drabbas hårdast. De som inte platsar i mittfåran, alltså. Här finns mycket kvar att göra och det ska vi inte blunda för.

Samtidigt vet vi att det försiggår ypperlig skolverksamhet i vårt land - särskilt inriktad på allas delaktighet och ett tillgängligt lärande. Man arbetar värdeskapande ute i samhället med läroplanen som ledstjärna. På sina håll individanpassar man arbetet så att de elever som behöver mer tid får det, medan de elever som lär sig snabbare än genomsnittet slipper vänta. Man jobbar med djur i skolan för att öka tryggheten och empatin. Man utbildar civilingenjörer till lärare via 4 dagars praktik/vecka i skolor som har de lägsta meritvärdena i landet. Man har på nya sätt börjat kartlägga skolans behov av att anpassa undervisningen och man utmanar styrdokumentens elasticitet utan att låta någonting brista. Känner du igen de här berättelserna? De finns där ute att läsa, men de hamnar tyvärr ofta i skymundan och de kan bli fler.

Så berätta! Vad har hänt på din skola idag som gjorde dig glad och stolt? Vilka anpassningar har gjort skillnad för dina elever? Vilken kreativitet och utveckling har du noterat på barnens skola? Hur gör du för att skapa trygghet för de elever som behöver det mest? Vad vill du säga till lärarna och den övriga personalen som kommer att ge dem energi att orka en dag till?

Vi får vad vi sår. Att reformera skolan samtidigt som vi fortsätter slå på allt vi ser är som att ta en huvudvärkstablett samtidigt som vi fortsätter banka huvudet i väggen. Vi åstadkommer inte det vi vill helt enkelt.

Visa mig den lärare som har valt yrket för pengarna. Jag tror att de är få för att inte säga inga. Jag har därför också svårt att tro att ett selektivt lönepåslag är lösningen på den så kallade skolkrisen, för den är mer komplex än så. Den goda nyheten är att vi alla kan bidra även till dem som blev utan de extra tusenlapparna. Vi kan byta glasögon om så bara för en veckas experiment och se vad som händer, med början i oss själva. Det vi fokuserar på växer.

Pia Rehns namnteckning

Pia Rehn Bergander, rådgivare

Publicerat måndag 7 november 2016 Granskat fredag 11 november 2016
Porträtt på Pia Rehn

Pia Rehn Bergander, rådgivare i Stockholm