När livet inte blir som man föreställt sig

Varje år drabbas ca 300 barn i Sverige av en förvärvad hjärnskada. Barn som går från att vara friska och välfungerande till någon som man inte själv valt att bli, en person med förändrade, ibland kraftigt, livsvillkor. Barn som det sedan är skolans uppgift att undervisa. Självklart ger det stora konsekvenser för barnet som individ, för barnets familj och för oss som möter barnet i undervisningen.

Hur gör man? Hur möter man någon som inte vill - som inte vill inse sina förändrade villkor och den situation de nu befinner sig i? Hur lär man känna en elev med en ny personlighet som inte reagerar på samma sätt som tidigare? Som kanske är arg, ledsen, likgiltig, ovillig, frustrerad och kanske som vanligt i korta flyktiga stunder då det gamla jaget glittrar till som en irriterande påminnelse om en tid som flytt?

Det är lätt att känna sig uppgiven som både personal och som elev. Det är lätt att börja tänka särlösningar och till och med särskola för den som orkar arbeta i 5 min och sen behöver sova eller vila. Det är inte lätt att vara den som kunde och som nu inte kan, situationen blir lätt frustrerad för alla inblandade. Skolans uppgift blir därför att fästa elevens uppmärksamhet på det som fungerar och vad man lyckas uppnå. För många av dessa elever tycks kunskaperna komma och gå. En tydlig dokumentation av vad man lyckats med, en segerlista, är viktigt för eleven.

I ett livsperspektiv är skolan viktig. Vi minns skolan och vi minns hur den kändes. Vissa minns skolan med värme, andra har en helt annan bild. Det är vi vuxna och vårt bemötande som präglar hur vi minns skolan. Det gäller även elever med förvärvad hjärnskada, förmågan att möta dessa elever är central för deras tillfrisknade.

Hjärnan återtar förmågor upp till sju år efter skadetillfället och skolans uppgift blir att undervisa rehabiliterande. Tillbakagången till skolan efter en lång frånvaro bör därför ske stegvis, kravlöst och med värme. Skapa en gemenskap där elever och lärare får lära känna varandra och de förändrade förutsättningarna stegvis. Skapa utrymme att fråga om sådant som känns jobbigt och skrämmande och som man inte vet hur man ska hantera. Kort sagt, bearbeta tillsammans, bli ett nytt vi i klassen och det måste få ta tid.
Det krävs mod. Mod av skolledningen, att prioritera organisationen runt eleven. Mod att ge pedagogerna frihet att planera om, eleverna ska veta när och hur, hur länge med vem och vad händer sen. Att ha svar på de frågorna i en situation där man är osäker ger trygghet och struktur för eleven.

Men att möta en elev med en förvärvad hjärnskada på väg tillbaka till klassen kräver också mod att samtala med eleven om det ofrånkomliga – livet och förutsättningarna ser annorlunda ut nu. Vi måste i de läget ta vårt ansvar som professionella i skolan och utse en person, med ett utökat mentorskap – eller en förtroendevuxen som har ett särskilt uppdrag att skapa en varm, trygg och förtroendefull relation till eleven. Denna person kommer också att få en mycket viktig roll för elevens familj och kommer vara den som ger skolans elevhälsoteam den kunskap de behöver för att utforma den skolframgång som eleven så väl behöver.

Ta kontakt med oss på SPSM för att få råd kring hur man tar emot en elev med förvärvad hjärnskada och hur man arbetar med en förtroendevuxen.

Signatur Isabell Olsson

Isabel Olsson, rådgivare

Publicerat fredag 8 december 2017 Granskat onsdag 13 december 2017

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Isabel Olsson, rådgivare

Isabel Olsson, rådgivare i Stockholm

Tillbaka till toppen