När det enkla blir svårt

Idag handlar bloggen om elever som å ena sidan har särskilt lätt att lära i skolan och å andra sidan svårt för det, nämligen om de särskilt begåvade eleverna vilkas inlärningspotential ibland överskuggas av parallella svårigheter. Jag menar elever som jämte en särskilt hög intellektuell kapacitet även har ADHD, autism, dyslexi eller andra funktionsnedsättningar som inte är synliga utanpå.

Först ska vi göra en tankeövning:

Tänk dig att du har fått plats på en kurs som du har velat gå länge. Du känner förväntan. Längtan. Nyfikenhet. Vad underbart det ska bli att lära sig mer. Du laddar och ler hela vägen till kurslokalen och mötet med dina kurskamrater.

Där möts ni av en kursledare som välkomnar er och startar dagen. Bilderna som används är bilder du scannar av och konstaterar är begripliga, för att inte säga bekanta. Undervisningen är metodisk och övriga deltagare lyssnar intensivt. Du lyssnar du också, men mest väntar du på det du kom för. På allt du ska lära dig att förstå. Eller på att förstå vad det är du inte förstår, för något med kursen börjar kännas obekvämt.

Efter en lite för lång lunchpaus tar tre nya timmar vid. Du börjar antagligen skrolla på mobilen, planera middagen eller snegla mot bakdörren.
Det hände aldrig, det där du hade väntat på, men kanske blir det mer spännande i morgon.


Känner du igen dig? För att återknyta till inledningen i texten så ska du dessutom tänka dig att du saknar vissa förväntade förmågor, kanske t ex förmågan till reglering av känslor, koncentrationsförmåga och impulskontroll. Hur ser ovanstående scenario ut då? Hur blir det om du inte klarar att härbärgera din känsla av besvikelse och uttråkning? Hur många sådana dagar skulle du med eller utan alla dina förmågor klara utan att bli galen – eller göra din omgivning galen?

För en särskilt begåvad elev är det här scenariot vardag. För dem varar inte kursen två dagar, utan minst ett decennium. Den är inte heller möjlig att hoppa av, för då blir det ett himla liv.

Har du verkligen lyckats mentalisera ovanstående på riktigt nu så förstår du redan att en särskilt begåvad elev med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning – eller en väldigt ojämn utveckling av kognitionen – behöver både stöd och ökad stimulans parallellt.

Saknar eleven förväntad förmåga att planera, sätta igång och koncentrera sig på sitt arbete behöver hen stöd för det, precis som vore det en yngre elev. Att prioritera i stoffet, tydliggöra och bryta isär tiden och göra uppgifterna begripliga och maximalt meningsfulla är en bra start. Saknar eleven förmåga att avgöra vad som lämpar sig att säga och göra i olika sammanhang så behöver denne en förtroendefull relation till någon vuxen på skolan som kan stötta med strategier för det. Klarar eleven inte att avbryta ett intressant, pågående arbete för rast så kanske man ska fundera på om klockslaget eller lärandeinslaget är viktigare.

Det där var exempel på tänkbara stödstrukturer, men låt oss inte stanna där. I morgon resonerar vi vidare om fem steg mot framgång. Kom tillbaka då!

Pia Rehns namnteckning

Pia Rehn Bergander, rådgivare

Publicerat onsdag 25 april 2018 Granskat torsdag 26 april 2018

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Porträtt på Pia Rehn

Pia Rehn Bergander, rådgivare i Stockholm

Tillbaka till toppen