Låter vi alla elever finnas?

Alla elever har rätt att nå målen med sin utbildning. Så står det i Skollagen. Når följaktligen inte varje elev godkända betyg så har skolan misslyckats med sitt uppdrag. Är det så enkelt?

Tänk dig eleven som går i årskurs 9 och fortfarande ligger långt under förväntad nivå i både matematik och engelska och kanske med ljusa glasögon verkar ligga något högre i de samhällsorienterande ämnena. Eleven har år efter år fått extra anpassningar och särskilt stöd, men den lite lägre teoretiska kapaciteten ligger likt förbaskat där och stör mitt emellan kraven och förmågan – i alla fall på de sätt vi mäter kunskap. "Vi måste göra ännu mer!" säger skolan. "Ni måste göra mycket mer!" säger hemmet. "Eleven har rätt att nå målen!" säger styrdokumenten. Vad eleven säger är det inte alltid vi vet, eftersom de här samtalen ofta förs ovanför dennes huvud under stress inför terminsbetygen och det annalkande sista året i grundskolan när allt ska vara tipp topp.

Vad är det vi säger i ett sådant här icke-fiktivt fall egentligen? Låt mig föreslå att vi säger: "Du passar inte in i mallen, så vi måste göra allt i vår makt för att låtsas att du inte finns. Vi har inte tid att fundera över vad du egentligen behöver mest just nu, för vi behöver på något sätt fixa betygen för att behålla vår skolas rykte om hög måluppfyllelse."

Ja, jag spetsar till det. Givetvis är det inte såhär just ni på din skola tänker. Ändå anar jag att det finns något under den här karikatyren som faktiskt är på riktigt. Något vi måste plocka ut ur garderoben för att titta på i ljuset.

Grundskolans läroplan är en krävande läroplan för många elever. Mycket kretsar kring kognition i kombination med väl utvecklade språkliga förmågor. Vilka alternativ finns för de elever som saknar förmågan att analysera och dra slutsatser på förväntad nivå, eller vilkas lärare saknar förmågan att se och fånga de analyser som pågår eller de slutsatser de drar på insidan? Och vad händer å andra sidan med de elever som visserligen når godkända betyg, men på lite för generösa grunder?

Jag träffade nyligen en gymnasieskola som satt med just dessa tankar. Ravinen mellan betygskriterierna och den aktuella elevens förmågor verkade vara avgrundsdjup. Eleven hade antagits till ett teoretiskt krävande gymnasieprogram på basen av betygen från grundskolan, men gymnasiet hade trots kontakt med avlämnande skola inte kunnat förstå med vilka anpassningar eleven hade nått målen i åk 9. Man famlade i mörker.

Balansgången i vårt uppdrag är svår. Hur blir tillvaron för de unga som lämnar skolan med betyg som inte motsvarar deras faktiska förmåga, och hur ser självbilden ut hos dem som lämnar åratal av kamp och misslyckanden bakom sig och trots det saknar betyg? Hur ska vi tänka för att tänka rätt, det vill säga på ett sätt som faktiskt gynnar individerna som ska leda sig själva och småningom oss alla in i vår gemensamma framtid?

Tänk om livet är större än skolan. Tänk om det är så att det finns andra saker som spelar större roll. Kanske att vår glob befolkas av så många hela, inombords starka människor som möjligt? Människor som känner sig själva och kan omsätta sina individuella styrkor i ett givande yrkesliv och en hållbar livssituation? Individer som ser sin egen del i den större bilden och vet att uppskatta olikhet? Trygga, intakta ungdomar som med tillit kliver över tröskeln och ut i det självständiga?!

Jag saknar ofta tillfredsställande svar på mina egna frågor, men jag vet iallafall att skolan är tänkt att bygga upp och inte riva ner – och det tror jag är långt ifrån kontroversiellt. Lever vi upp till det?

Pia Rehns namnteckning

Pia Rehn, rådgivare

Publicerat tisdag 12 september 2017

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Porträtt på Pia Rehn

Pia Rehn, rådgivare i Stockholm