Lärande för livet, i skuggan av betygen


Så hur gick det förra terminen? Lyckades dina elever eller ditt barn nå de förväntade betygsstegen? Förväntade för vem, förresten? För dig? För sig? För rektorn? För Sverige?

Skolverket presenterade förra veckan en utvärdering av utfallet av betyg från årskurs 6. Läsningen var måttligt upplyftande, skulle jag säga. Ett av de angivna syftena med tidigarelagda betyg var att man tydligare skulle kunna ringa in de elever som var i behov av särskilt stöd i sin inlärning. Så har det blivit, men olyckligt nog har just de eleverna ändå inte fått det stöd de skulle ha behövt för att uppfylla målen vid grundskolans slut. Bland de elever som hade betyget F i matematik i åk 6 hade hälften varken fått ett åtgärdsprogram eller ett högre betyg i åk 9. Är det rimligt?

Att veta att ens kunskaper ligger under den acceptabla nivån samtidigt som man saknar det stöd man skulle behöva för att nå högre drabbar elever som redan är i svårigheter. De har inte heller enligt utvärderingen gynnats av tidigare betyg på samma sätt som de högpresterande, utan istället känt en ökad stress. Även professionen drabbas, både internt och i samhällets ögon, då lärare vet att vissa elever inte klarar kunskapskraven samtidigt som resurserna, tiden och ibland även kunskapen som krävs för att åtgärda det saknas. Pressen har ökat, men frågan är om den ger önskad effekt.

Ur Lärarnas Riksförbunds rapport "Föräldrarnas påverkan på undervisningen" (2016) framgår att 8 av10 lärare under angiven tid upplevt att föräldrar försökt påverka sina barns möjligheter att få särskilt stöd, och att den typen av påtryckningar har ökat de senaste åren. Ännu mer anmärkningsvärt är att det enligt rapporten visar sig att föräldrarnas reella inflytande matchar deras inkomst- och utbildningsnivå. Ju högre utbildning dina föräldrar har, desto större möjligheter till särskilt stöd har du alltså. Tänk en stund på hur olika det påverkar den enskilda elevens möjlighet till vidare studier och till att lära i det längre perspektivet. Hur det påverkar livet. Hur det påverkar vårt land.

På tal om skillnader så pratade jag härom dagen med en högstadielärare som trots 30 års behörighet i yrket och ett djupt skol- och elevengagemang inte kände till att det finns en undantagsbestämmelse att ta hänsyn till vid betygsättning. Hen trodde dessutom att samma okunskap fanns hos många lärare på skolan, som händelsevis råkar vara just en skola där de flesta vårdnadshavarna hör till dem med lägre utbildning. Där pratar man sällan om elevernas varaktiga funktionsnedsättningar och med dem medföljande anpassningar vare sig i planering, undervisning eller bedömning. Hur är det möjligt? undrar jag. Var bland prioriteringarna längs styrkedjan har man valt bort att lära lärare om skyldigheten att beakta konsekvenserna av funktionsnedsättningar - och varför? Hur ser medvetenheten om funktionsvariationer generellt ut i våra kommuner och fristående skolor? Hur rättvis är utbildningen för de elever som går i skolan där ingen specialpedagog finns och där ingen känner till undantagsbestämmelsen, istället för i skolan där alla - föräldrar inkluderade - vet hur det ska eller kan vara? Det är mycket som är viktigt att värna i skolan, och det viktiga borde vara lika viktigt för alla. Det finns hjälp att få bara man vet vad man ska leta efter (se länkar nedan). Det fungerar inte länge att sitta ensam med ett så oändligt viktigt arbete.

Så vad säger du? Hur gick det förra terminen? Lyckades dina elever eller ditt barn nå den förväntade utvecklingen? Förväntad för vem, förresten?

Publicerat tisdag 17 januari 2017 Granskat onsdag 18 januari 2017
Porträtt på Pia Rehn

Pia Rehn Bergander, rådgivare i Stockholm

Tillbaka till toppen