Barn som tittar på en surfplatta

Låt oss sluta leka att alla är lika

I höstas släppte Skolinspektionen rapporten Utmaningar i undervisningen. En utmaning som nämns i den är att 1/3 av eleverna i grundskolan upplever att de väntar in sina klasskamrater fast de själva är redo att gå vidare i sin inlärning. Var fjärde elev uppger att de sällan eller aldrig utmanas intellektuellt i skolan. En betydande del av eleverna hålls alltså tillbaka i sin utveckling vid den samhällsinstans där det är allra mest motsägelsefullt. Var om inte i skolan borde man kunna vara säker på att utmanas och kunskapsutvecklas?!

Bland de här eleverna finns i sin tur ett antal särskilt begåvade – 5% enligt Skolverket, eller 1-2 i varje klass. De elevernas inlärningskapacitet ligger ofta så långt bortom skolans förväntningar att de i brist på identifikation och specialpedagogiska anpassningar riskerar att tappa sin studiemotivation och skolglädje redan i låg ålder och hamna i ett självvalt eller mindre självvalt utanförskap, samtidigt som de aldrig når sin fulla potential. Kunskapen om de pedagogiska konsekvenserna av särskild begåvning är fortfarande låg i Sverige även om den stadigt ökar.

Det är inte ovanligt att särskilt begåvade elever remitteras till psykolog för utredning av eventuell neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Även om utredning av individer i svårigheter är komplext så kan det vara på det sättet man ibland upptäcker en del av dem som har en väldigt hög teoretisk begåvning. Kriterierna för NPF kan också vara uppfyllda, för det finns ingen motsättning mellan särskilt hög begåvning och neuropsykiatri, precis som det inte heller finns det mellan särskilt hög begåvning och fysiska funktionsnedsättningar, dyslexi, socioekonomisk utsatthet eller någon särskild etnisk tillhörighet. De här eleverna finns överallt, och för både individens och samhällets skull behöver deras intellektuella kapacitet accepteras och bekräftas bland annat genom att rätt nivå av utmaning erbjuds i skolan på ett sätt som fungerar. Ofta avtar det beteende som har legat till grund för utredningen i takt med att undervisningen och bemötandet anpassas, eftersom beteendet helt eller delvis har varit ett uttryck för en känsla av meningslöshet och annorlundaskap.

Däremot behövs ingen psykologutredning för att lämpliga anpassningar ska kunna sättas in. Kännetecknen för särskilt hög begåvning är väl dokumenterade och beskrivs t ex i Skolverkets stödmaterial (se bilaga), och våra styrdokument är tydliga med att alla elever har rätt att nå så långt som möjligt. Det som däremot är viktigt att förstå när man vill hitta och stötta de högt begåvade eleverna är att det inte finns något likhetstecken mellan särskilt hög begåvning och hög prestation. Visst kan de här eleverna vara högpresterande, men de är det långt ifrån alltid, i synnerhet inte utan anpassningar. Just din elev kanske "inte ens kan multiplikationstabellerna", för särskilt hög begåvning handlar om ett sätt att tänka och fungera, inte om att kunna "allt".

Vi vet att det finns en variation bland människor, och den gäller abstraktionsförmåga och inlärningstakt lika mycket som den gäller kroppslängd och skostorlek. Vi är säkert eniga om att både vänster- och högersvansen i en normalfördelningskurva består av lika värdefulla människor som de i mitten. Att vika in båda svansarna så att kurvan formar en box känns därför sorgligt och inte alls i linje med vad vare sig individen eller samhället behöver. I den boxen upplever väldigt många elever sina skolår som en lång, utspridd väntan på något som en gång hägrade, medan väldigt många andra kämpar och gör sitt yttersta dagligen, men misslyckas iallafall. Är det värdigt dem? Är det värdigt oss? Gynnar det utveckling eller ska vi pröva någonting annat?

Jag önskar att vi fann ro att erkänna och uppskatta att elever, precis som människor i ett större perspektiv, är olika. Att vi kunde sträva mot en skola där var och en tillåts vara det och lära det hen är redo för, på sitt sätt, även om det innebär att någon tar lite mer tid på sig medan en annan springer före, oavsett ålder. Tänk vilka möjligheter det skulle öppna för. Kurvans två svansar möts knappast bäst i boxen, men det skulle kunna ske där cirkeln sluts. Där de har sträckt på sig och fattat tag i varandra högt uppe där den inspirerande utsikten är synlig för båda. Där de har fått möjlighet att vid varandras sida, men på olika sätt och i olika takt, utvecklas optimalt utifrån sina förutsättningar. Där de är stolta över just sina egna egenskaper och förmågor och redo att bidra till vår gemensamma värld på de sätt de kan bäst.

Jag tror att chansen att vi åstadkommer den där 'skolan för alla' som vi brukar prata om ökar markant när vi slutar låtsas att alla är precis lika och landar i att alla är precis lika värdefulla, med samma rätt att bli sedda för vilka de är och för vad de drömmer om. Barn vet tidigt att de är olika. Det är vi vuxna som tyvärr ibland står för en värdering av den olikheten.

Publicerat måndag 21 november 2016
Specialpedagogiska skolmyndighetens flagga

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Porträtt på Pia Rehn

Pia Rehn, rådgivare i Stockholm