Hylla dem som hyllas bör – med lärarna står och faller det mesta

Igår var det kanelbullens dag. Idag är det inte mindre än... världslärardagen!

Kanske tänker vi därför idag lite extra varmt på dem som varje morgon går till ett av världens allra mest utmanande och viktiga jobb. Kanske leker vi med tanken på att de alla bara försvann en dag. Hur skulle vi hantera det?

Jag funderade i morse på vilken av mina lärare genom tiderna som har gjort mest för mig, och hur jag än tänkte så återkom jag gång på gång till Vivan, även om jag definitivt har mött mysigare lärare än henne. Vivan var min tysklärare i högstadiet och på gymnasiet. Hon var en dam i sina mest paranta år, med brunt hår perfekt lagt över hjässan och plisserad, välstruken kjol. I mitt minne ser hon precis så ut och alltid likadan.

Till skillnad från hur jag hanterade mina övriga ämnen (med dagdrömmeri under minsta motståndets lag, för att fatta mig kort) så kom jag aldrig till Vivans lektioner oförberedd. Tysklektionerna såg alltid exakt likadana ut, för hon hade samma körschema varje gång. Skriftligt förhör av den gamla texten, genomgång av läxan i arbetsboken, läsning av ny text, översättning, grammatik, ny läxa. Det hela var tydligt, förutsägbart och rätt tråkigt, men hon hade höga förväntningar på oss alla och inte ville jag vara den som gjorde henne besviken. Svara för min kunskap, det visste jag att jag skulle behöva göra. Varje lektion. Vivan lät ingen läxa passera okontrollerad, och ingen grammatik sveptes över utan att hon hade sett att den förstods och användes rätt. Hon förde sig med sträng värme, och hon lyckades i mitt minne inkludera alla.

Så skrev jag också med lätthet laudatur i tyska inför min studentexamen. Jag kan fortfarande orimligt mycket tysk grammatik i förhållande till hur jag sällan eller aldrig använder eller ens hör den. Vivan lärde mig lära. För det hyser jag fortfarande den största respekt för henne, precis som för alla de lärare som har valt yrket av övertygande anledningar och stannar i det trots att de yttre belöningarna är få i förhållande till deras ansträngning.

Idag läser vi i Sverige en ny beklämmande rapport från Skolverket om att elever med funktionsnedsättningar inte har det bra i skolan. De är många, elevgrupperna som behöver större flexibilitet, mer erkännande och rätt riktat stöd. De behöver mer av allt det goda som i den bästa av världar borde få plats där de vistas om dagarna. Och mitt ibland dem står lärarna, med vilka allt står och faller. Ser vi dem? Människorna?

Idag är det alltså Världslärardagen. Åt du en kanelbulle igår så utmanar jag dig:

Vilken lärare minns DU med värme? Berätta det för någon!

Pia Rehns namnteckning

Pia Rehn Bergander, rådgivare

Publicerat onsdag 5 oktober 2016 Granskat tisdag 18 oktober 2016

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Porträtt på Pia Rehn

Pia Rehn, rådgivare