Bilden visar ett provpapper och en penna

Granskningen av de nationella proven

Rapporteringen om hur de nationella proven genomförs har föga förvånande rört upp ny misstro gentemot skolan. Är det så att lärarna hjälper eleverna fuska på de nationella proven? Hur kan vi tillåta att det går till på det viset? Är hela systemet ett enda stort fuskbygge? Man kan verkligen låta sig uppröras.

Tänk om det är så att granskningen av lärares undervisning inte alls stärker vår tillit till skolan utan istället försvagar den och leder till ett behov av ännu mer resursslukande kontroll. Hur ska skolan förhålla sig konstruktivt till det, enligt de styrdokument man arbetar efter och inom den arbetstid som finns till förfogande? Är vi säkra på att vi vill att lärare ska springa på alla bollar som kastas in på planen? Det kanske inte finns någon energi över till det andra till slut. Till kompetensutveckling och engagerad undervisning, till exempel.

Låt oss titta lite närmare på vad det enligt rapporterna är som händer i samband med de nationella proven:

Rapporterna visar att en del lärare ger sina elever längre tid än tillåtet till att skriva proven. Det är intressant. Om vi lyfter blicken från insamlingen av nationell data och tänker på kunskapsuppdraget och på det som väl ändå bör vara ett av provens viktigaste syften (möjligheten för lärare att se och förhålla sig till aktuellt läge bland de egna eleverna) – är det då väldigt viktigt att kunskap visas under tidspress? Är det självklart att elever med den enda säkert gemensamma nämnaren "född-samma-år" på ett reflekterat sätt ska kunna redovisa en viss mängd kunskap på viss tid? Och kan kunskap – på tal om mängd – kvantifieras på det viset och fortfarande visa grad av förståelse, eller mäter vi i själva verket snabbhet i hand, tanke och exekution?

Tänk om det fusk lärarna sägs stå för i själva verket handlar om kompensation för de ojämlika förutsättningar proven inte tar hänsyn till. Vi vet att elever med funktionsnedsättningar har rätt till både förlängd och uppdelad provtid, men låt oss för argumentationens skull säga att mer tid urskillningslöst ges till alla elever på vissa skolor. Kan t ex elever med oidentifierade funktionsnedsättningar eller ett nytt skolspråk förväntas ha samma förutsättningar som övriga att hinna visa vad de kan på given tid? Är det ens viktigt för någon att skynda fram sin kunskap?

Och på tal om förutsättningar – är det rimligt att en elev i behov av glasögon ombes ta av sig dem vid prov? Självklart inte. Varför är det då rimligt att be en dyslektiker visa sina förmågor utan de verktyg hen annars är i behov av för sitt lärande? På vilket sätt är det ur samhälleligt perspektiv viktigt att alla gör likadant oavsett funktionsförmåga? De kommer inte att göra likadant under resten av livet heller, men de kommer alla att bidra och leva på de sätt som fungerar bäst för just dem – precis som du och jag gör. Här anser jag det finnas gott om utrymme för diskussion innan dömande. Därmed inte sagt att det är bra att skolor gör olika.

Tiden som läggs på att förbereda eleverna på vad som ska komma att testas är en annan fråga som kan diskuteras. Vid tre tidpunkter under varje elevs grundskoletid fokuserar många – men inte alla – lärare i landet på stundande nationella prov. Att testa oförberedda elever kan nämligen upplevas som en större eller mindre risktagning beroende på hur ens rektor, huvudman eller elevernas vårdnadshavare ser på proven.

Det som däremot krävs för att förbereda elever inför proven är tid ifrån övrig undervisning. Man tvingas skala av eller lägga vissa delar av undervisningen åt sidan till förmån för att träna, vilket i värsta fall signalerar att bedömning och granskning är viktigare än lärande och utveckling.

Lärarna riskerar också att inte dra nytta av vad de nationella proven kan göra för dem, nämligen utifrån ett ärligt nuläge visa hur fokus i undervisningen på ett naturligt sätt bör riktas framöver. Det skulle kunna ske om vi raderade rädslan ur NP-ekvationen.

Så visst finns det en del att fundera över, men jag är inte säker på att den senaste mediegranskningen gjorde någon nytta för vare sig lärarna eller våra unga. Vi var säkert många som reagerade med besvikelse när man valde att lyfta fram skolornas arbete med nationella prov och göra det till ytterligare ett katastrofområde. Hur ska vi kunna vända synen på och effektiviteten vid en av våra allra viktigaste samhällsinstanser när grenen skolan står på sågas allt kortare?

Hur tänker du som lärare? Reflektera gärna synligt, för din röst behövs.

Pia Rehns namnteckning

Pia Rehn, rådgivare

Publicerat tisdag 28 februari 2017 Granskat torsdag 30 mars 2017

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Porträtt på Pia Rehn

Pia Rehn, rådgivare i Stockholm