Goda förutsättningar att navigera rätt?

En tidig morgon i mars blir jag hämtad av taxin. Det har snöat under natten och det skånska landskapet är täckt av snö. Väglaget är besvärligt. Men det bekymrar inte den unge taxichauffören som frikostigt delar med sig av tidigare erfarenheter, då han kört både i ishalka, underkylt regn och snöstorm. Med den unge taxichauffören vid min sida känner jag mig säker på att jag kommer fram till Sturup i tid.

Denna tidiga morgon i mars är det hur som helst inte resan som bekymrar mig mest. Jag hade en veckan tidigare blivit tillfrågad om jag ville delta i Utbildningsutskottets utfrågning om Trygghet och studiero i skolan. Specialpedagogiska skolmyndigheten hade ingen egen programpunkt, men såvitt jag förstod skulle det ändå bli utrymme för oss att säga några väl valda ord. Efter några timmars betänketid tackade jag ja och dagarna därefter ägnade jag mycket tid på att förbereda ett anförande på tre minuter.

Väl framme i riksdagshuset, möts jag och mina kollegor av den andra säkerhetskontrollen den här morgonen. Vi legitimerar oss och blir avprickade på besökslistan. För att visa vår närvaro har vi blivit ombedda att hälsa på utbildningsutskottets ordförande, Lena Hallengren. Men vi vet inte hur Lena Hallengren ser ut och i vimlet utanför riksdagens andra kammare hinner vi inte ta reda på det, så det blir ingen hälsning.

Riksdagens andra kammare är en vacker lokal, högt till tak med snidad träpanel på väggar och tak. Våra platser är markerade med stora namnlappar och på pulpeten framför stolen ligger två pappersark, ett med dagens program och ett med namn och bild på utskottets ledamöter. Efter en kort inledning av ordföranden, som uppenbarligen inte är Lena Hallengren eftersom det är en man, intar dagens första talare platsen bakom talarstolen.

Efter några minuter knackar ordförande i bordet för att göra föredragshållaren uppmärksam på att taltiden närmar sig sitt slut. Därefter får först Skolverket och sedan Skolinspektionen framföra sina synpunkter på Trygghet och studiero. Jag sneglar på klockan, samtidigt som jag tänker att ordföranden nog kan improvisera lite och frångå programmet om det blir tid över. För visst skulle vi få möjlighet att hålla ett tre minuter långt anförande?! Så var det ju sagt!

Jag repeterar än en gång föredraget i mitt huvud, om det nu blir jag som ska ställa mig bakom talarstolen. Och se där, Skolinspektionens anförande blev klart några minuter före utsatt tid. Kanske blir det vår tur nu? Men efter skolmyndigheterna följer en paneldebatt med fackförbunden och Sveriges kommuner och landsting. Förmodligen har jag inte lyssnat tillräckligt på den inledande informationen, för jag vet inte om vi, de inbjudna och ledamöterna, får ställa frågor under paneldebatten. För säkerhets skull formulerar jag i huvudet en lämplig fråga med utgångspunkt från vårt manus. Men det visar sig att det är panelen som ska föra ett inbördes samtal, varken utskottets ledamöter eller övriga inbjudna får möjlighet att ställa frågor. Därefter följer ytterligare en paneldebatt, denna gång med företrädare från elevorganisationer.

Efter en kort kaffepaus lyssnar vi på två forskare och representanter från tre olika skolor som med framgång skapat trygghet och studiero på sina skolor. Nu när nästan alla programpunkter fullföljts inser jag att det inte blir några tre minuters anförande för vår del. Snopet. Men någon av utskottets ledamöter kanske ställer en fråga under den sista programpunkten, som har rubriken "frågor från ledamöterna". Bäst att vara beredd att svara!

Frågor och svar avverkas i snabb följd, och jag hinner inte uppfatta vad som gäller. Får jag svara på en fråga som inte är riktad till mig? En ledamot verkar ställa två frågor i samma mening, och jag undrar för mig själv om det förväntas att de tillfrågade ska svara på den sista eller första. Jag tycker att jag kan svaret på en av frågorna, men jag vet inte hur jag ska begära ordet. Fanns det inte en knapp vid pulpeten, bredvid mikrofonen? Hjälpsamt viskar min kollega i mitt öra att man begär ordet genom att räcka upp handen. När jag väl förstått det, är frågan redan avklarad och det har kommit en ny. En fråga om skollagen. Och det svaret kan jag hämta från vårt manus! Så bra! Så jag räcker upp handen, men det är flera talare före mig, så när jag väl får ordet har jag glömt både frågan och mitt väl uttänkta svar. Jag svamlar ur mig något på bred skånska.

Min förmiddag i mars i Sveriges riksdag var minst sagt en intressant upplevelse och nyttig erfarenhet. Inte minst för att jag anar att jag delar min känsla av förvirring och misslyckande med många elever i skolan, med den väsentliga skillnaden att de känner så här varje dag. Det är alltför många elever som dagligen sitter i sina klassrum, kanske väl förberedda, men som inte förmår navigera rätt och visa sina kunskaper i ett svårbegripligt sammanhang. Efter dagens upplevelse är jag övertygad om att en aspekt för att skapa trygghet och studiero i skolan handlar om ge alla elever förutsättningar att navigera rätt.

Så, tack för påminnelsen och tack för att jag fick delta! För den som är intresserad bilägger jag vårt tre minuters anförande. Och, förklaringen till Lena Hallengrens plötsliga frånvaro från utfrågningen kom på nyheterna samma kväll. Hon hade fått en ministerpost.

Lisbeth Ahlqvists namnteckning

Lisbeth Ahlqvist

Publicerat onsdag 4 april 2018

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Lisbeth Ahlqvist

Lisbeth Ahlqvist, rådgivare i Malmö

Tillbaka till toppen