Elever med lång ogiltig frånvaro – vad har vi missat?

Det har precis varit skolavslutningstider och många elever ser fram emot ett efterlängtat sommarlov. Det är för de allra flesta förknippat med positiva känslor och för en hel del ungdomar också pirr inför framtiden. Så ser det tyvärr inte ut för alla elever.

I mitt arbete som specialpedagogisk rådgivare möter jag rektorer och lärare som brottas med frågan om hur de ska få en elev att komma tillbaka till skolan. SPSM har valt att beskriva dessa elever, som vi allt oftare får förfrågningar om, som elever med långvarig ogiltig skolfrånvaro. Tidigare var det en fråga som kunde komma upp i slutet av samtalet när vi var ute på samverkansmöten med skolhuvudmän. Idag blir vi uppringda av rektorer som tydligt uttrycker behovet av stöd i frågan.

Men det finns fortfarande mycket skam kring frågan om elever med lång ogiltig frånvaro. Därför finns ett stort mörkertal. Eleven, föräldrarna och även skolan känner ofta skam och det kan hindra oss från att verkligen ta reda på vad elevens skolfrånvaro bottnar i och ta tag i de problem som är orsaken.

Alla elever som har en problematisk skolnärvaro har inte en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det kan stämma för ett flertal, men det finns också andra faktorer, psykisk ohälsa eller en svår familjesituation till exempel. Om vi är medvetna om det kan vi bättre sätta in rätt åtgärd för att möta den enskilde elevens behov.

Min erfarenhet är att skolan till en början är ganska omedveten om vad det är som gör att en elev är frånvarande från skolan. Ibland kan det vara nära till hands att lägga ansvaret för situationen på eleven eller föräldrarna. Men skolan behöver börja med att vända blicken mot sin egen verksamhet för att upptäcka om det finns något den missat när det gäller behoven en elev med långvarig skolfrånvaro har.

Att ha koll på elevernas närvaro är A och O. Skolan behöver också skapa en struktur som fungerar för eleverna. Ett problem som finns i dagens skola är håltimmar. När det är icke-lärarledd tid i skolan finns det en förhöjd risk att elever som kämpar med närvaron väljer att gå hem. Om det blir några sådana dagar i en följd blir det lätt att de tänker: "Det är ingen idé att gå idag heller". Till slut blir frånvaron oöverstiglig. Skolan behöver också undersöka om det finns hinder i lärmiljön som gör att eleven inte kan tillgodogöra sig undervisningen och till slut ger upp hoppet.

En annan fråga är storleken på klasserna. De allra flesta elever vill vara med sina kompisar i skolan, men i en klass med 30 elever kan det bli en för stor utmaning. I sådana fall kan det vara rätt att skapa mindre klasser. Det kostar en del, men det blir ännu mer kostsamt för samhället om en elev slutar komma till skolan helt.

Vi ser också att det är viktigare att skapa förutsättningar för bra relationer till elever som utvecklat en problematisk skolnärvaro än att använda sig av en viss metod. Om det är vaktmästaren som är den person eleven har en bra relation till – låt denne få tid att ägna sig åt eleven. Samråd och samverkan är också nödvändigt. Skolan behöver ha en bra samverkan med föräldrarna och vid behov koppla in socialtjänst och BUP.

Många gånger går det att tidigt upptäcka vilka elever som löper en risk att stanna hemma från skolan. Min fråga är: tar vi tag i deras situation under låg- eller mellanstadiet? Vi vet att en fungerande skolgång är den viktigaste skyddsfaktorn. Om vi tidigt tar reda på vad som behöver göras för att eleven ska komma har skolan ett mycket bättre utgångsläge i högstadiet.

Lena Häägg, rådgivare

Publicerat måndag 15 juni 2015 Granskat torsdag 7 januari 2016

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Tillbaka till toppen