Att vara vuxen i skolan är att bära det yttersta ansvaret

Förra året rapporterades 167 fall av fasthållning i Sverige. Mörkertalet kan vi föreställa oss om vi orkar. Ekot har via 43 av Skolinspektionens beslut rörande just fasthållningar kunnat berätta om hur skolpersonal har suttit gränsle över elever på golvet, ibland flera vuxna på ett barn, och om hur elever har vittnat om att de under fasthållningen har haft svårt att andas. I vissa fall har "behandlingen" pågått i uppåt en timme. Av besluten framgår också att majoriteten av de fasthållna eleverna är elever med olika typer av funktionsnedsättningar. Vad väcker den vetskapen i dig?

Vi vet att fasthållning är farligt. Det är inte alldeles ovanligt att fysiska skador uppstår, även om det ingalunda är avsikten från början. Död i fasthållning förekommer också, t ex på grund av hjärtstopp eller bruten rygg, även om det lyckligtvis är ännu mindre vanligt. Varje dödsfall är naturligtvis ändå ett för mycket. Det finns också en skada som inte är mätbar, och det är den själsliga. Den som sker på insidan och inte syns i form av blåmärken.

Låt oss börja med effekten. Blir barn lugnare av att vuxna håller fast dem? Nej, faktiskt inte. En människas agitation minskar inte då den fysiska friheten begränsas med våld. Istället ökar den.

Sätt dig in i ett något karikerat exempel:

Du blir upprörd över någonting som någon säger till dig inför dina kamrater på jobbet. Du känner dig skamsen och arg, vilket leder till att du mumlar någonting surt till ditt försvar i hopp om att rädda ansiktet. Chefen höjer rösten inför dina kollegor då hen frågar dig vad det var du sa och pekar sedan med hela handen på dörren då du antingen upprepar dig högre eller, av självbevarelsedrift, vägrar svara alls. Hur känns det nu? Där sitter Martin som du spelar squash med på helgerna, Stina som du har ett gott öga till och Jenny, som du ska starta ett stort projekt med i dagarna. De tittar alla på dig nu, med blickar du inte kan tyda.

Här väljer du troligen en av två utvägar; du lämnar rummet eller stannar kvar. Du befinner dig plötsligt i en klassisk fight or flight-situation. Har du de förmågor som krävs för att inse att din chef till varje pris kommer att vilja äga makten så lämnar du troligen rummet, eventuellt till tonerna av en vält stol eller ett kastat föremål, eftersom du saknar andra verktyg och har en stolthet att försvara.

Saknar du däremot den impulskontroll som krävs för att resignera så trappas "konflikten" upp. Det kan ske via en allt hetsigare ordväxling, troligen parallellt med allt mer hotfullt kroppsspråk. "Respektera mig!" säger du med ditt agerande, och fortfarande är grundorsaken densamma.

Det började med ord och det skulle kunna sluta med ord. Problemet uppstår då chefens beteende också skriker "respektera mig!" eftersom ingen av er längre har kvar känslan av kontroll. Det är därför chefen återtar den genom att brotta ner den fysiskt svagare. Dig.

Hur känns det nu? Blir du trygg? Blir du lugn?

Ja, det är retoriska frågor och jag är säker på att du förstår min poäng. Fasthållningen leder inte till att du blir trygg och lugn. Fasthållningen leder istället till att du slåss för din heder och ditt liv. Våldet eskalerar tills du ger upp eller blir märkbart skadad. Eller tills en mer balanserad vuxen äntrar rummet och avbryter maktutövningen.

Att med våld hålla fast någon är alltså varken en effektiv eller säker metod, och inte heller är det en nödvändig metod mer än i fåtalet fall, om bemötandet är klokt från början. Ändå sker det över hela landet, varje dag. Jag har sett det själv, och jag vågar lova att det aldrig har det lett till en tryggare relation mellan barnet och den vuxne. Sannolikt skulle du aldrig återvända till din arbetsplats efter en incident som den jag beskrev ovan. Ett barn saknar dessvärre möjlighet att välja.

De trygga relationerna är fundamentet allt annat vilar på, även lärandet. Hur skulle samhället se ut om vi vuxna – i både skola och hem – konsekvent skickade med våra barn minnen av många trygga relationer istället för minnen av att de starkaste äger rätten att förnedra? Saknar vi kunskap om alternativa förhållningssätt så är det vår vuxna skyldighet att söka den. Jag önskar att vi alltid kunde rannsaka vårt vuxna agerande innan vi bedömer att ett barn är oregerligt och behöver bli nedtryckt på golvet. Allt annat är ett pedagogiskt misslyckande ovärdigt den svenska skola vi varje dag skapar tillsammans.

Pia Rehns namnteckning

Pia Rehn, rådgivare

Publicerat tisdag 11 oktober 2016 Granskat måndag 17 oktober 2016

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Porträtt på Pia Rehn

Pia Rehn Bergander, rådgivare i Stockholm

Tillbaka till toppen