Att avsluta ett år – både skrämmande och härligt

December månad och terminen forsar mot sitt slut. Den där höstterminen som kändes så evighetslång i augusti, försvann i en blinkning i år igen. Vi talar alltid om att tiden går så fort när det plötsligt skvalar julmusik i alla radiokanaler, juleljusen tänds, klappar ska köpas och inte minst ska alla lärare i terminens sista skälvande minuter bedöma elevers – eller kanske sina egna insatser innan vi får sätta punkt för 2018.

Att sätta punkt för terminen. Det som är gjort är gjort. Det som inte blev gjort kommer inte heller att bli gjort och kanske är det lika bra i vissa fall? Det är både skrämmande och härligt att avsluta. Att se tillbaka kan vara både smärtsamt och roligt men framförallt kan det vara lärorikt och nödvändigt.

I min tillbakaspaning ser jag att 2018 var året då särskilt begåvade elevers skolsituation ritades upp på skolkartan i större omfattning än tidigare. Det var också året, då vi mitt i julstressen blev varse om att ca 5500 elever med skolplikt, faktiskt inte går till skolan på grund av att skolan inte kan möta deras behov av en anpassad lärmiljö. Till det fick vi tydligare betyg och bedömningsstöd av vår syster Skolverket. Där står det framskrivet att bedömningen i år 3 är en avstämning och att lärarens formativa bedömning är en viktig del i betygssättningen, att man inte bara kan gå på provresultat, vilken lättnad för många lärare! Vi fick lära oss mer om språkstörning och dess konsekvenser för lärandet och jag vill tro att språkets betydelse för undervisningen lyftes i flera sammanhang. Vi fick också lära oss om skillnaden mellan Elevhälsa och Elevhälsan och vi fick förståelse för det lilla ordet främst – som i förebyggande och hälsofrämjande.

Vi fick nya skollagar och vi diskuterade lärarbristen, skolsegregationen och den lokala styrningen av skolan. Vad vi kom fram till? Ja, oavsett vad vi tycker så inväntar vi ännu en ny regering som kan visa vägen för hur skolan ska styras under nästa mandatperiod.

På myndigheten har vi tagit emot över 4000 förfrågningar om specialpedagogiskt stöd som landat som uppdrag hos mig och mina rådgivarkollegor över hela Sverige. Vi har erbjudit en hel del fortbildningsinsatser och vi har lanserat ett antal webbaserade stödmaterial. Vi har anammat begreppet frukostseminarium och hållit ett flertal. Vi har blivit synligare i våra sociala kanaler och vi har avslutat med en julkalender. Klart är att vi inte suttit still men vi är ändå inte helt nöjda med tanke på hur verkligheten ser ut för barn och elever med funktionsnedsättning. Det finns mycket mer att göra.

För egen del har jag mött många lärare under året och får jag skriva några saker på min önskelista inför 2019 så är det som hamnar överst att alla barn får träffa en lärare som har blicken. Ni vet den där, som skvallrar om kompetens och engagemang och som har en glöd för sitt uppdrag. Jag har haft förmånen att under snart 1 ½ års tid träffa Jenny, som är precis en sådan lärare. När vi sågs första gången var hon ganska nyexaminerad och hade tagit sig an en rätt stökig klass i ett tufft område. Men, med nyfikenhet och sina egna ledord som är värme och disciplin har hon nu format en klass där nästan alla är redo för nationella proven i år 3. Jenny har gjort det möjligt genom att bredda basen i sin undervisning och skapa en språkligt tillgänglig lärmiljö med digitala lärverktyg som en del och bildstöd som en annan. Självklart har inte Jenny gjort allting själv – runt omkring sig har hon haft stöd av specialpedagog, modersmålslärare och skolledning som alla visat vilja till ett tillsammansarbete för elevernas utbildning. Det bästa av allt är att blicken, den har Jenny kvar, med samma glöd och engagemang och än mer kompetens! Sådant imponerar på mig!

Jag skulle också önska att rektorer fick möjligheten att i högre grad engagera sig i sitt pedagogiska ledarskap. Det betyder så mycket och ni ska bara veta hur stolta lärarna är när de kan berätta att just deras ledare är en sådan som ser nödvändigheten i en anpassad lär/arbetsmiljö för elever så väl som för lärare! Eller än bättre, tar sig tid att komma med på kompetensutvecklande insatser, att dela en erfarenhet är att växa tillsammans och att kunna växa tillsammans är en av skillnaderna mellan en chef och en ledare!

Förtroendefulla relationer mellan lärare och elever står också på min önskelista. Jag önskar att alla elever ska ha någon i skolan som de vill vända sig till när de behöver. Någon som kan möta med värme och förståelse. Någon som kan föra elevens talan när hen inte själv förmår. Någon som kan ge stöd och visa att de finns där, kanske bara genom en blick.

Min sista önskan är att alla lärare, får möjlighet att fokusera på sitt kunskapsuppdrag, genom tid, kartläggning, samtal och reflektion tillsammans med sina kollegor och rektorer. Det skulle ge betydligt fler elever möjligheten att delta i en naturligt differentierad undervisning, där alla får vara både sitt bästa och rätta jag tillsammans med sina klasskamrater. Vilken härlig känsla för alla!

God Jul!

Signatur Isabell Olsson

Isabel Olsson, rådgivare

Publicerat tisdag 18 december 2018

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Isabel Olsson, rådgivare

Isabel Olsson, rådgivare i Stockholm