När skolan inte räcker till

När en elev stannar hemma från skolan pratar vi om "hemmasittare" eller "elever med lång och ogiltig frånvaro". Frågan är vad vi signalerar med dessa uttryck? Hela skulden för att eleven inte kommer till skolan läggs på eleven. Den viktiga frågan om vad skolan kan göra för att eleven ska komma och kunna fungera hamnar lätt i skymundan.

Elevens problem är allas gemensamma ansvar, men lägger vi bördan på eleven för det vi själva har svårt hantera? Kanske är det mer rättvisande att prata om "barn, unga och vuxna i ett skolnärvarodilemma".

Det får mig att tänka på en sommarupplevelse till sjöss. Vi vaknar i en härlig naturhamn och lyssnar på sjörapporten. Vi ger oss ut på fjärden och hissar seglen. Några korta ryck, sedan glider vi fram. Det blåser till, kort, lite varnande, och vi får hålla koll på sjökort och segel. Så sliter sig jollen! Jag får tag i linan som sitter i jollen precis innan den går över bord. Håll i! Knopen längst ut i änden på linan hjälper mig men jollen rycker och sliter, vill loss men ändå inte, vill ha hjälp men kan inte be om den. Kompisen vid rodret ropar: Håll ut! Tankar far runt i mitt huvud, ser jag något som kan förändra jollens utsatthet? Har den bara mig att förlita sig på? Linan håller oss samman. Kan jollen hjälpa till, som jag vill att jollar ska göra? Prata med jollen, går det? Jollen lyssnar inte - eller hur vet jag det? Vad kan jag säga som är hjälpsamt i vårt gemensamma dilemma? Jag håller i, jag håller ut, jag håller tyst.

Vad har då den här händelsen med det uppdrag vi har på Specialpedagogiska skolmyndigheten att göra? För mig visar den här erfarenheten på vikten av relation, tillit, närvaro och ansvar. Allt det som behöver finnas på plats för att elever som kämpar med sin skolgång ska kunna tillgodogöra sig rätten till bildning och rätten att vara delaktiga i skolan.

Håll i-fasen beskriver relationen mellan den som håller i linan och jollen som vill slita sig, det vill säga relationen mellan ledaren och individen - mellan läraren och eleven. Sjörapport, sjökort och skutans kurs är en bild av att vi måste utgå från verkligheten och eleven ska otvetydigt veta vilka förväntningar som finns.
Håll ut-fasen innebär ett ansvar för den som håller i linan att alltid visa på möjligheterna. Det finns hinder men inga syndabockar. Den som håller längst ut i änden av linan måste fortsätta hålla i, vad som än händer.
I Håll tyst-fasen handlar det om att klargöra vad som är möjligt att påverka i det akuta läget, att hålla fast vid det vi kommit överens om. Nya ord riskerar att skapa ett nytt sammanhang och då blir det plötsligt otydligt vad vi ska hålla oss i.

Barn, unga och vuxna som är i ett skolnärvarodilemma är vårt gemensamma ansvar. Hur man arbetar för att elever inte ska hamna i ett utanförskap, eller får dem att komma till skolan igen kan se ut på många olika sätt. För att ge möjlighet att utbyta erfarenheter och kunskap kring detta gemensamma dilemma kommer Specialpedagogiska skolmyndigheten i landets norra delar att tillsammans med SKL och Skolinspektionen bjuda in politiker och skolchefer på olika nivåer till ett utvecklande och utbildande samtal i fyra steg på tre orter i Norrland nämligen Luleå, Skellefteå och Härnösand.
Tillsammans kan vi skapa en tillgänglig skola även för de elever som av olika anledningar inte går dit, för de jollar som sliter sig. Vi är alla linhållare.

Läs mer om konferensserien här

Roland Widlund, rådgivare

Publicerat måndag 15 september 2014 Granskat fredag 27 november 2015

Välkommen till bloggen!

Här delger våra medarbetare sitt perspektiv på aktuella frågor i skolvärlden och kring händelser, förslag och idéer som får konsekvenser för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning och deras utbildning.

Läs fler blogginlägg

Tillbaka till toppen