ADHD – funktionsnedsättning eller superkraft?

"NN slår tillbaka efter kritiserat ADHD-utspel."
"Jag vill tacka min ADHD."
"ADHD finns inte."
"ADHD botas med ekologiska blåbär."
"ADHD är min superkraft."

Hur kan någonting som vi alla mer eller mindre ofta känner igen oss mer eller mindre i och är så beforskat och omtalat fortfarande vara så svårbegripligt och kontroversiellt?

ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Det är en neuropsykiatrisk diagnos som ca 5% av våra unga får när en utredning har visat att ett tillräckligt antal kriterier uppfylls till en viss grad och man inte hittar någon mer sannolik förklaring till svårigheterna.

I benämningen ADHD antyds att det handlar om en person som inte kan koncentrera sig. "Attention deficit". Koncentrationsunderskott. Är det verkligen sant? Eller är det egentligen mer sant att en person med ADHD har svårt att med medveten vilja styra sin koncentration mot det omgivningen önskar att fokus låg på? Ja, det var en retorisk fråga.

Det finns få människor som kan uppbåda så stark koncentration som en person med ADHD. Man kallar det hyperfokus. Utmaningen ligger i att hitta nycklar till det, och det gäller även för personen själv. Det går tyvärr inte riktigt att förutse var nycklarna ligger, men när de dyker upp kommer människan med ADHD inte bara att uppfatta det. Människan med ADHD kommer också att plocka upp nyckeln, öppna portalen och slukas av en parallell värld. Känslan är fantastisk. I den parallella världen möjliggörs det omöjliga, och det är där ADHD blir en superkraft.

Superkraften har däremot baksidor. På andra sidan pågår nämligen resten av livet. Det är där man borde äta, sova, städa rummet, plugga till provet, sms:a kompisarna, duscha, bära disk, träna, gå till tandläkaren o s v. Det är utanför den parallella världen som Alla Andra finns och undrar över ens humör och reaktioner och vad de tror är låg motivation trots alla vänliga påminnelser. Alla Andra börjar snart säga saker som "skärp dig, hur svårt kan det vara" och så inser man till slut att den parallella världen ingen klocka har och att tiden inte finns och att det kommer att hända hemska saker där ute om man inte... Och så gör man det. Man gör det, kanske i gråt och elände och lite för ofta med inslag av panik. Ångesten blir med åren en bekant följeslagare som påminner en – inte om vad man borde göra, utan om hur värdelös man är som inte redan har gjort. Den tar över när den kommer. Lite sådär som portalen till den parallella världen, men det känns inte alls fantastiskt.

Det är också svårt det här med ADHD för att det ser så väldigt olika ut. Hyperactivity, står det sen. Hur menar man då? Tänker man på de där rörliga elementen som ofta är av pojkkön och som så mycken forskning baseras på? Eller räknar man också in alla de tysta tankar som snurrar obönhörliga och oavkortade i huvudet på eleven som sitter stilla i ena hörnet och i sitt inre letar nycklar till portalen, eftersom det är så svårt att vara i ett rum fullt av ord om antiken?

Jag gillar det sista ordet i ADHD bäst. Dis-order. Oordning. Det är ju det ADHD egentligen är. Oordning i vad vi gärna vill ha ordning på. Aktivitetsnivå och fokus. Känslouttryck och målinriktning. Gärna en hel del tålamod och diplomati. Lagom-grejer istället för "på eller av". Det är det som är så oerhört svårt att hålla ordning på med ADHD, även om vilja finns. Man har svårt att jobba för sånt som finns bortom en armlängds avstånd, som betyg. Svårt att uppbåda kraft till att göra vad som är mest meningsfullt för någon annan, som städning – eller åtminstone till att städa ända tills det är klart. Man har svårt att låta bli att agera på intryck som man egentligen vet är irrelevanta i stunden. Svårt att minnas varför man inte ska cykla i trapporna fast det gjorde så ont senast...

  • ADHD är en funktionsnedsättning om man inte kan låta bli portalen när man ser den, och när världen på andra sidan är destruktiv mer än konstruktiv.
  • ADHD är en funktionsnedsättning om livet rasar i en riktning och man själv i en annan.
  • ADHD är en funktionsnedsättning om vardagen inte håller ihop utan Alla Andra.
  • En superkraft kan ADHD vara när miljön möjliggör att världarna möts i rimlig balans.

Det är ungefär så det hänger ihop. Vi som med vår medvetna vilja kan välja ordning även när vi inte alls vill göra det vi måste har kanske superkrafter, men nej – vi har knappast ADHD. Däremot har vi livsviktiga platser att fylla bland Alla Andra.

Pia Rehns namnteckning

Pia Rehn Bergander, rådgivare

Publicerat torsdag 10 oktober 2019