En tom stol är en för mycket

Det var på idrotten det började, den där växande känslan av att skolan var en främmande och olustig plats. Blickarna i omklädningsrummet. Det kändes som om alla tittade på just henne. Att byta om var helt otänkbart. Inte där bland allt pratet och skratten som ekade, trängseln vid skåpen och känslan av att vara helt ensam fast det var trångt och fullt med klasskompisar. Läraren var förstås inte glad över att hon aldrig bytte om, det visste hon. Att hon inte heller kunde vara med på alla aktiviteter gjorde ju inte saken bättre. Hon blev yr och matt, av ljuden, dofterna och alla som sprang runt. Hon tyckte det var svårt att uppfatta vad de skulle göra. Läraren hade pratat med mamma, men hon visste inte vad som sagts. Till slut visste hon bara att hon aldrig mer ville gå dit. Det var så det började, sen blev det jobbigt att gå till de andra lektionerna också, hon kände sig utanför. Nu var det flera veckor sedan hon varit där. Vad skulle klasskamraterna tänka?

Han ville skrika rätt ut, "jag fattar inte det här". Skrika hade han förresten redan gjort, då fick han resurs och fick sitta i ett eget rum under en termin. De andra eleverna måste ha arbetsro hade läraren och rektor bestämt. Men han ville inte sitta själv och han förstod fortfarande inte uppgifterna, fastän Simon hans resurs verkligen försökte. Det hade gått bättre när de hade haft delad klass på matten, då hann läraren med att förklara. Det gick runt i huvudet hela tiden, hundratals olika tankar, men inga av dem kunde lösa matematikuppgifterna. Det var märkligt, för vid datorn när han spelade var han kung. Fullt fokus och ofta den som scorade högst bland kompisarna. Men i skolan var han misslyckad och han hade ofta ont i magen när han skulle gå dit. Det var så det började, nu hade han inte varit där på två månader, men vid datorn var han kung.

Repetition är bra för alla sa läraren och pekade på det tomma uppgiftsbladet. Inte för mig tänkte han. Ända sedan han började skolan hade han upplevt den där malande känslan av meningslöshet, nu gick han i nian. Han skulle kunna ha högsta betyg i allt hade mentorn sagt på sista utvecklingssamtalet, men det fanns för lite underlag. Ja, varför göra uppgifter som man redan kan? Läsa om reformationen och skriva fåniga noveller. Fantisera och hitta på, hur skulle han kunna veta vad andra tänker och känner och varför? Hemma läste han en nyutkommen bok om svarta hål och dubbelsystem med stjärnor som inte växelverkar, det var det han var intresserad av. Tänk att få lösa den gåtan. Han behövde få tänka i lugn och ro, i skolan var det ett evigt stim och han blev så oerhört trött av att vara där. Det var som om all energi försvann, han orkade bara inte gå dit. Det var så det började, nu hade det gått ett halvår.

Det är här, i varje elevs berättelse, som det ges möjlighet att lyssna för att förstå vad som ligger bakom frånvaron. Det är där man behöver börja, för att hitta vägar tillbaka. Men det är också här som vägen till att förebygga frånvaro och främja närvaro kan bli tydligare och då för många fler elever. Se över omklädningsrum och vuxnas närvaro. En flexibel organisation, med möjlighet till mindre sammanhang. Uppmuntra elevers styrkor och använda dem mer i undervisningen. Uppmärksamma elever som har en begåvning som behöver tas om hand bättre, listan kan göras lång om man bara lyssnar.

Vi vet att många av eleverna har NPF. Det innebär att kognition, perception och förmågan till socialt samspel och kommunikation kan vara påverkade på olika sätt och att det är symptomen vi ser. Förmågor som alla är viktiga för att klara en skoldag, men som också kan få väldigt olika konsekvenser i relation till lärmiljön. I Riksförbundet Attentions senaste medlemsenkät angav 67 procent bristande stöd i undervisningen som orsak till frånvaro och 64 procent otillräcklig kunskap om NPF.

Det kan finnas både individuella och sociala faktorer men det är framförallt de skolrelaterade faktorer som vi i skolan kan påverka, tillsammans med en bra samverkan mellan Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP och socialtjänsten när det är aktuellt. Här har alla i styrkedjan sitt ansvar, lärare, rektor, huvudman, politiker för det handlar om alla lärmiljöer, fysisk, social och pedagogisk, men också att det ges rätt förutsättningar. Att agera direkt är avgörande visar studier och rapporter, men här var det bara 12 procent i Attentions enkät som svarade att insatser sattes in direkt, drygt 71 procent uppgav att man väntade en månad upp till ett halvår. Här finns det förstås mer att göra.

Men vi på SPSM ser också att det händer saker. Vi har fullsatta tematräffar om att främja närvaro i hela landet. Där möts skolpersonal och huvudmän för att ta del av vad vi i nuläget vet, diskutera vilka utmaningar man står inför, men också för att dela med sig av erfarenheter och lyckade insatser. Man berättar om närvaroteam och elevcoacher och hur man tagit helhetsgrepp om det främjande arbetet. Vi ser hela kommuner som låter alla skolor arbeta med att öka tillgängligheten och stärka elevhälsokompetensen, med våra stödmaterial och i kurser. För det behövs att man i hela styrkedjan tar sitt ansvar och tillsammans agerar för att fler elever ska få en fullvärdig utbildning. Det vi lyckas göra nu kommer spara åtskilligt med lidande men också miljoner för elever i utanförskap.

Helene Fägerblad, rådgivare

Publicerat torsdag 6 februari 2020